våndor

Ibland hatar jag att bry mig om andra människor så här mycket. Jag vill ha en knapp i skallen som kan stänga av medkänslan och få mig att sluta fundera på saker och ting jag ändå inte kan påverka. I de flesta fall har jag lyckats, min mentala disciplin kanske suger i de flesta fall men när det gäller ångest så har jag nästan lyckats betvinga alla mina demoner. Men empati är inte lätt att tampas med.

En av mina nätvänner är svårt sjuk. Och när jag säger det så menar jag på en nivå som om hon vore ett fall för House. De två senaste åren har hennes kropp börjat göra uppror utan förklaring och det blir bara värre. Ingen vet vad som är anledningen, läkare efter läkare kommer med långa listor av olika förklaringar bara för att ha hennes kropp göra någonting oväntat i nästa minut. Hon lever med svimningsanfall, cellgifter, tappat hår, minnesförluster, kronisk smärta och organ som bryts ner och get upp ett efter ett. Nu väntar hon på att läggas in för att ta bort ena livmodern eftersom cystorna på den är så stora att dom kan explodera och hon kan dö i blodförgiftning. Hon han inte gå upp för trappan till sitt sovrum, så hon sover på soffan och hennes man hjälper henne upp för att duscha.

Jag har bara känt henne sen i höstas, men hon är den av de där personerna som man bara känner direkt att man tycker om. Att man har någonting gemensamt med. det händer mig väldigt sällan, och kanske det är därför som det tar mig så hårt. Det är inte rättvist. Livet är inte rättvist. Hon har just nu skrivit färdigt sin första bok och håller på och renskriver den, och jag gillar verkligen hennes stil. Lite som en outvecklad Joyce Carol Oates. Och jag sitter här och tänker bra tankar, ger uppmuntrande kommentarer och försöker bara vara där. Hon vet att hon är älskad. Hon har fantastiska vänner och en man som ställer upp men nånting i mig bara brister när jag ser hur hon försöker lugna och trösta folk som oroar sig för henne. Hon är den typen som vill att alla ska må bra.

Men vi läser nog alla mellan raderna. Vi ser att saker och ting bara blir värre, inte bättre. Medicinerna gör ingen skillnad eller förvärrar. Det blir värre vecka för vecka. Och jag vet inte vad jag ska göra. För det är ju det här som är den ultimata mänskliga själviskheten. Att inte veta vart gränsen går mellan att jag vill att hon ska bli bra för sin egen skull, och att hon ska bli bra så jag slipper att tänka på det. Och hon vet nog, det är därför som hon lugnar folk. Hon vill inte få folk att må dåligt. Och vi är alla frustrerade för att det inte är någonting vi kan göra. Vi har bara ord.

och ibland är inte ord nog.