alla vill vinna

Ibland undrar jag om jag läser samma saker i tidningen som andra människor. Jag kan suga mig fast vid en debatt och fläka upp den för mitt inre igen och igen, men när det kommer till kritan så verkar jag inte alltid läsa samma sak som många andra. Ord kan kännas enkla, men när det kommer till tolkningen så blir det komplicerat.

Jag håller med Hanna Hallberg när hon frågar om kritiken inte ska ställa frågor om estetik och politik? Det är klart den ska, det är ju det som är själva poängen med den. Men därav kommer inte alltid att alla ska hålla med vad kritikern kommit fram till, lika lite som kritikern kanske håller med författaren om att deras bok är den bästa den kunnat vara.

Men sen börjar vi glida ut på hal is. Plötsligt blir Göran Greider populist för att han har ifrågasatt, och hans ord vänds till bra mycket vassare än dom jag läste. Nu vet jag ju att man alltid blir känsligare när någonting man själv har skrivit recenserats, men jag vet inte om jag känner igen hur Greiders inlägg i den här debatten framställs.

De riktiga råsoparna riktas dock mot Anneli Jordahl. Finns personligt groll i bakgrunden kanske? Här är det helt plötsligt fråga om vitsvenska rena klassbegrepp som inte ska smutsas ner av kön eller ras, och det insinueras så till den milda grad att om jag inte själv hade läst inlägget det refereras till så hade jag trott att det handlade om någon högerextrem.

Och så, helt plötsligt så har debattjudon slagit till igen. Nu är det Greider/Jordahl som anklagas för att vara invandrar fientliga bakåtsträvande antiglobalister som slagit sig till ro vid förra sekelskiftet. Men var det inte det här som Greider/Jordahl på sätt och vis anklagade Hallberg för? Helt plötsligt så verkar alla sidor enas om vad det är som behövs, men alla vill vara på den rätta sidan.

Alla vill vinna.

Kan vi inte ta och ena oss om att det behövs ett nytt uttryck? Kan vi inte använda det sociala berättandet? Där kan både klassisk arbetarklass, tjänstemannaslavar, timdaglönare, arbetslösa, fattiga och flyktingar få plats, oavsett ursprung eller kön. Då slipper vi ha diskussioner om vilka som vill bygga murar för vad som får kallas arbetarlitteratur och hur den ska se ut.

Jag är verkligen tacksam mot Hallgren. Om hon inte hade lagt till de där sista raderna i sin recension så hade det nog aldrig blivit någon debatt. Jag citerar:

"Jag skulle faktiskt önska att den samtidsprosa som önskar gestalta samhälleliga orättvisor tog till uppgift att odla litterära stilar som varken nöjde sig med att vila i det igenkännbara eller att anpassa sig efter marknaden.

För vad händer med de viktiga emancipatoriska berättelserna när de kan läsas utan motstånd? Troligen att deras läsare i stället övergår till att konsumera dem. Om läsaren förvandlas till konsument, kan man fråga sig för vem de emancipatoriska berättelserna egentligen skrivs?

Varför?

Och på vems premisser?"

Jag tycker faktiskt att debatterna har fört oss lite närmare dom här svaren. Och jag tycker också att det här verkligen bevisar vikten av att ta en debatt om recensioner. För antingen man håller med den eller inte så kan ju en recension som ger upphov till en debatt om de frågor den ställer sig inte vara så dålig. Och jag håller till största delen med. Jag gillar stilar som sticker ut, som vågar vara egna eller bjuda motstånd. Men, för vem? En sak som bjuder motstånd för mig kan vara ogenomtränglig för någon annan. Språk som jag tycker känns för enkelt och tråkigt kan hyllas som avskrapat och stilistiskt av andra. Det är en viktig frågan men den har inget enkelt svar.

Men tack ändå Hanna Hallgren för att du har fått oss att prata om det!