a supervillain writing experiment (3)

Five years ago, the world was turned inside out and vomited back the wonder it had swallowed, like a bulimic purging a meal too rich for them. Now we all live in the half digested remains of a world that once was glorious. Nothing is pure, nothing is clear, we are all scarred, some of us more than others. We have all seen the stories on the television about the former superbads who decided that enough was enough. Monsters that came back out after those ten dreary years and decided that they didn’t want to hide in the shadows anymore. They all talk about those, the amnesty act, the pardons offered to people in exchange for counselling and treatment. We have to forgive, the heroes told us, and we have to give people a second chance. Break the cycle. Allow people a new start. And people trusted them, because suddenly we had our heroes back. We had an Idealist again that could stand in front of the congress and give a speech powerful enough that the vote was a landslide and grown republicans openly wept in the benches. We had hope, she told us. We had a chance to make something out of this. Something new. Something better. She asked us all to stand together.

She didn’t talk about the other side. She didn’t talk about us. And I know that I am not alone, not by a long shot. See, that is the case with any upheaval. So many people plod along with the crowd that you never have any idea how they will react once they are separated from the herd and forced to relearn the rules. Some of us just decided that rules were no longer for us. Trust me; it’s not an easy step to make. People have a hard time believing that someone that used to be on the side of angels would willingly cross into the darkness. If I came out openly to the people I work with, I would be shunned. Suspected. Possibly killed, at the very least tortured because these are not men and women you fuck around with.

This is why I have Yasmin. Yes, I did name her after the doll, because I don’t care what her real name ever was, and neither does she. I found her in a hospital two years ago, catatonic and comatose. We have an agreement her and me, I use her empty body, and in return she does not waste away in a hospital bed. Not that she has signed any papers, it’s been years and I’ve yet to find any traces of thoughts in that pretty skull of hers. She’s gone, so I doubt she’d mind I’d help me to her leftovers. I got her an apartment right on top of mine, because to truly slip into someone’s mind (or lack of it) and possess them, I need to be close. Close enough to single out their thoughts from the hive that is humanity. We have a system set up. During the days I go about my life. I pay bills. I shop. I work out. I steal money. But by nightfall I lay my body down to sleep and slip into hers. I take her swimming to keep inactive muscles in check; I take her to beauty parlours to keep her beautiful. I take her shopping to keep her representative. And I take her to Joes.

Joes (no apostrophe) is a bar, with a difference. There are bars like it all over the world, some are pretentious and calls themselves things like Darkside, or the Black Hole. But most are like Joes, discrete and quiet, unwilling to draw attention to what goes on inside. To all appearances, Joes is a seedy bar in a seedy district, a place you go to get drunk and not much else. It’s not a friendly place, and few but the ‘regulars’ stay there for long. Joe has a tendency to hire the scariest down and outs he can find to keep strangers from staying put, and it works. There are far better place for a drink within walking distance. Unless you’re bad. Unless you’re one of us. Because then the door at the back will open, and reveal the real Joes, securely concealed beneath a layer of scramblers thick enough to fool anybody that does not know exactly what they are looking for.

The scramblers are another reason I take Yasmin to Joes, because scramblers like this leaves me with a headache that will plague my head for days. But tonight I am safe and secure in her non-powered body, my telepathic talents busy driving my vehicle of female flesh. I have nothing to conceal, no powers to dampen, and the scanners flash a pleasant green as I blow a kiss to the guard at the door. I have to say I’ve come to enjoy it. Attractive women do get treated differently, and by now I am as familiar with her body as I am with my own. It took practice, but I have the gait, and I have the smile. And by now, I have the reputation. I have put my neck on the line; I have done enough illegal things that no undercover legal would have had the stomach for them. I’m officially one of them, I might not have powers, but there is always science, and for a girl with the right kind of smile, there are always men of science bending over backwards. Like Dr Mortus.

“Ah, good evening mademoiselle.” Dr Mortus bows before pulling out my chair, as always the perfect picture of a gentleman though I know that he was born in Detroit and has never left the country. Still, his degree is legit, and his mind is as sound as his manners. And, unlike many others in his business, he showers, dresses smartly and sports a ridiculous little moustache that I suspect he actually waxes.

“I have what you asked for” I smile sweetly, crossing my legs to make sure the slit in my skirt reveals just the right amount of stocking. I suppose I should feel insecure in my manhood dressing up like this, but it’s an act I’ve actually come to enjoy. It’s not as if I let them touch me after all. I look around the darkened room, but the tables in this section offer a certain amount of privacy, and an early Tuesday night have left the place almost deserted. I reach into my ridiculously expensive handbag and slide the padded envelope over to him.

“I never doubted you” he says in that ridiculously faux-french accent. Still, his hands tremble like a kid on Christmas day as he reaches in and carefully pulls out the electronics I stole from the Quartet’s headquarters. “Ah, ma chérie, this is perfect. The glove will be ready on schedule.”

I find it amusing that when faced between the choice of technology or cleavage, he goes for technology every time. This is the reason why most mad scientists are single I assume, if you devote your life to science there is little room for anything else. “And it will work according to my specifications?” I lean forward a little, running a red-nailed finger around the rim of my glass. I have caught his attention again, the mouse once more transfixed by the snake. I take a moment to sip my drink, and his eyes follow from hand to lips. Sucker.

“It will surpass your wildest expectations mademoiselle.” He kisses the hand I hold out for him, and I smile sweetly to suppress the shiver down my spine. “Two weeks from now, and it will be ready for testing.” My frown must have registered, because he quickly continues “It is impossible to get done sooner. On my honour.”

I sigh and empty my drink. “I will hold you to that promise my dear Doctor. I am on a schedule here as well.” I allow myself to look worried; I know that he already suspects I am a go-between for somebody else. Perhaps someone with a limited patience. Perhaps I might get hurt if he delays. But the truth is that I have a deadline. Every villain needs a grand plan, and I am no different in that respect.

You have to keep up the traditions after all.

a supervillain writing experiment (2)

It feels odd walking down the street as a normal man where I had fought as a silvery goddess just minutes earlier. I was cutting it close, but I wanted to get there before the police started cordoning the area off, or some overly ambitious public worker would empty the trashcan I was searching for. Of course I wasn’t insane enough to go out as myself, enough people down there might still recognize me if I gave them the chance, and I have no intention of chatting about old times. It was easy enough to slip inside the bellboy, and sneak out to watch the show. Everybody else did after all, now that the punching had stopped, the crowds were gathering. A firehydrant had broken, spraying the street with rain. I can swear I saw an actual rainbow there as the sun peeked through the clouds.

I walk fast; I have no intention of costing the man his job if I can help it. I might have stopped playing for the good guys, but that didn’t mean I had lost every trace of a conscience. It wasn’t a bad kid I had crawled into, just the normal sack of hormones and frustrations that any young man in a dead-end job would carry around. I speed up a bit as I see Porphyry stand talking to the police, unconscious Lady Argent wrapped in steel at his feet. She looks untouched, still picture perfect, silver skin washed clean by the water. I wonder what she would remember. I wonder what story she would tell him. But it isn’t really my concern anymore, is it? I walk into the alley, just another curious bystander. The tangle of circuitry is still there when I rummage through the trash, and I pocket it and walks back towards the hotel. Nothing to see, move along, the police is pushing back the crowd now, and I gawk with the rest of them, just another normal, eager for a look at real live superhero. Nobody even looks at me twice as I walk back to the hotel.

Once the bellboy has left what he collected inside the door of my room, I quickly lead him back downstairs and abandon him where I found him. He would remember nothing but a few blurred moments of his time, lost forever to daydreaming. I make sure to leave a final feeling of flushed arousal, I have found that people question a lot less if their minds are wrapped in sensuality. It truly do short our brains out, either with pleasure or guilt, and both are equally effective when it comes to distracting people from wondering about what they have been up to. We fill in our own blanks in the crossword of life.

Slipping out this time as hard on my body as ever, the vertigo floors me for a while, but my gut is already empty where I hang over the porcelain throne, contemplating its depts. I shouldn’t be doing this, not two jaunts after one another, but it was not as if I had much choice. I strip off my clothes and stumbles into the shower, and it’s not until the steam has painted every surface opaque that I step out and wraps myself in crisp hotel towels. My own reflection is misty in the mirror, and I jokingly draw a smiley face there, as if to telling myself to turn my frown upside down. I should be elated. I have what I needed, finally. Soon there would be no turning back.

Not that there ever was. Not after the Event. The bed catches me when I fall, wide enough for two, let alone my wasted frame. My head was throbbing harder than it had since the world turned from black and white to bright once more. See, this is another thing they never talk about. What it is like being a telepath. When my gifts first showed, in those Technicolor days before the Incursion, I was taken in and trained. I had a teacher and mentor to explain to me how my gifts worked, and how to use them responsibly. I built shields to keep myself sane, and I made rules to never probe deeply into another human being. I became a man of surface thoughts, trained myself to glance intentions and intent, to ride the slippery world of instinct and action. I carried gadgets. I became a hero. I fought for what was right.

And then the Incursion came. I was hopelessly outmatched, we all were, the groundsloggers, the footsoldiers, we were dwarfed by bloody-handed gods streaking through the skies, by monsters seeking to devour our world. But we fought, and in the end someone must have found a solution. Someone must have figured out a way to win. Even if by winning we would loose everything that made us special. The world changed that day, gone were supermen and aliens, and shining cities in the skies. There was no more magic, no more fantastic science, no more aliens or alternate dimensions. The world was normal. Black and white. Dull. Without wonder. People lived their lives, without drama, and without passions. The world was safe once more.

We all lost something there. I can still remember how it was, maybe more than most. I still have the dreamscapes of my imprisonment in my head, and sometimes I take a stroll down memory lane. It was such a perfect trap, for all of us, for every man, woman and child on earth. We never knew things had been different. Superheroes were something children read about in comics, and magic was what you saw a Friday night on a stage in Vegas. I was no longer a hero, I was a just a man. Just a young man failing university, not knowing what to do with himself. I turned to drugs of course, I knew I had lost something, but I didn’t know what. I turned to religion, to yoga and to meditation. I tried peyote and LSD, I tried to open my mind, but no matter what, it was as closed as ever. At one point I contemplated killing myself, but I got nauseous enough to throw up the pills before they could do the job.

And then, ten dreary, fruitless years later, we all woke up. I don’t know what tore away the veil and made reality come back in full glorious colour once more, no more than I know why the wonder went away in the first place. It was gone, and then it was there. I think I screamed where I sat, in a restaurant surrounded by people, all their thoughts crowding me at once. I had never read anybody’s mind that deeply before. I had always shielded myself. But then I suddenly knew why my teacher had warned me against those intrusions. Because as I sat there, weeping, I saw the truth. I saw what the people around me were truly thinking. I saw the horrors, the ugliness, the things they concealed from themselves and each other. I saw their dirty secrets. I saw their evil. These were the people I had protected. This was what I had been fighting for. Humanity.

That day I denounced humanity as an ugly scam. I rebuilt my shields, but never my rules. And the more I slipped inside people, the worse they were. The more I learned, the greater the lies I had been told. I couldn’t go back to what I had been; that naïve idealist afraid to open his eyes and see reality for what it truly was. Ugly. I couldn’t go back, but neither could I stay in place. I couldn’t pretend anymore, I lost my job, I lost my girlfriend, I lost touch with my parents and my friends. Every time they spoke a lie I knew. Every time they thought something nasty, I felt the sting. And so I decided to go forward instead. To take that final step. If I couldn’t be a hero, there was only thing I could be. A villain.

It seemed like the only sane response in an insane world.

pestsommar (4)

Hanna bet tillbaka tanken att hon inte kunde förstå vad som var barmhärtigt med att låta någon dö, men istället så släppte hon taget om Larsa och kröp långsamt bort mot britsen, mot sin vilja fascinerad av dödskampen. Hon visste att mormor varit redo att dö, men hennes kropp verkade inte vilja ge upp kampen. Hon höll andan och väntade på nästa andetag som aldrig kom. Hennes lungor sved, och hon var tvungen att dra in en nypa luft långt före mormor. Hade hon dött redan? Just när hon var säker på det så kom ett sista andetag, djupt och fyllt med vätska som hos en drunknande kvinna. Hanna kunde se senorna spännas i den skinntorra halsen, bröstkorgen kämpa uppåt, för att till slut kollapsa och bli stilla.

Axsel tryckte försiktigt fingertopparna mot hennes hals. Han höll dem kvar, länge och väl innan han viskade ”Gå i frid.”

”Så hon är borta nu.” Larsas röst darrade okontrollerat. ”Hon är död.” Han sade orden som om han inte riktigt trodde på dem, som om det hela var en ond dröm som han inte kunde vakna ifrån. Han kröp bort till britsen, som om han var rädd för att väcka henne. Men spänningen hade släppt i rummet, någonting hade gett sig av och lämnat dem alla ensamma. ”Hon är verkligen död.”

”Hos Gud” sa Hanna tröstande, men hon hade dragit sig tillbaka till härden igen, lite rädd för liket som nu låg där mormor hade legat. Hon hade inte trott det skulle vara sån skillnad, mellan en levande kropp och ett död. Mormor hade knappast rört sig förut, och innan dödskampen så hade man knappt sett att hon andades. Hon hade tänkt att hon redan såg död ut, men nu när hon såg den verkliga döden så förstod hon inte hur hon någonsin skulle kunna ha tagit miste. Döden hade gjort mormor till en främling.

Larsa tittade ner på det som varit hans mor, på kroppen som låg där, stilla och tyst. För ett ögonblick såg det ut som om han ville brista ut i förbannelser över livet, förneka döden som tagit vad han älskade och behövde ifrån honom. Men sen brast fördämningarna och han brast i gråt, desperat, hulkande gråt. Axsel sade ingenting, han bara lade handen försiktigt på Larsas axel, och när den inte skakades bort så omfamnade han den gråtande mannen, drog honom försiktigt bort från britsen där liket vilade.

Hanna tittade på de två männen, och på mormor. Hon visste att hon borde gråta, att hon borde vara den som Axsel tröstade. Men hon kände det som om allting hände någon annan, som om det här inte var hennes mormor, inte hennes morbror. Bara nästan, bara någonting till förväxling likt. ”Vad ska vi göra nu?” frågade hon till sist, när Larsa hade lugnat ner sig tillräckligt för att dra sig tillbaka från Axsels omfamning.

”Vi sveper henne” sa Axsel med en suck, ”och imorgon tar vi henne till kyrkan.”

”Det var inte det jag menade.” Hanna rös lite vid tanken att tillbringa natten i sällskap av ett lik, men mormor hade inte velat dem något illa i livet, så varför skulle hon vilja det i döden? ”Larsa?”

”Jag vet inte” suckade Larsa medan han torkade bort tårarna. ”Jag antar att vi fortsätter som innan. Det här är det enda vi har.” Hans röst var blygrått tung, fylld av sorg och hopplöshet.

”Du är en idiot!” Hanna förvånade sig själv med sitt utbrott, men minen av hopplös acceptans på hans ansikte förbytte sorgen till ilska. ”Byrådet hatar dig sen du satte dig upp för Jens skull. Vi har ingen ätt bakom oss, ingen annan framtid än att stanna här och nätt och jämt överleva vintrarna.” Tanken på bara hon och Larsa, ensamma i stugan med hålet som mormor lämnat efter sig gjorde henne skräckslagen.

”Hur…” Larsa skakade på huvudet. ”Hur kan du tänka på det här nu?”

”Därför att ingenting nånsin kommer att bli som förut!” Hanna hade nära till tårarna, hon kände hur de brände bakom hennes ögon. ”Mormor är död. Hon kommer inte tillbaka, det är bara du och jag nu. Och du hatar livet här lika mycket som jag.”

”Jag hatar det inte” protesterade Larsa lamt.

”Så alla gånger vi pratat och drömt om hur underbart det vore att se världen, har du glömt det nu?” Hanna visste inte vad som kändes mera hemskt, att se Larsa så här uppgiven eller att föreställa sig hur framtiden skulle bli nu, utan mormor, ensamma.

”Jag är så illa nödd och tvungen!” Larsa höjde rösten, ilska och irritation kämpandes med sorgen om att ta överhanden. ”Någon måste vara en man nu och ta ansvaret.” Som för att illustrera det reste han sig up, man kunde inte ta ansvar om man satt ihopkrupen i en hög på golvet och grät.

”En man?” Hanna fnös och reste sig också upp, ilskna små knytnävar på hennes höfter när hon stirrade anklagande på honom . ”Du har inte tagit mer ansvar än nödvändigt och rännt omkring i markerna. Jag vet inte vilka du ränt hos, men inte lustigt om dom skäller dig för skamlös i byn. Har du legat med deras fruar också?”

”Hanna!” Larsas hand flög ut och träffade henne rakt över kinden, en rungande, reflexmässig örfil. Han såg nästan lika chockad ut som hon över sin reaktion.

”Jag hatar dig” skrek Hanna, handen pressad mot sin blossande kind. Hon sög ut som om hon var på vippen att säga någonting mer, men pressade ihop läpparna och duckade förbi honom så hon kunde springa ut genom dörren. Smällen när hon smällde igen den efter sig fick båda männen att hoppa.

”Hon har rätt” sa Axsel efter en stunds tystnad. ”Livet kommer aldrig att bli detsamma igen. Inte för någon.” Han hade draperat den gamla kvinnans armar över bröstet och placerat hennes enkla kors i händerna.

Larsa suckade djupt och slutade stirra på den stängda dörren som om han kunde få Hanna att komma tillbaka och be om förlåtelse med enbart viljekraft. Han gav den andre mannen en trött blick och kliade sig i nacken. ”Har någon sagt till dig att du är en dystergök?”

”Många gånger” erkände Axsel med en axelryckning. ”Man blir det när man ser världen.”

”Och ändå vill du dra ut oss där?” Larsa såg misstrogen ut, det var inte det att han inte hade drömt om det själv, men just nu kändes det som om han ville försöka hålla fast vid allt hemtamt för glatta livet.

”Döden har kommit hit, det är dags att fly.” Axsel rättade till filten, och strök ömsint den gamla kvinnan över håret. Det här var en god död, en gammal kvinna som kallades hem i rätt tid, fridfullt, utan vare sig strid eller sjukdom.

”Du skulle kunna resa enklare ensam.” Larsa såg nästan lite avundsjuk ut över hur lätt Axsel verkade ha att hantera liket efter hans mor, själv hade han stora problem att ens titta på henne där hon låg. ”Om du nu är rädd.”

”Ni har varit goda mot mig. Ni förtjänar en chans att överleva.” Axsels svar var lakoniskt, som om han inte tvivlade på vad som komma skulle, utan bara på när det skulle ske.

”Tycker du inte vi förtjänar mer än vaga antydningar?” Larsa gick bort till elden, och stirrade stint in i den som om den kunde bränna bort tårarna som hela tiden hotade att välla upp när han såg på sin mor.

”Det kanske är dags nu.” Axsel nickade eftertänksamt. ”Hämta in Hanna. Ni förtjänar att höra hela historien nu.”

a supervillain writing experiment (1)

Nobody ever tells you how much it hurts being thrown through a wall. First the initial impact tears the air from your lungs, something not even near-impervious skin protects from. Then, for the briefest of moments, your body is a battleground between the momentum you have built up, and the structural integrity of the wall itself. Flesh compressed, bones creaking, reinforced concrete cracking, metal supports bending and suddenly something gives and you are through, only to smack into something else and rest there, velocity depleted. Nobody ever tells you that, at least nobody ever told me. After all, this is not even my body.

I always saw Lady Argent as invincible, silver skin shedding bullets like rain, muscles strong enough to punch through a tank. I should know. I saw it happen on that day when the world turned itself inside out and the skies themselves tried to devour us. They called it the Antiverse Incursion, and it only lasted three days. Had it lasted four I suspect there would have been nothing left but pieces. She was there, with the rest of us, fighting impossible odds and nightmares from beyond the gate, fighting cackling shadows of ourselves, fighting men of science and women of magic, fighting the very fabric of reality itself as it was torn apart around us. I saw her fight, but I never knew how much it hurt, doing the things that she did. Not until now, when I am inside her skin, when I feel every punch and every bullet and realises this was what she always hid from us, that her invulnerability came with a price. She could still feel everything.

Like I do now. I pick myself up from the floor and try to wrap my thoughts around that part in the back of her mind that controls her reptile brain of speed and strength. She is not like a normal puppet; I can’t dare to let her mind get even close to waking. I can’t tap into her memories or her skills, and so I’m left with a stumbling marionette, a novice in a skinsuit, a bungler hijacking the brain of one of the most powerful women I have ever known. I was never a fighter when I played the hero game; I read surface thoughts and mapped intentions. I knew when somebody would take a shot, and would just choose to be elsewhere. I wove illusions of distraction to keep up with the best; I used guns and technological toys, everything I could to distract from the fact that I have never been able to throw a punch to save my life. I always had a backup plan.

I don’t have one now. I have to use every ounce of my power to keep her mind in my grasp, to piggyback her nightmares, to keep her unaware that this is really happening. That she really is fighting the rest of the Quartet. Or rather, that I am. The Herald swoops through the hole he punched me through, trying to reason with a woman that is no longer there. I almost feel bad for him as I feign weakness and confusion, stumbling to my knees. He lands, of course. It’s no secret that he and Lady Argent are lovers, and for a moment worry overwhelm caution. He doesn’t even gasp when my punch hit him squarely in the groin, he just wheezes a little and falls over, curled up in a ball of unimaginable pain. I take this moment to rise and run, not out in the street but further back, into the building where I was tossed. I barely register nameless offices and screaming people, doors are no more hindrance than windows, and I break through the fire exit in a shower of splinters. I spot an almost empty trashcan and decide that this is my best bet. It takes but a moment to drop the circuitry I stole, and in another breath I am out on the street again, glittering in the sunlight as cars screech to a halt around me.

All that remains now is to go out in a properly villainous fashion. I have got what I came for, and it’s time to let this puppet go, she has done her job. And yet, I can’t quite resist lingering inside her brain. I am starting to get the hang of how her biology works; the thrill of being able to lift a car over my head and toss it down the street is intoxicating. I am a woman of steel in a world of cardboard, and I leap and land on a truck, raising my hands towards the heavens as I laugh maniacally. So this is what makes a proper villain, I find myself thinking. You laugh because you cannot keep your silence. The joy is simply too great, the world is too beautiful when it burns, people scattering around your feet like ants. We are all children at heart; we dress up in bright revealing costumes and play at being gods and devils. I laugh, but already I see Porphyry barging down the street, massive stone fists swinging like pendulums as he gathers speed.

It is time to end this. I tense my borrowed legs and jump to meet him. Part of me wants to stay, to see if she truly would be strong enough to beat even the granite behemoth that once fought The Calamity to a standstill. But, this is going to hurt, and at heart I am a coward. So I detach myself from her brain, jolts her out of her confused dreams and into this waking nightmare of burning cars and onrushing fists of stone. I close her eyes hard, and open my own a second later, the disconnect making my stomach turn over. I rise on trembling legs and make my way to the bathroom just in time to save myself from the indignity of throwing up all over my suit. The air-conditioning hums quietly in the hotel, but I can hear the sirens in the distance. By now the battle must be all over the networks, but I keep hugging the toilet until the world stops spinning around me. I did it. I actually did it. I would have laughed if saliva wasn’t dripping from my mouth.

Step one, complete.

pestsommar (3)

Den lilla stenstugan kändes större än var den egentligen var, nu när fåren gick ute under sommaren. Fädelen var sopad och stampad, Axsel hade sovit där när han väl hämtat sig från sitt sår. Det var en liten stuga, bara ett rum, och även om fädelen låg en arm lägre än bodelen så skiljde bara ett staket den från resten av stugan. På vintern hjälpte det att vara många, och lukten av får vande man sig vid snabbt när nordanvinden ven om knutarna. Hanna hade hållit eld i härden, och stugan var behagligt varm. Det var inte det att det var kallt ute, men hon behövde någonting att hålla händerna sysselsatta med, och att sitta och peta i glöden var bättre än att sitta och titta på mormor.

Hon såg så tunn ut där hon låg på bädden, en liten skrynkla av den fordom starka kvinna som fött fyra barn och uppfostrat två av dem till vuxen ålder. Hon hade inte varit vaken på flera dagar nu, och även om Larsa hade försökt att tvinga lite soppa över hennes läppar så var det uppenbart att hon hade intagit sin sista måltid. Hanna försökte komma ihåg vad det varit, men kunde inte dra sig det till minnes och översköljdes av skamsen panik. Hon borde minnas det här, eller hur? Varje stund var viktig nu på slutet. Hon borde be till Herren att ta hand om hennes själ, hon borde… det var så mycket som hon borde göra, men allt hon kunde förmå sig till var att sitta här och raka i glöden och försöka låta bli att tänka på att hon aldrig skulle få prata med mormor igen.

”Var är han?” Larsas röst var sprucken, på gränsen till gråt. Han hade tagit en lov runt stugan ännu en gång, men ingen präst hade synts vid horisonten, och nu nalkades kvällningen. Trots nervositeten tvingade han sig att sitta ner vid bädden, knäböjandes som inför ett altare. Han drog händerna genom det rågblonda håret och suckade frustrerat.

”Han lovade att han skulle komma.” Hanna försökte låta lugnande och trygg, som mormor hade låtit. Hon trodde inte hon lyckade speciellt bra. ”Jag sa hur allvarligt det var till honom, jag svär.”

”Värdelösa prästskrälle” muttrade Larsa bittert, innan han och Hanna båda kastade en orolig blick mot den döende gamla kvinnan, som om hädelsen skulle få henne att vakna till liv och ge dem en sträng blick.

”Tur för dig att hon inte hörde” viskade Hanna och korsade sig.

”Jag önskar att hon gjorde det” sa Larsa hätskt, även om det var döden han var arg på och ingen annan. ”Jag saknar hennes förmaningar” tillade han med en mjukare stämma.

”Jag saknar henne” nöjde sig Hanna med att säga. Hon saknade inte bannor för att hon hädade eller uppförde sig illa. Men hon saknade någon som kunde göra allting bättre, som kunde se till att världen kändes förutsägbar och trygg. Hon saknade mormors famn. ”Andas hon fortfarande?”

Larsa svarade inte, han verkade frukta vad svaret skulle bli. Istället lutade sig Axsel fram över den gamla kvinnan, och placerade sin kind nära hennes mun för att känna de nästan omärkliga andetagen. Han var ingen främling inför döden. ”Hon andas.”

”Vad skall vi göra om han inte kommer?” Hanna satt och pillade med en av de små pinnarna istället för att lägga den på elden. Varför kom inte prästen? Hade Gud talat om för honom vad hon tänkte? Tyckte han det var för långt? Var han för lat? Var de för fattiga? Hade de inte gott i kyrkan tillräckligt ofta?

”Jag vet inte” erkände Larsa med en suck. Han kunde vara nog så handlingskraftig i vanliga fall, men när det gällde det här såg han förstelnad, nästan lamslagen ut. Han hade kanske förträngt hennes försämrade hälsa så länge att ny när hon låg på sitt yttersta så var det alltför plötsligt, som om döden legat på lur för att ta henne när han minst väntade sig det. Helt plötsligt var det så mycket kvar att säga. Så mycket kvar att göra.

Axsel tvekade lite medan han gjorde korstecknet över hennes bädd. Sedan harklade han sig och sa ”Jag kan be för henne. Hon vore inte den första döende som jag tröstat på det yttersta.”

Hanna kunde inte hålla sig utan utbrast ”Hon är väl ingen soldat!”

Axsel gav henne en förebrående blick ”Hon är en människa som vi alla. Jag tror att Gud förstår.”

Hanna rodnade lite och tittade in i elden igen och viskade tyst. ”Jag hoppas det.” Veden hon just lagt på sprakade uppmuntrande, små gnistor fyllde luften när kvisthålen knäppte i hettan.

Larsa lutade sig ner över britsen, hans ansikte stelt av oro och sorg. ”Hon…” han fick inte chansen att avsluta meningen innan den gamla kvinnan drog efter andan, och fyllde lungorna med ett obeskrivligt rosslande ljud som ekade mellan väggarna i den lilla stugan. Han nästan kastade sig bort från britsen, som om han var rädd att hans närvaro hade stört den döende kvinnan.

Axsel skakade lugnande på huvudet till de båda, det var svårt att bedöma om Hanna eller Larsa såg mest skräckslagen ut. ”Det är så det är mot slutet. De sista andetagen är alltid svåra. Det är inte långt kvar nu.” Han la sin grova näve över den gamla kvinnans lilla skinntorra hand och mumlade en tyst bön.

Hanna, som hade hållit andan själv, kröp bort från elden och bort till Larsas sida. Hon hade aldrig sett honom så här förut, och kände ett skamset hugg i magen över att hon inte var lika förstörd. ”Hon kommer till himlen” försäkrade hon, ”hon var en god människa.”

”Jag skiter väl i himlen, jag vill…” Larsa avbröt sig när han kände Hannas hand på sin arm. ”Nej, förlåt, jag menade inte det… Gud…” Han snörvlade, och hade det inte varit för ännu ett djupt, rosslande andetag från hans mor, så djupt att det verkade som om hennes bröstkorg skulle rämna under trycket, så hade tårarna kommit. ”Jag vill inte att hon skall dö.”

Axsel tittade upp från sitt mumlande. ”Det är Guds vilja och barmhärtighet, att ta henne nu, när hon kan dö lycklig.”

pestsommar (2)

”Anna på hörnet spydde utanför kyrkan idag.” Hanna lät jordkrattan vila för ett ögonblick. Hon var redan genomsvett i vårsolen, men de var sent ute med sådden det här året så hon hade get sig ut på tegen så snart hon kommit hem från kyrkan och gett sitt budskap till en mormor som inte längre svarade på tilltal. Sen Larsa kommit ihop sig med byrådet ville ingen längre låna ut ett årder och några dragare till honom. Så de var hänvisade till hacka och räfsa som några andra fattighjon. Inte för att de var rika, mormor hade ofta berättat att hon var född som träl och blivit fri först när både lagen och Vite Krist höll med om att alla var lika inför Gud. Hon och hennes man hade blivit tilldelade jord i utkanten av det lilla samhället, hård, oförlåtande jord, men den var deras. Och hade inte Gud fader själv sagt att man skulle förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett? Om det var fallet så visste Hanna att de hade sitt på det torra.

Axsel lät hackan falla i ännu ett hugg ner i den hårda tegen. Jordkokan splittrades och han ruskade runt med hackan för att skaka sönder den. Hanna tittade beundrande på hur hans svettiga särk klibbade fast vid huden. Han attackerade jorden som om den vore hans fiende, högg in på den med hackan som vore den en yxa. Hanna log lite i mjugg, hon hade sagt till Larsa att Axsel jobbade mycket hårdare än han någonsin gjort. Larsa hade bara skrattat och bett henne se efter hur mycket som blev gjort. Det var skillnad på att hantera en hacka och ett svärd. ”Så det börjar nu” var Axsels svar, en lakonisk liten mening som slank ut när han lyfte hackan till nästa hugg.

”Vad börjar? Undergången som du yrade om?” Hanna skrattade och kastade bak flätan på ryggen igen. ”Hon kanske är gravid, det skulle vara rätt åt henne. Jag vet hur hon har slagit sina lovar runt Henrik, tyskättad som han är. Det var inte det att Hanna var avundsjuk, men Henrik hade varit i Visby, och Hanna hade aldrig kommit längre än till kyrkan på söndagarna annat än i fantasin.

”Du kommer att få se” muttrade Axsel. ”Det är så här det börjar. Din mormor har tur som ligger för döden nu. Snart finns det inte tid för varken präst eller vigd jord.” Hans fårade ansikte var förvridet i en oläsbar mask, ögonen mörka som havet på natten. ”Du och Larsa borde förbereda er på flykt istället för att så.”

Hanna torkade bort lite svett från ansiktet, hennes fingrar lämnade bleka linjer över hennes kinder, hon var täkt av ett tunt lager dammig jord. Det hade inte regnat på länge, inte sen stormen som sänkte Axsels skepp med man och allt. Nåja, inte alla män och inte riktigt allt. Bara nästan. Hon visste fortfarande inte varför han vägrade att gå och kräva tillbaka det lilla av lasten som bärgats. Visst, det hade gått en vecka innan han vaknade från sin medvetslöshet, och hon hade trott han skulle dö, men döden hade lämnat honom ifred. ”Du måste ha slagit i skallen när du kastades i land.”

Axsel begrundade detta och suckade sedan ”Kanske har du rätt. Jag hoppas det, för allas vår skull. Men han har inte haft fel ännu.” Han lyfte åter hackan, men satte ner den innan slaget föll. Hans ögon smalnade när han kisade mot den flata horisonten.

”Han?” Hanna visste att det inte var lönt att fråga, Axsel var pratglad när det gällde det mesta, men vissa saker höll han tyst om. Den mystiske ’han’ som dök upp ibland var en av dessa.

”Bry dig inte om det du” kom svaret, nu som alltid.

”Larsa tycker du skall stanna.” Hon bytte ämne och attackerade jordkokorna igen med räfsan. ”Med två mäns arbete så tror han att han skulle kunna få in så mycket hö att fler får skulle överleva vintern. Då skulle vi kunna så mer mark nästa år, och inte ens byrådet kan vara ilskna på honom så länge.”

Axsel skrattade och bröt upp mer jord för henne att luckra. ”Är du säker på det?

”Jo, jag vet att han kan vara frispråkig,” erkände Hanna, ”men folk glömmer.”

”Vi får väl hoppas att han håller sig i skinnet då” sa Axsel allvarsamt. Han hade en bekymrad uppsyn som om han tvivlade å Larsas förmåga att undvika att mucka gräl eller säga vad han verkligen tyckte.

”Jag tror att mormor…” Hanna tvekade, hon hade tänkt säga mormors dödskamp, men plötsligt blev allting så verkligt för henne. Mormor var inte bara lite sjukare än vanligt, hon var på väg att dö. Verkligen dö. Dö och lämna dem ensamma för gott. ”… att hon är sjuk är jobbigt för honom.”

”Du verkar ta det bättre?” Axsel delade en liten rot med ett träffsäkert hugg. Han böjde sig ner och drog upp den, vilket var svårare än han räknat med.

”Alla dör, och mormor var inte rädd för det” konstaterade Hanna. ”Jag kommer att sakna henne, men vi ses i himlen.” Hon tittade på Axsels kamp med roten, hon borde kanske ha skrattat, men ämnet var för allvarligt.

”Amen” fyllde Axsel i. Han kastade bort rotstumpen mot kanten på tegen, nöjd med sin seger, men inte nöjd med att han inte hunnit mer på en dag. Jordbruk var svårare än han mindes. ”Och Larsa har inte lika stark tro?”

Hanna ryckte på axlarna medan hon luckrade. ”Jag tror han är räddast för att vara äldst. Han borde ha gift sig vid det här laget. Han är ju över tjugo! Mycket över” lade hon till efter ett ögonblicks eftertanke.

Axsel hade slutat hacka igen och betraktade henne tankfullt. ”Jag trodde ni var bror och syster först. Inte morbror och systerdotter. Det måste vara stor ålderskillnad mellan honom och din mor.”

”Varit. Hon dog i hostan när jag var liten, jag minns henne knappt.” Hanna kunde mana fram bilden av en blekblond, allvarlig kvinna men hon visste inte om hon verkligen mindes, eller om det var alla mormors historier som hade etsats sig in i hennes ögon. ”Och jo, ingen trodde mormor kunde bli gravid igen när gud välsignade henne med Larsa.”

”Borde du inte se dig om efter en man också?” Axsels allvarliga, fårade ansikte röjde inget mer än neutral nyfikenhet.

Hanna rodnade ändå, och stirrade ner i marken medan hon räfsade. ”Jo, men jag har precis blivit kvinna” erkände hon som om det var något att skämmas för. ”Och vi har ändå ingen hemgift. Och Larsa får marken, så man kan inte ens gifta sig till den.” När man såg det på det viset så var läget ganska hopplöst för henne. ”Kanske skulle jag dra iväg och bli nunna som min mor.”

Axsel skrattade och skakade på huvudet. ”Du hade blivit en hemsk nunna.” Han fortsatte skrocka medan han hackade, som om tanken var för underhållande för att låta fly alltför snabbt. ”Hur kommer det sig att en nunna fick en dotter?”

”Djävulen” sa Hanna fräckt. ”Har du inte hört vad dom säger?”

Han gav henne en road blick under buskiga ögonbryn. ”Hanna, jag har varit här i tre veckor, och i byn hela två gånger.” Och en av veckorna hade han legat till sängs med ett djupt sår i skalpen. Han kunde fortfarande känna ruvan när han drog fingrarna genom det korta håret.

”Det är hur som helst inte sant” Hanna ryckte på axlarna som om det inte hade varit en självklarhet. ”Jag har brunt hår, inte rött.” Hon kastade tillbaka sitt mörkbruna hår, trälbrunt som mormors, nej, ännu brunare, nästan svart. ”Och hon blev våldtagen säger mormor, men jag tror hon kanske hade en älskare och blev utkastad ur klostret och inte vågade berätta när hon kom hem.” Hanna trodde att om hon hade varit nunna hade kanske hon också haft en älskare. Klostret låg i Visby så det måste finnas många unga män att titta på. Hon ville inte ha tillkommit under en våldtäkt.

”Så du är en löskeunge?” Axsel hade slutat att le nu, det här var ett allvarligt ämne. Utan ätt och ättelängd fanns inte mycket framtid.

”Oja” nickade Hanna, hon hade sen länge lärt sig att anfall var bästa försvar. Hon vägrade skämmas över saker och ting hon inte kunde rå för. ”Så det är inte så lätt att hitta någon för nån av oss.”

”Du låter inte så nedslagen” påpekade Axsel godmodigt.

”Jag vill inte ha en man ännu, jag vill se världen först” utbrast Hanna, innan hon rättade sig ”eller i alla fall Visby.” Visby var nästan världen, det var där skeppen kom, det var där som Gotland sträckte sina armar över östersjön. ”Kanske jag hittar en köpman som inte bryr sig om hemgift och släkt utan blir förtrollad av min skönhet och som tar med sig hela världen hem till mig.” inte för att hon såg sig själv som skön, snarast ganska alldaglig, mager och tanig som hon var. Men skulle man drömma så skulle man.

”Vill du inte resa själv?” Axsel såg frågande ut, som om han hade väntat sig det efter hennes brinnande inledning.

Hanna suckade och vilade på räfsan. ”Inte som lekare eller lösdrivare, och det är det jag skulle bli.”

Axsel nickade tyst för sig själv. ”Det kan inte vara lätt att vara kvinna.”

”Nej, vi kan inte dra ut i krig som ni.” Hanna lät nästan sorgsen vid tanken.

”Krig låter alltid bättre när man är långt ifrån det” sade Axsel filosofiskt. ”Vi var sex som drog söderöver för att söka lyckan och bara jag är i livet. Varken rik eller lycklig, och utan kvinna och härd.”

Hanna begrundade detta under tystnad innan hon gav honom en lång, längtansfylld blick. ”Men du har sett världen.”

”Jo”, svarade Axsel med en nickning ”jag har sett världen.”

”En dag skall jag säga detsamma.” Hanna lade handen på sitt hjärta för att understryka allvaret i hennes löfte.

Axsel var tyst ett ögonblick innan han skakade på huvudet. ”Akta dig för vad du önskar Hanna, det kan slå in.”

pestsommar (1)

Litanian slingrade sig sin vanliga väg, och Hanna lät sig driva bort på de obegripliga latinska irrvattnen. Hon gungade sakta från sida till sida där hon stod, blicken fäst i kyrktaket. Det var en liten kyrka, Axsel hade berättat om kyrkorum där taket var lika långt borta som himmelen, men bemålat med bilder starka nog att väcka den värsta syndaren till insikt om sitt liv. Men det här var en liten kyrka med en liten präst i en liten by med en liten hamn och Hanna drabbades plötsligt av den hädiska tanken att Gud fader skulle plocka upp den med en hand och börja leka med dem alla som små dockor. Hädiska tankar, men hon trodde inte att Gud fader skulle missunna henne dem. Hon stod ju bara här och tänkte på hur vackert allting var i skapelsen, hur våren var här, hur åkrarna såddes och svälten hade missat sitt mål ännu ett år. Hon blev jämt så drömsk när prästen började läsa sina besvärjelser och latinet väckte bilder av fjärran länder och den heliga staden. Den måste vara minst lika stor som Visby själv, kanske ännu större. Vit som kalksten och gyllene som solen.

Prästens besvärjelser närmade sig slutet, och just nu kändes Axsels illavarslande profetior så långt borta. Målningarna som Mäster Erik hade gjort var klara och levande, hon kunde se ansiktena på helgonen och kunde till och med namnen på många av dem. Hon visste vilka man bad till när man ville ha en son, och vilka som skyddade mot röta i höet och vilka man skulle åkalla när lammningen började. Mormor visste mer än prästen där, för som hon sa, präster ser till himlen, men vi andra måste leva här på jorden tills vår herre kallar hem oss. Hanna saknade henne, men mormor hade inte varit frisk på långe, och att vandra två timmar fram och tillbaka till kyrkan i Västergarn var inte att tänka på. Om de hade varit rika så hade de haft en häst, så mormor kunde åka fram till kyrkbacken och ta del av prästens välsignelse. Men de hade ingen häst, bara en handfull magra får och tak över huvudet. Och Hanna var den enda i hushållet som gick till kyrkan idag.

En rossling ekade genom folkmassan, en kvävd hostning som släpptes ut först när prästen tystnat med sin välsignelse. Anna på hörnet såg det ut som, Arnes syster. Den bästa sömmerskan i byn. Hanna kikade lite förstulet åt henne när de gick ut genom norrporten, hon såg verkligen inte frisk ut. Hon borde inte ha kommit hit alls, men kanske hoppades hon att prästens välsignelser skulle hjälpa vad som fattades henne. För ett ögonblick hoppades Hanna att hon inte skulle bli bättre, att Arnes familj skulle hemsökas av samma saker som hennes egen. Dom hade inte haft rätt att lägga beslag på hela den ilandflutna lasten, hon var den som hade sett vraket först. Kanske var det Guds straff för deras girighet. Kanske var det straffet för deras synder. Anna vacklade till och spydde på marken, hennes kinder blossade av feber, och det var bara med några väninnors hjälp som hon höll sig uppe. Bra, tänkte Hanna, rätt åt henne.

Folk hade börjat samlas utanför kyrkan nu, och där kom prästen farande som en orolig sugga vars kultingar var i fara. Hon visste det var hädiskt, men den lille rödmosige mannen hade alltid påmint henne om en gris. Guds gris. Hon var tvungen att hålla handen för munnen för att inte fnittra, men alla tittade på Anna och prästen. Hon var osynlig och osedd, som alltid. Hon lät blicken glida upp mot skyn och bad Gud om ursäkt för sina tankar. Hon skulle botgöra dem senare, som hon alltid gjorde. Anna var på fötter nu, men såg ut som hon sprungit med huvudet före in i ett nässelsnår. Huden blossade och ögonen såg otäckt glasartade ut. Hanna korsade sig som de andra, och tittade på när folkmassan delade sig så de kunde dra sig hemåt. Prästen stod kvar, baddande sin panna med en bekymrad min. ”Ursäkta” pep Hanna och neg djupt. ”Jag kommer med bud från gammelmor.” Hon kunde se prästen kämpa med att försök placera henne, så hon tillade ”Gammelmor Elsbet ute mot hallarna”

”Ah, jo, jo, givetvis. Det var länge sen man såg henne på söndagarna, jag såg inte din morbror heller.” Prästens röst var vagt förebrående, men hans blick och tankar var redan någon annan stans.

”Hon är döende” förklarade Hanna nyktert. ”Hon tar sig inte upp ur sängen längre, men hon skulle önska att hon fick göra syndernas bekännelse en sista gång innan Vår Herre hämtar hem henne. Och morbror ville inte lämna henne ensam hemma när det är så långt hit.” Hanna visste att det inte var rätt att ljuga för en präst, men det var en liten vit en och besparade dem en massa problem. Att säga att Larsa stannade hemma för att han inte var klar med vårbruket ännu skulle bara ha lett till förmaningar.

”Ah, jo, så tråkigt att höra.” Prästens röst hade blivit mjuk och försonlig, en tröstande klippa i sorgens tid. ”Jag skall givetvis besöka din gammelmor och ge henne sakramentet. Hur brådskande är det? Kan det vänta till i morgon?”

Hanna himlade inte med ögonen. Det var en lång väg till deras gård, och hon var säker på att prästen hellre skulle gå på sjukbesök hos Anna på hörnet, och få god mat och uppskattning. Så hon sa bara blitt ”Morbror tror inte att hon klarar veckan ut. Men till imorgon borde hon klara sig. Nu när hon vet att hon får själasörjning.” Hon gav prästen sin bästa troskyldiga blick, hon ville vara säker på att han verkligen kom och det inte kom någonting annat emellan.

”Gå du hem då och ta hand om din mormor.” Prästen rörde lätt vid hennes panna, mumlande någonting på latin. ”Gud vakar över oss alla.”

pestsmittade idéer

Jag har idéer.

Om man får vara ärlig har jag för många idéer. Så fort jag griper tag i en av dem och börjar arbeta med den så kommer det en ny och knackar på. Det känns lite som att gå naken i en myggsvärm, för varje mygga man misslyckas att smälla så kommer det tre nya. I normala fall så brukar jag stoppa undan dem längst ner i lådan för att låtsas som om de inte existerar, men va fan... om jag ändå inte gör någonting med dom kan jag ju lika gärna låta dom sippra ut på nätet, kanske får jag tillbaka inspirationen någon gång.

Som Pestsommar till exempel.

En historia om böldpesten när den kom till Sverige 1350 kommer jag att skriva någon gång. Men kanske inte just den här. Vi får väl se.