bokutdrag (4)

"Du vet… till och med jag hade varit färdig nu" retades Meja från teve soffan. "Du är värre än en fjortis! Och det är inte ens en dejt!”

Lasse stormade förbi från duschen, nyrakad och fräsch, men fortfarande med håret slickat bakåt som den värsta östermalmare. "Käft Meja, det är ingen dejt, Alise behövde bara nån att prata med." Han försvann in i sovrummet för att hitta en ren skjorta, men ingenting han hade var struket så till slut högg han en av sina bättre t-shirts istället.

"Det är visst en dejt" förklarade Meja för Jovan där de satt och tittade på CNN i vardagsrummet. "Han har bara inte vågat bjuda ut henne ännu, hon har lite mer hjärna än hans normala bimbos."

"JAG HÖRDE DET DÄR" ekade Lasses röst från sovrummet.

Meja och Jovan såg på varandra och log, och Meja upptäckte att hon tyckte om det. Att dela ett leende kändes lite som att dela en iglooglass när man var liten med sin bästa kompis. Hon hade saknat det. Jovan kunde le utan smärta nu, svullnaderna hade lagt sig och händerna var betydligt mer rörliga. Det var otroligt hur mycket bara några dagar kunde göra. Ibland var tiden ens bästa vän på hela planeten, men hon trodde inte att den åt glass.

"Shhh" Jovan höjde volymen, och CNN spydde upplopp och våld över vardagsrummet. Han hade varit klistrad vid teven sen han kom hit, det fanns inte så mycket annat att göra, och till slut hade han fastnat vid CNN allteftersom rysslandskrisen blev värre och värre. Det verkade som om hela världen var inne i en av de där perioderna när studenter brände bilar, och regeringar slog ner förtryck med automatvapen. "Dom har förklarat undantagstillstånd i St. Petersburg nu också. Synd, det var en trevlig stad." Han lät nästan nostalgisk.

"Har du varit i ryssland?" Meja nappade på kroken, hon var alltid intresserad av allt som kunde avslöja mer om deras hemlighetsfulle gäst.

"Det var länge sen, men jag arbetade väl…" Jovan såg fundersam ut, och räknade efter för sig själv. "… sju år där. Det kändes som längre." Han hade sänkt volymen igen, men bilderna var kvar på rutan i en tyst pantomim av brinnande fordon, gatstenar och polis med vattenkanoner.

"Dom gillar revolutioner där." Meja tittade kritiskt på teven som om hon jämförde det här upploppet med alla andra gamla som hon bara sett på nätet. Varför brydde sig folk om att ha gatsten istället för asfalt när folk bara bröt upp den och använde som vapen? Eller var det vad stadsplanerarna ville? Fanns det en hemlig agenda, en världsomspännande konspiration av byråkrater som långsamt byggde om städer för att programmera folk till våld? "Så vad jobbade du med däröver?" frågade hon oskyldigt.

Jovan tvekade lite, som om frågorna kröp för nära in på skinnet. "Sömnforskning" svarade han till slut. "Ett fascinerande fält, men inte så intressant att prata om." Han höjde ljudet på teven igen och lät kommentatorsrösterna sopa bort det förflutna.

Meja ville säga att hon visst tyckte det var intressant, men det var så uppenbart att Jovan inte ville prata om det att hon bara suckade och tittade bort på teven igen. "Jag undrar när dom drar fram tanksen?"

"Vem vet" suckade Jovan, och gav henne en tacksam blick för att hon bytte ämne. "Den nya tidens sanningar får man inte genom teven. Inte efter Irak när militären insåg att man kunde kontrollera vad som sändes ut. Dagarna då nyhetskanaler verkligen avslöjade någonting är förbi."

"Du är verkligen en fossil" fnittrade Meja. "Du borde kolla nätet istället. Det är där man verkligen får reda på den osminkade sanningen om man bara letar fram den bland knäppgökarna. Vissa av teorierna där är helt hysteriska. Man skulle kunna tro att världen är på väg att gå under, dom säger att hela norra Kina är i karantän, och att folk svälter och äter varandra på gatorna i Nordkorea som i den värsta zombiefilm."

"Lyssna inte på henne" suckade Lasse när han skyndade förbi för att föna håret. "Hon har hela huvet fullt med konspirationsteorier och 2012."

"Har jag fan heller!" pep Meja med en konspiratorisk blinkning åt Jovan, men Lasse hade satt igång fönen och hörde ingenting. "I alla fall inte lika mycket som vissa." Hennes teorier var små och privata, hon inbillade sig inte att världen skulle gå under eller att ryssland skulle invadera norrland. Allt sånt var trams. Verkligheten var tråkig och platt, skola, skola, skola, och sen jobb, jobb, jobb och pension. Det fanns ingen plats för äventyr och underverk längre, varken bra eller dåliga. "2012 är bara båg ändå, jag tror inte världen går under i december även om det innebär att man slipper ännu en julhysteri." I år var bara ännu ett år bland alla andra för henne, speciellt enbart för att hon snart skulle fylla femton.

"Vet du vad som verkligen är intressant?" Jovan lutade sig tillbaka i soffan, men tog inte blicken från teven. "Hur svårt det är att se om vi är mitt inne i ett historiskt skede. Allting blir så uppenbart först några decennier senare. Fascinerande."

"Om man är så lastgammal som du kanske." Meja tittade på Jovan, som tittade på teven. Hade han läst hennes tankar, eller hade de bara följt samma spår? Hon önskade återigen att hon kunde se vad han såg, vad som fick honom att bli så fascinerad av saker som hon inte kunde se nått samband i. Hon hade aldrig brytt sig om nyheterna förut, men nu fann hon sig motvilligt fascinerad av allt våld och otäckheter i världen. Hon var just på väg att fråga, när det ringde på dörren.

"Fan" hördes det inne från badrummet, och Lasse dök ut ett ögonblick senare, med håret fortfarande fuktigt. Det verkade inte som om han ville att Meja skulle öppna, för han gav henne en blick där hon satt oskyldig som ett ljus i soffan. "Uppför dig!" Sen öppnade han dörren. "Alise, kom in, jag är strax klar."

Alise klev in i hallen, och vinkade lite till Meja och Jovan i soffan. "Hej, låt inte mig störa, vi skall snart gå." Hon såg nyfiket på Jovan, men Lasse hade försvunnit in efter ett par sockar, så hon hade ingen att fråga.

"Det här är Jovan" fyllde Meja i. "Han stannar här lite efter en olycka han var med om." Hon undrade vad det var som Lasse såg i Alise, hon måste vara bra mycket äldre än honom eller kanske det bara var de stränga glasögonen och den tråkiga frisyren som lurade henne. Men hon hade i och för sig kurvor trots att hon var kort, och en intressant näsa, en riktig östeuropeisk kran. Meja var tvungen att kväva ett fnitter och titta bort.

Jovan övergav teven och log bort mot Alise. "Trevligt att träffas." Han vände sig om mot rutan igen, abrupt nog för att Meja och Alise skulle utbyta en förvånad blick.

"Vad är det som är så intressant" undrade Alise, och lutade sig in i vardagsrummet samtidigt som hon försökte sparka av sig skorna.

"Krig tror jag" fyllde Meja i, men tittade nyfiket på Jovan, som skakade på huvudet.

"Nej, Kina gjorde just ett uttalande om att spannmålsskörden i norra Kina hade blivit förorenad av mjöldryga och lett till det största utbrottet av ergotism i modern tid. Men, de drabbade områdena har blivit avspärrade, så WHO kommer inte in. Precis som när SARS startade." Jovan suckade och skakade på huvudet. "Mjöldryga. Knappast."

Alise hade klivit in i vardagsrummet nu efter att ha stigit ur sina klackar, fascinerad. "Inte på den skalan, det är väl inte ens fuktigt nog däruppe för att möglet skall kunna spridas. Tror du det kan vara någon ny epidemi dom inte vill erkänna?" Hon rättade till sina glasögon, men teven avslöjade inte mer hemligheter för det.

Jovan rynkade på pannan, men tog inte blicken från utsändningarna. "Svårt att säga från tevesoffan, men jag har känslan av att de inte berättar hela sanningen. När saker blir för stora så blir de politik, och att erkänna svaghet hade aldrig varit någonting som diktaturer eller supermakter tycker om." Han sträckte sig efter tekoppen som stod bortglömd och kall på soffbordet.

Meja skrattade högt. "Varför skulle dom va annorlunda än några andra politiker? Sanningen är inte populär, det har den väl aldrig varit. Folk är idioter." Hon var säker på att verkligheten var bra mycket konstigare än någon ville erkänna på teve.

"Idioter med maskingevär" påpekade Jovan bistert. "Världen är fylld med galningar som provocerar varandra." Han lät som om han hade lyssnat lite för mycket på nyheterna, som om världen bara var det urval av elände som de valde att visa för att dra tittare.

Alise såg ut som att hon var på väg att säga någonting, hennes panna var lagd i djupa bekymmersveck. Men Lasse valde det ögonblicket att komma ut ur sovrummet, äntligen presentabel nog. "Så, ledsen att du fick vänta, jag försov mig."

"Åh" Alise såg skyldig ut när hon log mot honom. "Jag tänkte inte på att du jobbade natt, du skulle ju egentligen ligga och sova nu." Hon klev i sina klackar och plockade upp sin handväska igen

"Ingen fara, jag kunde inte sova ändå" log Lasse. "Kom, vi lämnar dystergökarna åt sin teve nu." Han var på väg att lägga en arm om henne när de gick ut ur lägenheten, men behärskade sig i sista stund. Det fanns en tid och en plats, och det var inte här och nu.