snälla ta mig med

... inspirerat av Darling River av Sara Stridsberg.

vila i frid John Hicklenton

John Hinklenton har nu slutligen tagit sitt eget liv efter att hans MS blev allt värre. Eller, för att citera vad han sa till Pat Mills innan han åkte till självmordskliniken: "MS, you have a week to live. You've met someone you shouldn't have fucked with."

Han tog livet av sin sjukdom innan den tog livet av honom. Det gick en dokumentär om honom på svensk television för ett tag sen, men om ni inte vet vem han är så finns här en intervju från 2006. CJ Håkansson skrev lite om honom i samband med att dokumentären visades.

Eftersom att ta sitt eget liv är lika olagligt i Storbritannien som i Sverige så var han tvungen att resa till Schweiz. Det är tur för honom att han hade råd att åka dit, och fortfarande kunde. Om man ligger totalförlamad på ett sjukhus så har man ju inte mycket val över vad man vill med sin framtid.

alla vill vinna

Ibland undrar jag om jag läser samma saker i tidningen som andra människor. Jag kan suga mig fast vid en debatt och fläka upp den för mitt inre igen och igen, men när det kommer till kritan så verkar jag inte alltid läsa samma sak som många andra. Ord kan kännas enkla, men när det kommer till tolkningen så blir det komplicerat.

Jag håller med Hanna Hallberg när hon frågar om kritiken inte ska ställa frågor om estetik och politik? Det är klart den ska, det är ju det som är själva poängen med den. Men därav kommer inte alltid att alla ska hålla med vad kritikern kommit fram till, lika lite som kritikern kanske håller med författaren om att deras bok är den bästa den kunnat vara.

Men sen börjar vi glida ut på hal is. Plötsligt blir Göran Greider populist för att han har ifrågasatt, och hans ord vänds till bra mycket vassare än dom jag läste. Nu vet jag ju att man alltid blir känsligare när någonting man själv har skrivit recenserats, men jag vet inte om jag känner igen hur Greiders inlägg i den här debatten framställs.

De riktiga råsoparna riktas dock mot Anneli Jordahl. Finns personligt groll i bakgrunden kanske? Här är det helt plötsligt fråga om vitsvenska rena klassbegrepp som inte ska smutsas ner av kön eller ras, och det insinueras så till den milda grad att om jag inte själv hade läst inlägget det refereras till så hade jag trott att det handlade om någon högerextrem.

Och så, helt plötsligt så har debattjudon slagit till igen. Nu är det Greider/Jordahl som anklagas för att vara invandrar fientliga bakåtsträvande antiglobalister som slagit sig till ro vid förra sekelskiftet. Men var det inte det här som Greider/Jordahl på sätt och vis anklagade Hallberg för? Helt plötsligt så verkar alla sidor enas om vad det är som behövs, men alla vill vara på den rätta sidan.

Alla vill vinna.

Kan vi inte ta och ena oss om att det behövs ett nytt uttryck? Kan vi inte använda det sociala berättandet? Där kan både klassisk arbetarklass, tjänstemannaslavar, timdaglönare, arbetslösa, fattiga och flyktingar få plats, oavsett ursprung eller kön. Då slipper vi ha diskussioner om vilka som vill bygga murar för vad som får kallas arbetarlitteratur och hur den ska se ut.

Jag är verkligen tacksam mot Hallgren. Om hon inte hade lagt till de där sista raderna i sin recension så hade det nog aldrig blivit någon debatt. Jag citerar:

"Jag skulle faktiskt önska att den samtidsprosa som önskar gestalta samhälleliga orättvisor tog till uppgift att odla litterära stilar som varken nöjde sig med att vila i det igenkännbara eller att anpassa sig efter marknaden.

För vad händer med de viktiga emancipatoriska berättelserna när de kan läsas utan motstånd? Troligen att deras läsare i stället övergår till att konsumera dem. Om läsaren förvandlas till konsument, kan man fråga sig för vem de emancipatoriska berättelserna egentligen skrivs?

Varför?

Och på vems premisser?"

Jag tycker faktiskt att debatterna har fört oss lite närmare dom här svaren. Och jag tycker också att det här verkligen bevisar vikten av att ta en debatt om recensioner. För antingen man håller med den eller inte så kan ju en recension som ger upphov till en debatt om de frågor den ställer sig inte vara så dålig. Och jag håller till största delen med. Jag gillar stilar som sticker ut, som vågar vara egna eller bjuda motstånd. Men, för vem? En sak som bjuder motstånd för mig kan vara ogenomtränglig för någon annan. Språk som jag tycker känns för enkelt och tråkigt kan hyllas som avskrapat och stilistiskt av andra. Det är en viktig frågan men den har inget enkelt svar.

Men tack ändå Hanna Hallgren för att du har fått oss att prata om det!

att missa poängen, del två

I en nyligen genomförd undersökning (som jag gärna skulle se detaljer om), påpekas att välbeställda personer jobbar mer än fattiga.

Hmm... jag undrar om det här kanske har någonting att göra med arbetslöshet? Eller med det gamla fackliga kravet om rätt till heltid? Eller med att så många utan pengar hankar sig fram med timanställningar och tillfälliga påhugg? Eller kanske att låginkomsttagare generellt blir utslitna och sjukskrivna? Eller om man vänder på steken, kanske det faktum att vanliga löntagares arbetstid är reglerad med vilken övertid man får arbeta, medan cheferna ofta avtalar bort övertidsersättningen mot mer semester och jobbar livet ur sig?

Jag förnekar inte att personer i ledande ställning jobbar mycket. Men jag förnekar insinuationerna i artikeln om att folk skulle vara fattiga för att dom inte vill jobba. Att som artikelförfattarna hävdar tro att allting bara handlar om prioriteringar är ren och skär idioti. Men det är klart, har man aldrig jobbat inom hemtjänsten och försökt få fler timmar så kanske man inte förstår begreppet att vilja jobba mera men inte få...

bokutdrag (4)

"Du vet… till och med jag hade varit färdig nu" retades Meja från teve soffan. "Du är värre än en fjortis! Och det är inte ens en dejt!”

Lasse stormade förbi från duschen, nyrakad och fräsch, men fortfarande med håret slickat bakåt som den värsta östermalmare. "Käft Meja, det är ingen dejt, Alise behövde bara nån att prata med." Han försvann in i sovrummet för att hitta en ren skjorta, men ingenting han hade var struket så till slut högg han en av sina bättre t-shirts istället.

"Det är visst en dejt" förklarade Meja för Jovan där de satt och tittade på CNN i vardagsrummet. "Han har bara inte vågat bjuda ut henne ännu, hon har lite mer hjärna än hans normala bimbos."

"JAG HÖRDE DET DÄR" ekade Lasses röst från sovrummet.

Meja och Jovan såg på varandra och log, och Meja upptäckte att hon tyckte om det. Att dela ett leende kändes lite som att dela en iglooglass när man var liten med sin bästa kompis. Hon hade saknat det. Jovan kunde le utan smärta nu, svullnaderna hade lagt sig och händerna var betydligt mer rörliga. Det var otroligt hur mycket bara några dagar kunde göra. Ibland var tiden ens bästa vän på hela planeten, men hon trodde inte att den åt glass.

"Shhh" Jovan höjde volymen, och CNN spydde upplopp och våld över vardagsrummet. Han hade varit klistrad vid teven sen han kom hit, det fanns inte så mycket annat att göra, och till slut hade han fastnat vid CNN allteftersom rysslandskrisen blev värre och värre. Det verkade som om hela världen var inne i en av de där perioderna när studenter brände bilar, och regeringar slog ner förtryck med automatvapen. "Dom har förklarat undantagstillstånd i St. Petersburg nu också. Synd, det var en trevlig stad." Han lät nästan nostalgisk.

"Har du varit i ryssland?" Meja nappade på kroken, hon var alltid intresserad av allt som kunde avslöja mer om deras hemlighetsfulle gäst.

"Det var länge sen, men jag arbetade väl…" Jovan såg fundersam ut, och räknade efter för sig själv. "… sju år där. Det kändes som längre." Han hade sänkt volymen igen, men bilderna var kvar på rutan i en tyst pantomim av brinnande fordon, gatstenar och polis med vattenkanoner.

"Dom gillar revolutioner där." Meja tittade kritiskt på teven som om hon jämförde det här upploppet med alla andra gamla som hon bara sett på nätet. Varför brydde sig folk om att ha gatsten istället för asfalt när folk bara bröt upp den och använde som vapen? Eller var det vad stadsplanerarna ville? Fanns det en hemlig agenda, en världsomspännande konspiration av byråkrater som långsamt byggde om städer för att programmera folk till våld? "Så vad jobbade du med däröver?" frågade hon oskyldigt.

Jovan tvekade lite, som om frågorna kröp för nära in på skinnet. "Sömnforskning" svarade han till slut. "Ett fascinerande fält, men inte så intressant att prata om." Han höjde ljudet på teven igen och lät kommentatorsrösterna sopa bort det förflutna.

Meja ville säga att hon visst tyckte det var intressant, men det var så uppenbart att Jovan inte ville prata om det att hon bara suckade och tittade bort på teven igen. "Jag undrar när dom drar fram tanksen?"

"Vem vet" suckade Jovan, och gav henne en tacksam blick för att hon bytte ämne. "Den nya tidens sanningar får man inte genom teven. Inte efter Irak när militären insåg att man kunde kontrollera vad som sändes ut. Dagarna då nyhetskanaler verkligen avslöjade någonting är förbi."

"Du är verkligen en fossil" fnittrade Meja. "Du borde kolla nätet istället. Det är där man verkligen får reda på den osminkade sanningen om man bara letar fram den bland knäppgökarna. Vissa av teorierna där är helt hysteriska. Man skulle kunna tro att världen är på väg att gå under, dom säger att hela norra Kina är i karantän, och att folk svälter och äter varandra på gatorna i Nordkorea som i den värsta zombiefilm."

"Lyssna inte på henne" suckade Lasse när han skyndade förbi för att föna håret. "Hon har hela huvet fullt med konspirationsteorier och 2012."

"Har jag fan heller!" pep Meja med en konspiratorisk blinkning åt Jovan, men Lasse hade satt igång fönen och hörde ingenting. "I alla fall inte lika mycket som vissa." Hennes teorier var små och privata, hon inbillade sig inte att världen skulle gå under eller att ryssland skulle invadera norrland. Allt sånt var trams. Verkligheten var tråkig och platt, skola, skola, skola, och sen jobb, jobb, jobb och pension. Det fanns ingen plats för äventyr och underverk längre, varken bra eller dåliga. "2012 är bara båg ändå, jag tror inte världen går under i december även om det innebär att man slipper ännu en julhysteri." I år var bara ännu ett år bland alla andra för henne, speciellt enbart för att hon snart skulle fylla femton.

"Vet du vad som verkligen är intressant?" Jovan lutade sig tillbaka i soffan, men tog inte blicken från teven. "Hur svårt det är att se om vi är mitt inne i ett historiskt skede. Allting blir så uppenbart först några decennier senare. Fascinerande."

"Om man är så lastgammal som du kanske." Meja tittade på Jovan, som tittade på teven. Hade han läst hennes tankar, eller hade de bara följt samma spår? Hon önskade återigen att hon kunde se vad han såg, vad som fick honom att bli så fascinerad av saker som hon inte kunde se nått samband i. Hon hade aldrig brytt sig om nyheterna förut, men nu fann hon sig motvilligt fascinerad av allt våld och otäckheter i världen. Hon var just på väg att fråga, när det ringde på dörren.

"Fan" hördes det inne från badrummet, och Lasse dök ut ett ögonblick senare, med håret fortfarande fuktigt. Det verkade inte som om han ville att Meja skulle öppna, för han gav henne en blick där hon satt oskyldig som ett ljus i soffan. "Uppför dig!" Sen öppnade han dörren. "Alise, kom in, jag är strax klar."

Alise klev in i hallen, och vinkade lite till Meja och Jovan i soffan. "Hej, låt inte mig störa, vi skall snart gå." Hon såg nyfiket på Jovan, men Lasse hade försvunnit in efter ett par sockar, så hon hade ingen att fråga.

"Det här är Jovan" fyllde Meja i. "Han stannar här lite efter en olycka han var med om." Hon undrade vad det var som Lasse såg i Alise, hon måste vara bra mycket äldre än honom eller kanske det bara var de stränga glasögonen och den tråkiga frisyren som lurade henne. Men hon hade i och för sig kurvor trots att hon var kort, och en intressant näsa, en riktig östeuropeisk kran. Meja var tvungen att kväva ett fnitter och titta bort.

Jovan övergav teven och log bort mot Alise. "Trevligt att träffas." Han vände sig om mot rutan igen, abrupt nog för att Meja och Alise skulle utbyta en förvånad blick.

"Vad är det som är så intressant" undrade Alise, och lutade sig in i vardagsrummet samtidigt som hon försökte sparka av sig skorna.

"Krig tror jag" fyllde Meja i, men tittade nyfiket på Jovan, som skakade på huvudet.

"Nej, Kina gjorde just ett uttalande om att spannmålsskörden i norra Kina hade blivit förorenad av mjöldryga och lett till det största utbrottet av ergotism i modern tid. Men, de drabbade områdena har blivit avspärrade, så WHO kommer inte in. Precis som när SARS startade." Jovan suckade och skakade på huvudet. "Mjöldryga. Knappast."

Alise hade klivit in i vardagsrummet nu efter att ha stigit ur sina klackar, fascinerad. "Inte på den skalan, det är väl inte ens fuktigt nog däruppe för att möglet skall kunna spridas. Tror du det kan vara någon ny epidemi dom inte vill erkänna?" Hon rättade till sina glasögon, men teven avslöjade inte mer hemligheter för det.

Jovan rynkade på pannan, men tog inte blicken från utsändningarna. "Svårt att säga från tevesoffan, men jag har känslan av att de inte berättar hela sanningen. När saker blir för stora så blir de politik, och att erkänna svaghet hade aldrig varit någonting som diktaturer eller supermakter tycker om." Han sträckte sig efter tekoppen som stod bortglömd och kall på soffbordet.

Meja skrattade högt. "Varför skulle dom va annorlunda än några andra politiker? Sanningen är inte populär, det har den väl aldrig varit. Folk är idioter." Hon var säker på att verkligheten var bra mycket konstigare än någon ville erkänna på teve.

"Idioter med maskingevär" påpekade Jovan bistert. "Världen är fylld med galningar som provocerar varandra." Han lät som om han hade lyssnat lite för mycket på nyheterna, som om världen bara var det urval av elände som de valde att visa för att dra tittare.

Alise såg ut som att hon var på väg att säga någonting, hennes panna var lagd i djupa bekymmersveck. Men Lasse valde det ögonblicket att komma ut ur sovrummet, äntligen presentabel nog. "Så, ledsen att du fick vänta, jag försov mig."

"Åh" Alise såg skyldig ut när hon log mot honom. "Jag tänkte inte på att du jobbade natt, du skulle ju egentligen ligga och sova nu." Hon klev i sina klackar och plockade upp sin handväska igen

"Ingen fara, jag kunde inte sova ändå" log Lasse. "Kom, vi lämnar dystergökarna åt sin teve nu." Han var på väg att lägga en arm om henne när de gick ut ur lägenheten, men behärskade sig i sista stund. Det fanns en tid och en plats, och det var inte här och nu.

hål i himlen

’Det finns ett hål i himlen, men jag kan inte hitta ut.’ Orden var hennes, men glömda, tänkta på en hållplats i livet där hon ännu inte vetat vad som väntade på andra sidan. När hon trodde att plastgatorna och de svala silvertågen var så nära himlen man kunde komma. Dom sa ju det till henne trots allt, alla, allting. På stora flatskärmar basunerades det ut, det perfekta samhället var här, och alla var lyckliga. Det måste finnas ett hål någonstans, i denna himmel. Hon mindes att hon hade tänkte det, ett litet råtthål där hon skulle kunna slinka ut utan att bli märkt. Utan att någon skulle sakna henne. Där hon skulle kunna vara fri från all den perfektion som omgav henne. Där hon skulle kunna vara fri från den lagomsvala minen hon bar, från den sedesamt mjuksexiga munnen och frisksportfiguren där hon bara slängde med höfterna på ett käckt och inte utmanande sätt.

Det måste finnas någonstans, ett hål i himlen där hon kunde komma undan de vakande elektronögonen (för hennes eget bästa) och den lilla box av avmätt uppträdande som hade tilldelats henne. Någonstans. Ett hål. Hade hon tänkt detta? Hade hon glömt detta? Hade hon en kväll stigit av rullbandet och bara sett det? I hörnet av velicopedkuren, där någon ofint nog hade valt att urinera. Märkt sitt territorium som en hund från gamla tider. När det articifiella mörkret (bara lagom dunkelt) hade fallit så skulle det städas upp, renhållingshjonen som man inte såg skulle skrubba och feja så att himlen återigen skulle vara skinande frisk när gryningskvittret sattes på. Hade hon stannat upp där och stirrat istället för att bara stega förbi och ignorera stanken? Var det då hon hade sett det?

Hålet. Känslan av att här fanns en spricka in hennes själ in till någonting primalt. Någonting som avlats och polerats bort från den sentusenåriga människorasen. Hennes ögon såg ingenting förutom den lätt gulbestänkta plasten, det hypnotiska mönstret som bildats när strålen träffade väggen och skvättande rann ner emot golvet. Men hennes mage, tarmpaketet fyllt med hälsoyoghurt och fiberkex drog ihop sig, träffad av en bortglömd knytnäve. Hålet. Hon kunde känna det. En blick över axeln avslöjade ingenting, hennes bostadsblock var nästan öde, de flesta hade redan dragit jalusierna för sina dörrhål och startat upp kvällens mediaurval.

Skulle hon? Ville hon? Hade hon verkligen hukat sig ner vid fläcken och luktat på den? Hade hom sträckt ut ett finger och dragit det över den lätt klibbiga ytan? Som spilld sportdryck, proteinerna koagulerade och värdelösa. Ja, hon hade rört det. Ja, hon hade fört fingret till näsan och luktat, känt den fräna odören, så annorlunda emot vad hennes näsa var van vid. Ja, det minnet kom tillbaka till henne, bittert och metalliskt, som ett hemligt budskap. Det fanns en fläck på perfektionen, som en dröm, ihågkommen när drömrensaren hade strjekat.

Det fanns ett hål i himlen.

Och hon hade hittat det.

har du ingen Stam1ina eller?

Ibland suger livet. Det är jämngrått, dötrist och dystert med mulna himlar och snöslask. Man peppar sig för glatta livet men ingenting hjälper förrän man fyller hörlurarna med skön musik. Jag vet not inget band som Stam1na när det gäller att fylla mig med metalpepp. Kanske är det en självbevarelsedrift mot den finska dysterheten, kanske det bara är för mycket vodka eller nån slags galenskap som jag gärna skulle bli smittad av. Man glömmer alla pengabekymmer och dras med i historier man inte förstår ett skit av. Jag förstår inte ett ord finska, men jag vet inte om jag blir klokare när jag ser videorna. Hur som helst så är det briljant genomfört, jag sitter nu här med ett leende på läpparna och kan inte sluta studsa på min pilatesboll. Viimeinen Atlantis är ett lika bra album som Raja var, vilket innebär högoktanig röjmetall av bästa slag. Lyssna. Köp. Njut.

zen and bread

People love making bread these days, and so do I. These are the reasons why.

The smell is what strikes me first as I peel open the package, revealing the creamy cube within. The smell of life itself, a city block filled with billions of fresh yeast cells, all tucked up and asleep. I gently crumble the yeast into the bowl, the texture strangely alive beneath my fingers. For a moment there I feel like a god, seeding my mixing bowl with life ready to awake at the first touch of water. It was one of the first experiments I remember in biology class, to add a bit of yeast to sugary water. We would then look into the microscope and see the little cells race back and forth like tiny speedboats, now and then splitting in two to go their separate ways. I let the water run until it feels comfortably lukewarm against my fingertips. Too warm and my tiny minions will die, scalded in a massacre of epic proportions, so I always err on the side of cold. I don’t mind if the yeast takes a bit waking up, I love the slow mornings myself so I can understand them. I pour the water into the bowl and slowly start to stir. The yeast yawns awake and dissolves, turning the water rich and creamy as each little cell swim their separate ways in search of food.

I add the oil next, a generous dollop of cold-pressed rapeseed oil. It smells like nuts and summer, a brilliant golden yellow that forms little puddles all over the surface of the yeasty lake. In the summer I would ride the bus past the fields where it grow, mile upon mile of brilliant gold, all waiting to be harvested come autumn. Now it ends up in my bread, a reminder of the warmer seasons. The smell is divine, so I add a bit of salt for flavor and texture. For a moment there I hesitate, do I want some grated carrots in there perhaps? Or a bit of apple or olives? In the end I decide that today my bread will be pure, just the perfect symphony of flour, water, yeast and oil. By now the yeast is awake and hungry, so I open the pantry and survey the flours.

The bag of rågsikt is what speaks to me this morning, the perfect mixture of 60% finely sifted wheat, and 40% equally finely sifted rye. It is an all purpose athlete combining the speed and rising power of the wheat with the taste and strength of the rye. I pour a generous helping into my bowl and start to stir. My peaceful lake of yeast has now turned into a soggy brownish marshland, a lumpy horrible mess that looks as if someone threw up their morning gruel into the bowl. I stir and add more flour until the dough has become so thick that I can stir harder without splashing it everywhere. This is a crucial moment; I cradle the bowl like a baby on my arm and put some effort into stirring it. The lumps slowly get torn apart as flour and water decide to get along, aided by the slick splashes of oil. I stir and I stir, until the dough is soft and uniform. I start adding flour by the handful as I continue to stir until the dough decides that it likes being in one piece and not sticking to the bowl anymore. Unification has been achieved. Houston, we have dough.

Wheat is fickle flour and needs a gentle touch to come out right, so I cover the bowl with a towel and go to brush my teeth. It is still early and Aleph is tucked up in bed. The apartment is so very quiet and I smile at the heart he has drawn for me in toothpaste on the bathroom mirror. It takes about fifteen minutes for me to freshen up, which is just what the flour needs to become more amiable. If I hadn’t given it that extra bit of time it would have been sticky and hard to work with, but if I allow it the time to adjust and absorb, it becomes a much nicer friend for the rest of the baking experience. Much like a certain someone still curled up in the bedroom.

I dust the countertop with flour and dig my fingers into the dough as I scoop it out. I am generous with the flour, adding more and more as I knead, always keeping one step ahead of the sticky. This is the hardest part of baking bread, to decide when the dough is just perfect. It flexes as I knead it, a warm and alive little entity, with flour-dusted skin and a bellyful of hardworking yeast. I massage and press my fingers into its flesh, relishing the elastic texture. One can never knead bread too much so in the end it is my fingers and hands that give out, exhausted by the rough massage. The dough now lies purring on the countertop, kitten-warm and soft. I pet it, and reach for the knife.

One piece of dough becomes two, then four, then eight, then sixteen, breeding like rabbits in springtime under my blade. I roll each piece between my palms, warm like the little baby rats I used to have curled up in my hand. I arrange them on the baking tray, and then cover them with the towel once more. They need their rest now, the poor little things, and I know that in our kitchen they prefer to get their sleep on top of the stove. Now that the oven is turned on, the surface becomes comfortably warm, and beneath the towel the yeast can work undisturbed.

Once more I abandon the kitchen, meandering over to the computer as I wait. I flip through news and journals, keeping an eye on the timer. I know that in general, thirty minutes will be enough to get a rise out of my bread, but as always it depends on weather and mood. The yawn comes unbidden and the couch tempts me from the corner, but I know that to lay down there is to invite sleep and then the dough might over-rise and collapse. So, I tough it out as the minutes creep past, denying immediate snoozing gratification in exchange for the future happiness of warm fluffy bread.

The towel is all bumpy with growth as I return to the kitchen, and when I lift it, the revealed buns look perky and round. I gently poke one of them, satisfied with the soft firmness. Well-risen bread is like a woman’s breast, soft, yet firm, and if you poke it, it flexes back. I open the oven and very carefully slide the baking tray inside, right in the middle. Never make any quick movements around risen bread. An open window or a slammed door might cause them to collapse if you’re unlucky; the best way to treat them is as if they were a trayful of baby bunnies that had just fallen asleep. Now it is time to wait again, so I decide to wash up and clear up the countertop. The buns will only be in the oven for about fifteen minutes, so I don’t have much time to do anything else, and there is a certain satisfaction in a clean kitchen. Once fifteen minutes or so have passed I very carefully open the oven and tap a bun with a kitchen knife. It sounds dry and hollow so I decide that it is probably ready and pull the tray out.

With a quick move I slide the buns over to the oven grate I have put on the countertop to let them cool without moisture collecting underneath. No mold to be for my buns, just crispy golden crust. The smell of freshly baked bread has filled the entire kitchen by now, and I hum a little to myself as I put on a pot of tea. This is the perfect time to sneak into the bedroom and wake up sleeping beauty. Then we can break our fast with tea and fresh bread, still so warm that the cheese hangs limply from the split buns, a plateful of happy pac-men sticking out their tongues at us. Perhaps we’ll watch a movie to entertain them as we eat.

Lazy Sunday mornings are the best.

barn hittar alltid böcker

Det pratas om censur i barnböcker nu igen. Det får mig att tänka på vad man själv läste när man var liten. Jag var förtjust i gamla barn- och äventyrsböcker från sekelskiftet till femtiotalet och där så gick det vilt till ibland. Bondage, skalperingar, mord och våld, rabiessmittade hundar, barnmisshandel, slaveri, fylleri, rasism och jag minns inte allt. Nu blir ju majoriteten av dom böckerna inte utgivna igen, redan på den tiden hittade jag dom för småpengar i den gamla antikhandeln på landet, men man undrar ju hur det är med dom större? Finns fortfarande hänvisningar till barnaga med i Elsa Beskows bilderböcker? Får folk fortfarande dricka och tjuvröka i alla socialrealistiska sjuttiotalsböcker jag inte ens kan komma ihåg namnet på? Jag tror ju aldrig att nån skulle censurera Astrid Lindgren... det vore ju att göra sig omöjlig.

Får mig att tänka på ryktena jag hörde att 'Låt den rätte komma in' censurerades ganska hårt innan den gavs ut, jag vet inte om det är sant eller ej men efter vad jag har hört så var den ganska mycket mer brutal. Förlaget ville ha den mer nedtonad.

Så blev man då förstörd av barnböckerna? Jo, antagligen så blev man det efter samhällets mått. Jag blev nyfiken och intresserad och ville veta mer om alla hemskheter jag läste om och varför saker och ting var annorlunda på tiden när barn släpade i kolgruvor och lärare kunde misshandla sina elever. Om jag bara matats med tillrättalagda böcker så hade jag nog tappat intresset för att läsa mycket tidigt och blivit en mer produktiv samhällsmedborgare.

Jag minns bara chocken när jag började kunna läsa själv. Mina föräldrar läste alltid för mig och min bror när vi var små, och speciellt min far lyckades alltid hitta hysteriskt roliga böcker. Mina favoriter var små bilderböcker med disneyfigurer, speciellt en om en maskin som gjorde glass och löpte amok. Jag var så glad när jag lärt mig läsa tillräckligt mycket för att kunna traggla mig igenom den själv! Nu behövde jag inte vänta på sängdags för att ha roligt. Men, till min besvikelse och fasa så var boken jättetråkig! Min far hade bara hittat på historier utifrån bilderna, och när jag kunde läsa vad som verkligen hände så var det bara urtrist. Jag tror det var därför jag gick direkt på ungdomsbokhyllan i biblioteket som liten, och på vuxenhyllan som ungdom. Ja, förutom serielalbum då förstås... där blev man ju sällan besviken.

at the gates (of awesome)

There won't be another dawn
We will reap as we have sown
- At the Gates

Then.
1995.
This was the year that the war in Yugoslavia ended, the year when Ireland finally allowed people to divorce one another, and the year I published my thesis and ran away from College. It was also the year when our small group of friends had traveled to Uppsala to visit a gaming convention in order to promote a game that we planned to release the next year. Lamenting our lack of new and decent music to be inspired by, a local acquaintance led us down the cold streets towards Fyrisån, the murky little river that bisects the city. There he unveiled a small music store, filled to the brim with metal of all kind and set us loose inside. After a brief rummage through the shelves we ended up in a discussion with the owner of the shop about the bands we currently were enamored with. My friend, ever the impatient one, popped the big question: Was there any band that we should listen to but didn’t? In a metal store this amounts to throwing down the gauntlet, suddenly the store owner has to prove not only his expert knowledge of the music he sells, he also has to judge what the customers might like, and, perhaps most important of all, set himself apart as a true metalhead, one in the know.

Surprisingly enough the owner didn’t have to think at all, he immediately ripped out a CD that he had kept underneath the counter, revealing an eerie cover in orange brown and black, and a name we had never heard before; At the Gates. Intrigued, we made a move towards the headphones, already preparing to argue over who would get to listen first. But the owner simply smiled and shook his head, putting the CD in the player that connected to the store’s speakers and turned the volume up. We waited with bated breath as a static hiss filled the store, followed by a sequence of grinding mechanical noises that evoked images of unknown terrors. Then, through the noise, a voice hissed "We are blind to the worlds within us, waiting to be born." And, a silent breath later, the drums were unleashed, half a beat ahead of the base, followed by guitars whipping up a frenzied rhythm that left us gasping for breath, regaining it just in time for the growling, bitter vocals spitting out the lyrics. I could feel my face hurting, but it took a moment to realize that it wasn’t because I was being flayed by soundwaves, but because I was smiling so hard. I looked to my friend, mouthing a ‘Bloody Hell’ since no words could be heard above the music, and saw that he was smiling like a shark as well. As one man we reached into our pockets to pull out the money we had saved for food and games, because we did not really need to hear more than those first 30 seconds, we were sold. Completely.

I later learned that we were not the only ones having that reaction to the album, but it was too little, too late since the record company dropped the ball on promoting them. At the Gates broke up, torn apart by the lack of recognition and tensions between the singer and the rest of the band. They all went on to form other bands, but none of them reached the heights of that pivotal album, Slaughter of the Soul. Over time, word of mouth did its thing, and it eventually became cited as one of the albums that pioneered the Swedish Death metal sound, or Gothenburg Metal as it is sometimes known. I kept playing my CD, and I kept wearing the longsleeve I bought at the same time, saddened by the knowledge that I would never get another studio album from them, or have the possibility to see them live. Or so I thought.


Now.
2008.
The global financial crisis is gathering steam, oil has hit the 100$ per barrel mark, and I am feeling like a refugee from some low budget porn-nazi movie with my black rubber raincoat and the cleavage from hell. I have lost my friends somewhere in a crowd of 50 000 metalheads meandering back and forth between concerts and beer-tents, somewhere just outside the tiny village of Wacken, Germany. I have little hope of finding them by now, even though we had decided on a designated meeting spot outside one of the tents. The drizzling rain has made people wrap themselves in the black plastic raincoats the festival included in the welcoming package, or failing that, in cheap disposable garbage bags. By now the entire concert area had turned into a black muddy field filled with shiny black shades sliding past, pale faces and ghostlike hands in the darkness. The colored flashes from the show in progress was turning everybody two-dimensional and strange. I wouldn’t be able to find or recognize anybody, not even myself if I happened past a mirror.

I felt a bit strange when I sat down on my concrete block next to the bar where we were supposed to meet up. The block was next to a tarp wall, and one by one, very drunk metalheads would wander up to piss against the tarp. I wonder if it is an old reflex from the days of marking their territory on the plains, or whether it is the instinct to at least not show full frontal nudity when you piss. Regardless of the reason, there was quite a stench but at least I could sit down. And my feet required sitting, stench or not. During the fifteen hour bus ride to get here I had noticed that they had started to swell up, only to become infested with a rash that turned to blisters, making me unable to wear anything but sandals. In the mud. And the piss. And yet I was smiling.

You see, I was there to see At the Gates. They had finally fallen to the multitude of fans begging their return, and had agreed to go on one final tour to end all tours. Me and my friends had decided to intercept them in Wacken, thirteen years after we had first listened to their record. I was feeling like a child on Christmas eve, filled with breathless anticipation, tinged by a deeply rooted fear that nothing could live up to what I had already imagined. Would they be good? Would they be able to capture the spirit of what they once had been? Would they even be a good band on stage? Not all bands are, and I have had more than one set of heroes spoiled after I saw them lack charisma on stage. Would this happen again?

With my gut tied in knots a sailor would be proud of, I meander towards the stage where the show would soon begin. The rain had let up by now, and people shed their plastic cocoons, revealing a hoard of fans looking just as lost and nervous as me. I clutch the camera I have around my neck, determined to capture this moment any way I could, and then I wait, quietly, together with everybody else. It is an eerie feeling, a crowd of tens of thousands quiet fans, watching every movement on the stage as it slowly is prepared. Then everything turns black, and the crowd falls utterly silent. Out walks the band to a subdued ambient tune, their backs towards the audience. Then, as one, they turn around and let it rip. The best opening ever. The one from the very song that named the album, Slaughter of the Soul.

First the twin guitars riff for a moment, then comes the drums DUM DUM DUM DUM DUM and then the singer screams, at the top of his lungs GO!. I am blown away. No, not even that, I am crushed, demolished, ground to a pulp, raised to the heavens and so bloody amazed that I can’t even feel anything but abject joy. I have ended up in a group of people that together with me has our own little mini concert, we scream along with all the lyrics, we dance in the mud, and we celebrate the amazing thing that is happening right now. The air is crackling with energy. There is magic and joy. Oh such joy. And on the stage, towering above us all is the band we all have come here to adore. At the Gates.



And they are smiling. That is the thing that strikes me the most as I try to snap of some pictures in a sea of heaving, dancing flesh. Their smiles. They smile as if they have waited for this as long as we have, the singer bounces across the stage, a huge grin plastered over his face, covered in a beard that could only make Chuck Norris proud. The guitarists smile as they grind out riff after steely riff. You do not smile and play death metal, but At the Gates do, they smile and we dance, and sing and scream and all those thirteen years melt away, and I am still that girl in a store, discovering their music for the first time, discovering a whole new world. I smile as I remember.

And I am still smiling as I write this.
I doubt I will ever stop.

I left the festival with trench foot, and I will leave you with a youtube clip from the concert. Unlike the pictures above, this one is not mine, but I wanted to share the feeling I had that night. You will not be able to hear the singer at all, only the crowd singing along, even going dundumdum to the guitar riffs. This is the sound of fifty thousand dreams coming true, all at once.

valfrihetens tyranni

Dagens samhälle har gjort oss till kung i våra egna liv. Vi har valen, och det är upp till oss att ta dem. Väljer vi fel är det vårt eget fel, men vi kan aldrig välja att inte välja. Det här är valfrihetens tyranni, vi får skulden för misslyckanden som vi aldrig haft några alternativ till. Jag gillar frihet. Men för mig är det inte friheten i att få välja läkare eller skola eller apotek eller pensionsform. Frihet är det mest missbrukade ordet i politiken. Vad är frihet? Frihet från inblandning av andra? Frihet att få sköta sig själv? Givetvis, har man några smaker som kryper utanför mittfåran så inser man snart att den största friheten är att få bli lämnad ifred. Men hur mycket jag än gillar den här typen av frihet så finns det någonting som är större. Viktigare.

Frihet ifrån skräck och oro.

Jag sitter med ena benet i Sverige och det andra i USA och slås av tanken på hur givet det ändå var att jag och min älskade skulle bosätta oss här och inte i hans hemland. Vi ville bli fria från oron över vår egen trygghet och säkerhet. Jag tror att det här kanske är någonting man inte tänker på om man inte drabbats av det själv. Oron över vad som skulle hända om någon blev sjuk. Oron vad som skulle hända om någon förlorade jobbet. Oro över om man skulle ha råd till skolor och utbildning, eller att ha kvar bilen man behövde för att leva. Vi valde trygghetens frihet, friheten att vara en del av ett samhälle. Att betala våra skatter och veta att vi fick någonting för dem. Inte ett perfekt system, inte en hög ersättning, men det fanns där. Gatan var inte det enda alternativet.

Jag undrar hur många som sjunger den liberala frihetens lov som verkligen har varit fattiga? Som inte alltid haft en familj som kunnat backa upp dom? Hur många har levt två personer på en a-kassa som snart är på väg att ta slut? Hur många har varit långtidssjukskrivna? Hur många har sökt jobb efter jobb bara för att inte ens få ett svar? Som inte har kontakterna? Dessa människor är de som behöver frihet. Som behöver känna att det finns en trygghet även när allting annat rasar. Det är inte den frihet som politikerna oftast pratar om.

För mig så finns det en skala. De viktigaste friheterna är givetvis friheten från att bli förföljd, att få leva i fred, att få säga vad man vill, att få älska vem man önskar och se ut som man gör. Men därefter så kommer friheten att få vara trygg. Att få vara en del av samhället även när man inte är på topp. Jag vill ha frihet under ansvar, och ansvaret måste komma från båda håll. Både från individen och samhället. Och eftersom samhället är den starkare parten så måst eden ta det största ansvaret. Det är bara naturligt.

Det är mycket man börjar fundera på när man surfar runt i blogglandet.

och mönstret blir synligt...

Anneli Jordahl fortsätter diskussionen om klass på aftonbladet med en reflektion jag inte tänkt på förut: Att kanske klass behandlas lite styvmoderligt på den tidningen.

Jag måste erkänna att jag sällan läser recensioner för att korsreferera dom. Jag snubblar över en och annan när jag läser kultursidor här och där, men det är inte så att jag har möjlighet att jämföra. utom i ett fall: Fjärilen från Tibet av CJ Håkansson. Eftersom jag känner författaren så var jag naturligtvis nyfiken på att se vad folk hade att säga om hans bok. Överlag så var de flesta recensioner positiva, många mycket positiva även om några var lite äcklade av våldet. Vilket var helt naturligt. Men, på det stora hela så gick de flesta på HDs linje och såg samhällskritiken däri. Jag citerar:

"Känslan är omisskännlig. Någonting har hänt. Något har förändrats även om de synliga skillnaderna inte är stora eller påfallande, bara tydliga. Samhället håller på att förvandlas till en social sophög där andrarangens invånare tvingas leva sina utarmade liv. De är marginaliserade och utstötta. De lever sedan sida vid sida med de välordnade och lydiga. Men de är parias."

Vissa gillade skräcken mer, andra verkade beklaga att skräcken överskuggade den mörka samhällsvisionen, men det var mest grader på en skala.

Och sen kom Aftonbladet. Det intressanta här är inte att hon inte gillar boken, det vore väl en lustig bok som dyrkades av alla. Nej, det är att hon ser en trygghet i den, för att citera: "...allihop varianter av den konservativa grundsagan Naturens hämnd. Gamla helvetesmönster ger trygghet". Till skillnad från de flesta andra recensenter så missas här helt och hållet samhällskritiken. Istället så erkänns på slutet att den är "förvisso välskriven". Lite som en omvänd Håpas du trifs bra i fengelset, innehållet faller inte i smaken men språket gör det.

Jag kommer nu nog att hålla ett extra öga på aftonbladets recensioner i fortsättningen...

det sociala berättandet

Jag är inte precis arbetarklass. Jag är inte precis medelklass heller, jag är som så många andra fångade i suddet däremellan. Där strecken inte är dragna med linjal utan med målarroller på fri hand. Ibland är jag det ena. Ibland är jag det andra. Min klassresa har gått både upp och ned, men det enda som alltid har varit där är böckerna. När jag var liten så tyckte jag arbetarlitteratur var hemskt. Vem ville läsa om verkligheten man lever i? Nej, jag ville ha fantasy och historia, science fiction eller absurdism. Jag ville bort och ut, vart som helst som inte var hemma i Sverige.

Jag ville inte läsa det.

Nu har jag gått varvet runt. Jag har insett att arbetarlitteratur inte behöver vara bara Ivar Lo. Det är böcker skrivna av dem som inte har. Men, det finns en linje där också, en linje som folk tvingat dit, en skiljemur lika stor som vilken palestinabarriär som helst. Den som skiljer mellan böcker som är skrivna för folk som har, och dom som är skrivna för folk som inte har. Det är där ironin ligger, vilket är egentligen det rätta? För vem är arbetarlitteraturen skriven? Är det för den som lyckats tillkämpa sig ett avancerat språk för att fly ur skiten? Och vem bestämmer vilket språk som är det rätta? Det fina? Är en bok bättre för att den skrivits för någon annan eller är den mer äkta för att den inte har det? Fångar en bok med dåligt språk arbetarklassen i en fälla där den inte tillåts utvecklas?

Jag hoppas att ni hör precis hur nedvärderande det här låter. Som att folk inte har makten att välja själv- Som om dom behöver lura någon att läsa bättre. Ett bättre som dom har bestämt, som dom tycker är bra. Vad är det som gör språket i till exempel ’Ett öga rött’ så mycket bättre än ’Jag håpas du trivs bra i fengelset’? Språket är bara en del av historien, det kan bjuda in likväl som skapa en barriär. Det är därför som jag kommer att haka på ett yttryck som Göran Greider använder: det sociala berättandet.

Jag gillar det här bra mycket mer än arbetarlitteratur som fångats in och tämjts som begrepp alltför länge. I det sociala berättandet kommer berättelserna från samhällets skuggsida, där är det inte bara arbetaren utan alla maktlösa som kan komma till tals. De arbetslösa, de som är utanför, de som är fångade i maktlöshetens ekorrhjul vad än anledningen må vara.

De som inte har. Det är dem jag vill läsa om.

våndor

Ibland hatar jag att bry mig om andra människor så här mycket. Jag vill ha en knapp i skallen som kan stänga av medkänslan och få mig att sluta fundera på saker och ting jag ändå inte kan påverka. I de flesta fall har jag lyckats, min mentala disciplin kanske suger i de flesta fall men när det gäller ångest så har jag nästan lyckats betvinga alla mina demoner. Men empati är inte lätt att tampas med.

En av mina nätvänner är svårt sjuk. Och när jag säger det så menar jag på en nivå som om hon vore ett fall för House. De två senaste åren har hennes kropp börjat göra uppror utan förklaring och det blir bara värre. Ingen vet vad som är anledningen, läkare efter läkare kommer med långa listor av olika förklaringar bara för att ha hennes kropp göra någonting oväntat i nästa minut. Hon lever med svimningsanfall, cellgifter, tappat hår, minnesförluster, kronisk smärta och organ som bryts ner och get upp ett efter ett. Nu väntar hon på att läggas in för att ta bort ena livmodern eftersom cystorna på den är så stora att dom kan explodera och hon kan dö i blodförgiftning. Hon han inte gå upp för trappan till sitt sovrum, så hon sover på soffan och hennes man hjälper henne upp för att duscha.

Jag har bara känt henne sen i höstas, men hon är den av de där personerna som man bara känner direkt att man tycker om. Att man har någonting gemensamt med. det händer mig väldigt sällan, och kanske det är därför som det tar mig så hårt. Det är inte rättvist. Livet är inte rättvist. Hon har just nu skrivit färdigt sin första bok och håller på och renskriver den, och jag gillar verkligen hennes stil. Lite som en outvecklad Joyce Carol Oates. Och jag sitter här och tänker bra tankar, ger uppmuntrande kommentarer och försöker bara vara där. Hon vet att hon är älskad. Hon har fantastiska vänner och en man som ställer upp men nånting i mig bara brister när jag ser hur hon försöker lugna och trösta folk som oroar sig för henne. Hon är den typen som vill att alla ska må bra.

Men vi läser nog alla mellan raderna. Vi ser att saker och ting bara blir värre, inte bättre. Medicinerna gör ingen skillnad eller förvärrar. Det blir värre vecka för vecka. Och jag vet inte vad jag ska göra. För det är ju det här som är den ultimata mänskliga själviskheten. Att inte veta vart gränsen går mellan att jag vill att hon ska bli bra för sin egen skull, och att hon ska bli bra så jag slipper att tänka på det. Och hon vet nog, det är därför som hon lugnar folk. Hon vill inte få folk att må dåligt. Och vi är alla frustrerade för att det inte är någonting vi kan göra. Vi har bara ord.

och ibland är inte ord nog.

- ett litet pengarim -

((under arbete))

Att leva utan pengar
är att andas utan luft
Till en början går det bra
men sen blir det ganska tufft

Och om det mot förmodan
skulle ordna sig ändå
Så kommer syrebristens skador
förevigt att bestå

… alternativt:

((Och om det mot förmodan
skulle lösa sig till slut
Så kommer ändå alltid traumat
att ligga där på lut))

failure to communicate

Thinking about LSD and mind control experiments made me think of the brain. Isn't it amazing how much trust we put in it? How are we certain that it tells us the truth? I mean we all walk through life failing to communicate in other ways. Our partner doesn’t understand us, our boss doesn’t appreciate us, our children never listen and how come our friends can be such insensitive assholes anyway? Life is a continuous breakdown of meaning; one misunderstanding stacked upon the next, a beaver dam of tiny twigs of intent blocking our ability to live life to the fullest.

But really, it is not so strange that we have problems understanding other people. First we must understand ourselves. Who are we? What do we want?

It all begins in the brain.

First let us take a tour down the corpus callosum, the busy highway bridge of our consciousness, linking the left and right hemispheres of our brain with 800 million nerve fibers exchanging over 4 billion messages each second. This is the hub of our twin cities of the mind. But what if something goes wrong? Through fluke of birth or the surgical blade, sometimes the bridge gets blown up, the interstate is closed down and suddenly each hemisphere is left to its own device like partners from a failed marriage. No longer are we a single cohesive whole, with a dog and a house and kids and mutual friends. Suddenly we are separate halves, where one will get the dog, the other gets the house and kids and friends have sides to pick as we try to find a new definition for our single self. This is the split-brain syndrome. This is where we go through the rabbit hole.

Consider this:

Case one: Subject holds an object in his right hand behind a screen. If asked, she can name the object with no problem. Asked to do the same with the left hand, the subject can’t find the words to describe it. If asked to pick out a similar object however, there is no problem.

Our brain has two hemispheres, left and right. The left side of the brain controls the right side of the body, and is often considered to be the dominant one in today’s society. The right side of the brain controls the left side of the body, but like in every successful partnership it is not as much subservient, as it is different. The left side handles language and grammar and writing, it is the half I am calling upon to write these words and make them understandable. You use the same half to read them. The right side deals with abstract concepts, spatial relationships and emotions. You will need your right side to understand the philosophical implications of the words. Of course nothing is ever clear cut, the left side can be creative, and the right side can learn words and writing, but in general both sides tend to be lazy. They keep doing what they’ve always done unless spurred to do things differently.

Case two: Subject can see one half of the screen with his right eye, while the left eye can see the other half. On the left half of the screen is shown a cat. On the right half of the screen is shown a hat. Each of the subjects hands have access to a box of items they can pick to associate with the picture shown.

Case three: Subject as above, each eye seeing half a screen. Subject is now told to press a button whenever the image of a ball is shown. As long as the ball shows up on the left side, everything is fine. But as the ball shows up on the right side and the button is pressed, the subject spontaneously apologizes for getting it wrong.

The right eye sees the cat; the left eye sees the hat. We see the cat in the hat, and can pick out a book from the box, at least if we have fond memories of our childhood Dr Seuss. In our mind we have a single story, a unified whole of cats in hats on rainy days with spoilsport fishes saying nay. But if the bridge between our hemispheres is cut, there is a failure to communicate the whole story. The left hemisphere sees the cat, and the right hand picks a collar with a bell to relate to it. The right hemisphere sees the hat, and the left hand picks a feather to put in it. We suddenly have two tales, existing side by side, like the cats of Schrödinger, neither dead nor alive until we ask. Because the act of asking employs words, the left hemisphere tells the story of his cat, with a bell on his collar so it won’t kill the birds. And since it sees the feather that the right hemisphere picked out, it makes up a story for that too, that it is the feather of the bird that got away. Suddenly our left hemisphere has become a liar, making up stories to fill in the blanks that it doesn’t know. Just as when it apologizes for pressing a button when a ball is shown to the other side. Our verbose left side bullies our silent right side as soon as words become involved. The left side literally does not know what the right is doing.

Case 4: Subject’s right hemisphere is developed in verbal response, thus both sides of the split brain can be interviewed. When subject is asked what he would like to be, the right hemisphere answers an automobile racer while the left wants to be a draftsman.

Not all right sides are mute, some have mastered words though they use them differently, they write with the shoulder and arm, and not with the fingers and wrists. They talk in poems not in grammar. And even if it remains mute, it can answer with pictures, the left hand can move pebbles, or place rings on pegs to grade emotions and provide answers to our questions. And there, the duality is revealed. The right and the left side each have its own dreams and its own emotions. One half might still be hurt by childhood bullying that the other half has forgotten ever happened. So, if each half of our brain has its own personality, is there any wonder that we so often feel conflicted ourselves? There is a theory that since each half of our face is controlled by a different half of the brain, we can get snapshots of our inner selves by taking our picture and mirroring it. Then we have portraits consisting of two left sides, or two right sides; one face for each hemisphere of the brain. Is one part of us happy while the other one is smirking? It is certainly food for thought.

Case 5: Subject is discussing with his wife when suddenly his left hand tries to slap her. The right hand intervenes to defend her.

Case 6: Subject’s right hand is trying to pull up his pants, while the left hand is trying to pull them down.

So what might this say about so many other aspects of failure to communicate in our lives? What about when we say one thing but mean another? Are we lying? Or are our hemispheres simply in disagreement? If someone never says anything positive, but expresses affection in gestures and touch, is the right side of the brain madly in love while the left is disinterested? And if someone speaks of eternal love but sleeps around every chance they get, which part of the brain is the problem here? When we say that we feel torn between two options, the answer might be more literal than we intended.

We might all do well to consider this the next time we get upset over reading something on the internet, or when someone misinterprets something we write online. The left side might have words, but the right side is the one that translates the emotional content of those words. In real life, our right hemisphere can supplement the words of the left with body language and nuance, but online there are only words. We are reduced to left <--> left brain communication, with no consideration for the emotions involved. It is easier to misunderstand, and to infer meanings to what is said online. Only our right hemisphere is involved after all, not the one of the other party. So listen to yourself. Pause long enough to judge what impression your words might give before throwing them out there in arguments and flame wars. And conversely, in real life, take a little time to try to find the words, even if you feel that there are none that can adequately express how you feel about the other person.

The right side might be mute but it does not need to be silent. The left side might be verbose, but it doesn’t need to be an asshole.

Failure to communicate is not inevitable.

verkligheten överträffar dikten

CIA LSD-förgiftade en hel fransk by på femtiotalet.

Ibland är verkligheten så bra mer fantastisk än man kan ana. Om jag inte redan hade två historier på gång så låter det här ju verkligen som någonting ur en roman. Hur måste det ha känts när man satt där i byn på morgonen och verkligheten började förvrida sig? Jag måste ta reda på mer om det här, det hade varit intressant nog bara med mjöldryga, men när man adderar CIA blir det ju ren dynamit.

Så, ännu ett projekt att gräva i. Jag återkommer till ämnet, var så säkra på det.

Snigelsommar

Snigelspåren rann nedför fönsterrutan. De intorkade linjerna silade skymningsljuset där det föll in över köksbordet. Man kunde nästan ana gallerskuggorna. Joanna tröttnade på att se de brunbleka bukarna glida förbi och rullade bort till kaffekokaren. Det hade kostat en hel del att handikappanpassa mormors gamla sommarställe, men det hade varit värt varenda krona. Det här var hennes tillflyktsort, hon kunde ge sin assistent ledigt hela sommaren och dra sig tillbaka hit, till sitt eget västkustparadis. I normala fall så såg hon knappt en människa tills hon tog bilen tillbaks till Göteborg i september, men den här sommaren hade ingenting varit normalt. Kaffet puttrade förnöjsamt och Joanna kontrollerade torrförråden. Hon hade fortfarande mat för en månad, och bränslenivån i generatorn var vad hon förväntade sig eftersom hon knappt behövt använda värmen alls, vädret hade varit så varmt och fuktigt. Kanske det förklarade snigelexplosionen.

Hade hon märkt att någonting var fel redan när hon kom hit i mitten av maj? Eller hade hon förträngt det? Hade hon varit så ivrig att få sina förnödenheter inburna att hon inte lagt märke till någonting ovanligt? Hon ville ju bara bli lämnad ensam. Hon visste inte hur många fler somrar hon skulle kunna klara sig själv, hennes sjukdom framskred efter sin egen tidtabell. Men hon behövde det här andningshålet, behövde överge radio och teve, behövde lämna datorer och bilar och trappor. Hennes enda livlina var hennes nödtelefon, mobilen som hon lovat att alltid ha med sig. Joanna log lite när hon hällde upp kaffet, det där var ett löfte som hon alltid bröt. Mobilen låg med sin laddare i en låda vid sängen. Där kunde den gott stanna. Hennes läkare brukade skälla på henne, vad skulle hända om hon välte med rullstolen? Om hon blev sjuk? Om hon skadade sig? Han förstod inte att det var det som var poängen. Hon hade inte många år av rörlighet kvar och hon ville göra det bästa av dem. Faran var en del i hennes kamp mot sjukdomen, ett sista finger i ögat på hennes handikapp. När yttervärlden skars bort så kände hon sig nästan normal. Varje sommar var en seger.

Joanna suckade och rullade ut på den inglasade verandan med sitt kaffe. I normala fall så skulle skjutdörrarna stå öppna och släppa in både sol och vind, men sen snigelinvasionen började så hade hon varit tvungen att ha dem stängda. Verandan var varm och kvav även med bambujalusierna nedfällda. Hon sträckte sig efter en av snoddarna, men utsikten var bara deprimerande. Blommorna var uppätna, bärbuskarna var kala och grönskan som återstod var dystert uniform och trist. Inga fåglar sjöng i buskarna, och hon hade inte sett en skymt av igelkottarna som brukade böka på gräsmattan i skymningen. Det var bara hon och sniglarna. Det hade gått så långt att hon fruktade regnet. Förra sommaren hade hon suttit härute för öppna dörrar och lyssnat till regnsmattret mot taket. Men numera så lockade varje skur bara fram sniglarna och förvandlade fönster och grusgångar till ett kryllande inferno. Hon kom hit för att känna sig fri från mänsklighetens blickar och fördomar, men nu var hon satt i husarrest med sniglarna som fångvaktare. Det fick vara nog nu, hon hade läst sina böcker och gjort sina korsord. Imorgon skulle hon fräscha upp sig lite och ta bilen ner till byn. Få lite variation. Köpa lite böcker, ta en glass i hamnen och lyssna på fiskmåsarna. Och framför allt, tänka på något annat än mördarsniglar.


...

[Publicerad i Eskapix Magazine vol 4 2010, där man kan läsa resten]

plan eller poesi?

Döm själva.

Jag vet inte vad det är med detta plan som myller mig med lycka, men jag vill ju bara åka med. Nej, jag vill att hela världen ska taggas upp så här! Tänk att gå ner på stan och se stora gula pilar utanför HM med texten värmeutblås, trottoaren framför markerad med frizon för sommarklädda, och små textrutor i skyltfönstren som proklamerar innehållet kan variera beroende på bäraren.

Hur skulle skyltarna på arbetsförmedling se ut? På bussarna? Om jag vore klottrare skulle jag ha mitt nya uppdrag klart för mig...

SAMHÄLLSUPPLYSNING!

a supervillain writing experiment (4)

The world of telepathic crime is a lot less dramatic than you might think. Stock markets and banks tend to have scramblers in place, or their own telepathic security team to detect intrusions. These days, guns and locks don’t have to be physical to keep things safe, they might as well be mental or mystical. If you want to rob a bank, the sad truth is that the simplest path is still to go in and blow things up, and be ready to deal with the consequences. That is why I stick to skimming. I know that people look down on it, and few true villains ever admit to it, but frankly, for day to day living it suffices. Little things add up to bigger things, and nobody will be the wiser.

Stand behind a man in an ATM line and gently suggest that he’ll forget to take the money when he leaves. You can pick it up with no trouble, he will curse himself for being stupid, and if you do it at a place without cameras, there will be no trace at all. Take a walk down Manhattan looking suitably down on your luck and ask people for a dollar for a cup of coffee. Then, when they pull out their wallet have them mistakenly give you a hundred dollar bill instead. Since most bills look similar, they will once again feel foolish, but never guess there was a crime committed. Same with buying things for cash, it is so easy for a cashier to give you back the wrong kind of bill, and if you spread your attentions, nobody will ever catch on. I usually spend two days or so each month skimming, ending up with enough cash for the rent for two apartments, food and clothes. I could make a comfortable living this way, but I want more than comfort.

So I pull bigger scores. Like with Lady Argent, though that was a calculated risk. What I needed was in the Quartet’s headquarter, and nobody could get in there as easily as one of them. I hope I have scrambled her mind enough that she won’t remember me, and I wore a disguise when I slipped into her mind, but it still make me nervous dealing with heroes. I used to work with these people for crying out loud, I know how they work. I know they won’t quit. Hence the butterflies in my stomach. The best thing to do is to keep up my daily routine and change nothing. Sweating at the gym. Lunch at the local café. Pretend to be normal. Be nobody.

“Cyr?” The voice startles me enough to spill my coffee,

“Who?” I manage to sputter out as I look up. I had not sensed anybody approach, and the voice sounds oddly familiar. Who around here still knew me as Cyrus anyway? I hadn’t used that name for five years.

“Don’t you remember me?” The man is oddly familiar now that he mentions it, but I always was better with mental impressions than faces, and this man is blank. A blank slate in the form of a middle-aged man with a straight jaw, and startlingly blue eyes in the tanned face. The hair is blond as well, but then I pick up the low level static hum and remember.

“Of course I do Rick” I manage to say, still looking as if I had seen a ghost. “I just… God, what has it been? Fifteen years and change?” Fredrick Niva, known to the public as Static Discharge. One of the good guys who still stuck around doing his job. Fifteen years ago we used to work together, the veteran and the rookie. Back then I always liked teaming up with him, because what most people don’t know about Static is that he is an epileptic. And, like most epileptics, he is immune to telepathy. I could relax my guard around him and not feel a thing. It has something to do with the electrical storms in the brain that causes the seizures, there is enough static in there to make it nearly impossible to pick up thoughts. Thus epileptics are very sought after in high security occupations, even with the health problems.

“That’s about right” he nods, and takes a seat without an invitation. “Looking good there Cyr, I had hoped you made it through the Incursion intact.” Those eyes are as sharp as ever, and their intensity is focused directly on me. I can almost smell the ozone. I’d saved his life once, after he collapsed from a seizure in the middle of a fight. He’d saved mine four times. God I was stupid back in the day.

“More or less” I said evasively, mopping up coffee from the table with one of the napkins. It turned a slushy brown, like dirty snow. “The decade after it was tougher.” What do you say to someone who used to be your friend? Everything is suddenly fraught with risk. I didn’t dare open too many cans of worms.

“I’m sad to hear that.” And he sounds like he means it too, his forehead laced with worry wrinkles. I find myself worrying how I look to him. Do I look like a failure? A has-been? A former superhero who just couldn’t take the heat? I’ve tried to keep in shape, but I know I am nowhere near what I used to be. Now I’m just a normal guy, especially since I can’t even pick up his thoughts. “Remembering was tough for us all.”

“That’s why I walked away from it” I fill in without having been asked. “I just couldn’t go back. Not after what I saw.” I let my eyes shift down; even though I don’t have Yasmin’s lashes, I am a lot more aware of my body language than I was before.

“The Incursion was horrible for everybody.” Rick jumps to the conclusion I hoped he would, little does he know that those three days scarred me less than the awakening five years ago. I knew monsters would be monsters; I was not prepared for the darkness inside normal men and women. What I would see when my shields were down.

“I am just living a quiet life now.” I take the chance to order more coffee for Rick and me when the waitress comes around. Café mocha, just how he used to like it. “Sidestep is dead.” It was just as well, the name was a stupid pun from the start, to let people think that my powers were based around martial arts rather than predicting my opponents actions. But it is easier that way, if it is common knowledge that you are a telepath they take steps to defend against it. Just like almost nobody knows about Rick’s epilepsy.

“Do you still have your powers?” The question hangs silently in the air as he sips his mocha. I have an almost overwhelming urge to jostle the table so he would spill some on his immaculate white suit. Who wears a white suit these days anyway, apart from people wanting to challenge fate itself?

“I do” I confess, because to say anything else would mean making up things. And the truth always seemed simpler. “But it’s a long road from having talents to having the guts to use them. These days they mostly save me from getting jostled when someone hurries through a crowd." I laugh; the joviality false even to my ears.

“I’m glad.” Rick laughs as well, and for a moment I feel a sudden urge to give up. To tell him everything. To ask for help. To go straight. I’ve missed this, I’ve missed him, and since I can’t read his mind to see what he really thinks of me I can still allow myself some illusions of friendship and trust. “I could really use your help” he finally admits.

That makes me startle visibly, and my mouth stops working for a moment before I manage to get out a confused “What?”

“I know you are retired, but I just don’t know who else to trust.” Suddenly Rick looks his age, a man of power pushing towards fifty. That’s not an age for a superhero, in many cases the power we have keeps us younger and fitter than is fair, and for the rest, there is always money and technology to wipe away any traces of aging.

“Why me?” I manage to get out, paranoia wrapping around my spine as I try to process this. Was it a trap? Did he suspect? What was he up to? Had he followed me here? My heartbeat quickens and I have to busy myself with the coffee to stay in my seat.

“Because I trust you.” Rick looks straight at me, the words so simple and honest that I want to call the bluff. But the man in front of me looks so tired and frail that before I can help myself, the words slip out:

“Tell me all about it.”

empty gestures and foreign aid

Trespassing the shores of your world,
Piles of dead bodies at the walls of Fortress Europe
Cast a shadow on your paradise
Oblivion and apathy will keep you warm
-Heaven Shall Burn

Kriskaravanen by Linda Polman sounds like a book that I really need to read.

I mean I live in a country that likes to think of itself as the conscience of the world. We proudly tout the fact that we give one percent of our BNP as aid to countries less fortunate than us. You see, this magical sum of one (1!) percent has somehow become the norm of when things are deemed to be enough. Who have decided this? I have no idea; quite possibly we did ourselves, decades back. We had to do better than the UN goal after all, which is 0.7 percent. But still, one whole percent of an, admittedly small, country’s BNP is still a whole lot of money, almost 4 billion dollars to be exact. Isn’t that something to be proud of? We are after all only 9 million people in total, and the biggest giver in the world if we count money given per person. This isn’t an empty gesture, is it?

Well, yes and no. It all depends on how you look at things. For example, our current right wing government has embraced this goal wholeheartedly, at first glance succeeding better than the social democrats ever did. But as always when things change in politics I find myself asking why, why would this be important to them? It’s not something that normally draws their voters in, with a few exceptions this is a classic leftist issue. Well, because more and more people are thinking that if we help them there, it stops them from coming here and we’re certainly not racist, but we don’t want to have our country overrun by strangers from any weird and possibly icky cultures. We are only nine million people after all, and having our essential swedishness undermined would be bad. So, by giving aid to the governments that more or less actively terrorizes their citizens we feel entitled to deny those very citizens the opportunity to come here. Things are getting better there after all, look, our money built an entire hospital, surely now you can go home and don’t have to stay here for medical reasons.

Yes, I do not deny that our foreign aid helps people, but that’s not the main reason for it any more than giving that beggar a few coins is to actually help him buy his next meal. No, mostly it is for our own sake. So that we can turn away and not think about it anymore, content that our tax dollars have taken care of helping the world while we go off and do other things. It is a condolence card on the grandest of scales, a bouquet of roses to say that we’re sorry we slept around, and that expensive Christmas gift to justify all the time we spent at work instead of with the kids.

Because honestly, truly, if we REALLY wanted to help, as individuals or as a country, we could do so much more. But that would actually require that we meant it, and thought about exactly what we did with that money.

But what really drives home the point that this is an empty gesture, is when we look behind the numbers. You see that sum of almost 4 billion dollars and might think that hey, that actually IS a lot of money, but you would be mistaken. A lot of it isn’t even actually money. Like so much in the financial world it is imaginary money, make-believe sums that looks impressive but flies away like straw if you just huff and puff hard enough. So let us huff a little and see what we can find.

First, a lot of these poorer countries have one thing in common, at one time or another in their history they have been ruled by oppressive dictators that borrowed vast amounts of money abroad to pay for their regime, or maybe they listened too much to the world bank and dismantled their country wholesale, leaving them impossibly deep in debt. Sweden have lent a lot of money to countries like this in the past, and well, let’s be fair, nobody have really expected to get them back. Hell, asking for it back would be a rather shitty thing to do, like patting someone on the back for ousting that horrible dictator and then asking that they return all the money that he borrowed. It’s not unlike China billing the family of the victim for the bullet that was used to execute them. So if we have no plans to ask for the money back, what is the problem here? Well, the first thing that our current right wing government did was to include what we call ‘skuldavskrivningar’ in our foreign aid. So, that means that if we tell a country, ‘okay, you don’t have to repay that million that your former dictator borrowed’, that counts as actually giving that sum in aid. No money actually changes hands, and we can still feel very good about being generous. And, when the loans have some form of security, we can always write up the value of that security as being a lot higher than it actually is, and then it will count as more money on paper.

Second, our troops abroad for UN peacekeeping measures, in Afghanistan and other places? Foreign aid. I mean they are there to aid people and rebuild their country, so we can totally write off a bit of that cost under the foreign aid banner as well. More money that actually never reaches the people, and used to come from other coffers but we are slashing our military budget and it looks oh so good on paper. The same goes for embassy costs, they could also possibly seen as aiding the country they’re in, so let’s add that to the sum as well, opening a Swedish embassy in Afghanistan really helps the people there a lot. And if we pack in more bits of the administrative business under the actual banner of foreign aid, that means the sum looks larger without actually adding more money. Why else would the money spent on administration have doubled since the new rules took effect? They certainly haven’t hired more people.

Third, there are all those pesky refugees that keep coming to Sweden to escape the horrors of war, poverty and occupation. We are helping them, and they technically are not Swedes, so we are aiding foreigners. And that is foreign aid, right? The OECD says it is okay, and suddenly we are including that as well. More money that looks like money given but technically is not. It was just moved from a different budget, and as a bonus the government can say that they have lowered the cost of dealing with refugees in whatever part of the budget that used to come from.

And that is why our foreign aid has turned into an empty gesture to make Swedes feel good about ourselves. We don’t give more than before; we are just told that we do. It is all there on paper, but nobody never ever bothers to read those. At least nobody that the media listens to.

bussmorgon

det är ljuset som förför
inte motivet
inte bilden
utan ljuset

den förtrollande gryningslystern
krypande över verklighetens flathet
och förvandlande
transformerande
djup
glöd
en blinkning eller två och sedan borta
eftertankens kranka morgonljusa blekhet
avslöjande
avklädande
som för att gottgöra
det förförande skimret över tillvaron
som för att visa
att så här är verkligheten
i det skarpa monokroma dagsljuset

kanske skulle naturen diktera villkoren
och alla syreglansiga, guldskimmermålade modeller
fotograferas en och en
nakna
i det kalla provrumsljuset
och hängas ut
på stadens alla busshållplatser
som för att visa
vackrare än så här blir inte verkligheten


men istället vill vi alla vara gryningsflickor

kunde man göra piraya 2, de flygande mördarna

... så kan man ju göra Hajen 5, luftens käftar!

a confession

Blessed are the blind for they see no evil
Every moment a chance, a chance to forget
Like animals we flee from the flames
Ignorance conceals the blood on our hands
- This Ending

I am rebooting my brain into English to finish my translation project now that my book is finally edited. So there will be a day or two when I play tag with my other language, but rest assured. Swedish will return, it just hurts to switch too hard and too fast. Last night at the birthday party of a friend we started talking about guilt, activism, animal rights and the fact that we, as people, seldom do as much as we might want to for the causes that we support. So, in that spirit I have a confession to make.

This is a confession not made lightly.

I am an activist. No, that’s not the confession, that’s the background to it. I am an activist, with an opinion on every subject. I’ve been in Greenpeace back before it turned weird, I’ve worked on the issues of integration that bisexuals have in both the straight and gay communities, and I’m a union representative negotiating salaries and benefits. At least I was before I lost my job to the recession. I consider myself to be interested in almost any form of social injustice, and willing to speak out on most of them. I can debate healthcare, abortion, animal rights, veganism, socialism, religion and pretty much any kind of -ism and I will have an informed opinion on it. I will care. I’m a very empathic person, to the point of getting utterly depressed if my friends are having difficulties. I suppose by some standards I am a pretty decent human being.

Except things are more complicated than that.

Because, you see, I don’t care about people.

Oh, I do, on an individual level. But as soon as I take but one step back, it becomes as much an intellectual exercise as anything else. You see, when I fight, I fight against things more than I fight for people. Anger is my motivator there, a deep, unquenchable fury over the injustices of the world. I didn’t do my union work because I cared about my fellow workmates (with a few exceptions), I did it because I felt that it was unfair that they would be screwed over by the company, and even more, I felt that companies and corporatism on a grand level was wrecking our world, and that this little grassroots thing was my best way of striking out against the system. I like having enemies to fight. I am not Gandhi, and neither am I Mother Theresa. I am pissed off, angry as hell, and smart enough to know that going out to plant a bomb somewhere has never solved a thing. I should care about the people involved, I know, and in a vague, detached way I actually do. Had it not been for what I am about to tell you next, I would probably have thought myself a humanitarian.

And then, we have disasters.

I am sure you all have seen them on the telly. The falling towers of 9/11. The sinking of Estonia in the Baltic seas. The Tsunami. Katrina. The Greensburg tornado. Haiti. And just recently the fifth strongest earthquake ever measured. We get disasters flooding into our lives from across the globe on a regular basis, where people’s lives are ripped apart and spread out for us to ogle. And I know I should be sad. And I know I should be horrified. People are dead. People are dying, people that I would probably have liked quite a bit if I just got to know them. If not for the luck of being born elsewhere, one of them might have been me or someone I loved. And yet…

… the destruction is nothing short of glorious.

There is something about vast, wholesale destruction that makes me gasp, not in horror of what is destroyed, but in awe at the wonder that is our world. There is that bit at the back of my brain that watch as the towers topple, utterly fascinated by the fact that this is history in the making. What will happen now? Where will the world go? Is this the gunshots in Sarajevo that will ignite World War 3? Or will it just be a Hindenburg? I spare no thoughts for the people trapped there until later, looking back and feeling slightly sick that while people were jumping to their deaths, I was transfixed by the importance of it all. And yet I go online to watch it all again, with the same sick fascination I get from poking an open wound or holding my finger in the candle flame.

When the Tsunami hit, it was our national trauma, since it killed a huge number of Swedes as it hit our most popular holiday resorts right around Christmas. This could very well have happened to my parents, who go there almost every winter. There were interviews everywhere with survivors, shell-shocked from the experience of losing everything and everyone. And yet, when I watch the footage of that first wave rolling in, a single man standing upright on the beach, only turning to walk away moments before it engulfs him, I wonder if he felt the same as me. That some things are so devastating that we cannot turn away, even when it kills us. I watch the footage from Banda Ache, where the wave is not water but wreckage, an enormous grinding flood of dark debris growling through the streets like some ancient beast, devouring everything in its path. I watch it, and I am in awe of the destructive power of nature, there is no room in my head at that time for the people. There never is.

I wonder sometimes, if this fascination is what can make people do terrible thing in times of war. I wonder if people have stood, transfixed by the beauty of artillery bombardment, despite the casualties it caused. I wonder if the pilots that bombed Dresden ever looked down and thought the flames were pretty or whether the survivors of Hiroshima ever thought that the bright light and mushroom cloud in the distance was ethereal and serene before the pressure wave tore them away. I wonder how it felt to stand there and see the wave approach the shore, bearing down on you. I should feel empathy with the people affected, I know this. Deep down, I am angry for myself for not doing it. I can, once things are over I am sometimes racked with nightmares of being there myself, of my family and friends being caught with erupting volcanoes, floods and hurricanes. And yet, I seek out more. I watch movies. I watch documentaries. I watch online footage and I feel. And I think; there is a terrible beauty in watching the world burn. The same beauty as it is looking down from the top of a tall tower, feeling the almost irresistible urge to jump. It is horrible. It will lead to pain and death. It will lead to suffering for the ones left behind. And yet, for that single moment of freefall… how glorious would the world not be?

upploppsrakan är värst

Så nu sitter jag här en måndag morgon efter att ha gått igenom ännu en laddning platsannonser. Tre kapitel kvar tills första omskrivningen av min bok är klar. Tre kapitel.

Jag borde dansa på borden, sätta blommor i håret eller dricka mig kanonfull och bada naken i snön för att fira, men istället sitter jag här framför skärmen och stirrar. Det enda som hindrar mig från att dunka huvudet i skrivbordet är att det faktiskt är av glas, och jag har kört näven genom glasrutor tillräckligt många gånger för att inte vilja göra det med mitt huvud. Jag vet med mig att den här boken har problem. Stora problem. Men, eftersom det är den första som jag faktiskt går igenom hela omskrivningsprocessen med så vet jag också att problem är oundvikliga. Den här boken kommer nog inte att bli publicerad. Den kommer att vila i min hårddisk som en igelkott i väntan på en vår som aldrig kommer och kanske så småningom kannibaliseras på idéer till någonting nytt där jag kan göra allting rätt från början.

För ärligt talat… den här boken är på väg att bli ett Frankensteins monster! Det hela började med att jag inte kunde få till slutet. Jag fann mig själv bli uttråkad och irriterad när jag skrev och varje kapitel var plötsligt torrt som wellpappkex. Efter att ha svurit i några veckor så slutade det med att jag insåg att anledningen till att jag hade problem var att jag satt och skrev kapitel som bara var där för att jag trodde att dom var tvungna att vara där. I själva verket hade dom ingenting att göra med historien jag verkligen ville berätta. Det hela slutade med att jag skar bort fem kapitel, två karaktärer och ändrade slutet helt och hållet. Boken blev bra mycket kortare, men nu hängde den i alla fall ihop. Den blev färdigskriven. Whohoo!

Och så började omskrivningarna. Det första som slog mig var att det var idiotiskt att börja boken med en karaktär och avsluta den med en annan. När jag skrev om slutet så hade jag funderat mycket på vilken den centrala historian egentligen var, så då var det ju bäst om jag faktiskt höll mig till den genom hela boken. Helt plötsligt var jag tvungen att flytta om ordningen på de fem första kapitlen och skriva om hela inledningen. Texten var späckad med fossiliserade rester av idéer som jag haft när jag påbörjade det här projektet i huvudet för många år sedan. Men de flesta hade jag redan kapat bort för att… tja, låt oss säga att de passade bättre i en helt annan typ av historia som jag kanske berättar i framtiden. Det var inte så svårt att klippa bort resten också och lägga in nya saker som passade bättre med vart jag ville komma. Visst, det hela blev bättre, istället för att ha tre separata linjer som förenades någon gång i kapitel fem så fanns här nu en tydlig struktur. Man leddes från historia till historia och fick direkt reda på hur karaktärerna relaterade till varandra.

Men det fanns fortfarande problem. En av karaktärerna hade muterat efter hand och fått en helt annan bakgrund än vad jag hade planerat från början. Så nu när jag gick igenom boken så var jag tvungen att inte bara skriva rent utan också skriva om många av nyckelscenerna, för det fanns helt enkelt ingen logik i vad han sa längre. Men, när jag nått halvvägs så var det mesta av det upprensat. Tror jag. Nu måste väl det värsta vara över. Jag är så naiv ibland.

Nu är mitt stora problem att det finns vissa kapitel som jag själv tycker är bra, och andra som är styltiga och stötiga. Det finns saker därinne som jag borde skriva om från första paragrafen, och andra som kanske bara behöver poleras, men jag känner att jag börjar tappa fokus på vad det är som jag vill säga. Hur jag vill säga det. Boken är ett sånt lapptäcke av ord skrivna med olika känslor vid olika tider. Fungerar det ens ihop? Blir det bara rörigt eller platt? Jag har bestämt mig att renskriva dom sista tre kapitlen också innan jag ens tillåter mig själv att fundera på det. Det känns som om jag inte kan ta det här beslutet, jag är för nära, jag är för hatisk och för missnöjd. Jag skulle vilja skriva ut det på papper och få lite distans, men jag tror inte jag har råd. Det är helt enkelt för dyrt för mig. Jag borde kanske skicka ut det till en vän eller två för att läsa igenom, men de flesta av mina vänner pratar engelska.

Det är mitt andra problem. Jag skriver varje dag nu, på både svenska och engelska och beroende på humöret så tar det ena överhanden. Just nu så känns min svenska förvirrad och styltig, jag tänker för mycket på vad jag skriver istället för att skriva vad jag känner. Det blir problemet med det analytiska, jag går över helt på struktur istället för på inspiration. Men… det finns bara en sak att göra. Skriva mer. Skriva vildare. Skriva bättre.

Att skjuta upp saker har aldrig fungerat.

creative magic in the real world

You think it is hard to do magic?

Far from it, one touch is all that it takes, anybody can do it.

Magic is not science. It does not need hard evidence to make it true, and its laws changes with the perspective of the viewer. In science, even something as vastly out of the realm of human understanding as the very beginnings of the universe can be charted and foreseen. Theories can be crafted with mathematical formulas that can be proven and disproven according to what scientific paradigm that currently is closest to the truth. Magic has no proof of its existence.

Magic is not religion. There is no praying to a higher authority, no sense that when something beneficent happens, it is because prayers have been granted or our karma has been good. In magic, there is no faith that there is some greater goodness out there that, as long as we follow the rules, will take care of us. In a way, religion is socialism for the soul, if one believes that either of those concepts exists. In magic, there are just us.

Magic is Art, and has been such since our ancestors painted cave walls with dirt and ashes and named the patterns for animals and had others agree that it was so. Their act was to tame the world and draft it onto stone, their palm prints forever reaching for more. But today, the true Art, the powerful Art is not done with brushes and paint any more than it is done with wands or cauldrons.

No, magic lives in our collective subconsciousness, existing only because we have agreed that it does. As an Adept you do not pray, you make things happen. You can rely on nobody but yourself, and when you fail, it is because your reach has been larger than your grasp.

The laws of magic are laws in word only. They are crafted with a singular purpose in mind; to make others believe in them as well. They are viral ideas out to infect the human subconsciousness, leaving us Adepts with the advantage because we know in our hearts that the rules are false. They are there because we, or someone much like us, made them, committed them to paper because people are followers at heart. If we have made the rules that they follow, we will be able to predict what they will do.

We dress our Art in clothes of science, craft mathematical formulas of such intricacies that none but the scientists themselves understand that they are lies, based on false presumptions. They decry us for false imitators, but lack the words to explain what the difference is between us and them as the surface is indistinguishable to everybody else.

We cover our Art in the guise of faith; we make it desirable, something to replace or complement the true gods while asking for so very little in return. Our path is a simple one, and though priests and proselytes rail against our words, more and more of them are turning to our path, where the rewards are in this life, and not the next.

There is not a single path of magic out there, but there are some that are more powerful than others. I am an Adept of the engine that turns the world, the most powerful of them all, its history ranging back hundreds of years. Billions of people worldwide feed into our power, all agreeing upon one thing; our system is real. This belief supports us, gives fuel for me and my fellow Adepts. This agreement between the rest of humanity and us bestow upon me my powers of creation and destruction. Without the belief of others, I am nothing.

Every morning, when I prepare for the day ahead of me, I take a moment to give thanks to my forerunners. Did they know what they begun, all those hundreds of years ago when they managed to convince the world that a simple piece of stamped metal could represent something other than what it appeared to be? Did they understand that they were giving birth to a system, where arbitral values would suddenly be assigned to objects that were useless outside of it? What act of faith and power was needed to make the first person accept a piece of paper in exchange for a bull? Think about it. That is magic.

Today, things are different. We weave our Art on a grand scale, my fingers on the keyboard control the sorcerers’ stone itself, or as we Adepts call it, the stock market. With a few keystrokes I can make currencies crumble, or raise them to the skies. I can weave a web that will cripple companies or indeed make gold from what is worthless. We can dress ourselves in the guise of good deeds. This is my Art, what some call Economics, and others Capitalism. But those are just names we use to cloth our true purpose.

We name it the science of Economics, and make imaginary connections to true science, by giving prizes of pretension and write books with rules that is said to guide our progress.

We name it Capitalism, the new faith of freedom and progress, what one can believe in when the gods no longer shower us with miracles.

And then, when the rules that we have created enable too many to profit from them, we simply rewrite the very laws themselves, and people let us do so because they do not understand what we are doing. They call it a failure and a crisis, but for who? For them, not us, we have entrenched our positions and thrive on the losses of everybody else.

So I name it Magic, because what else can it be? With one touch of my finger I can make interest rates soar, and make you lose your house. With one touch I can sell all my shares in the company you work for, and send my fellow Adepts scurrying for cover, and leave you without a job. With one touch I can ruin you, because you foolishly believe the rules we have told you, and you have agreed that I do have this power over you. Everybody does. If that is not magic I don’t know what is.

Just one touch.