barn hittar alltid böcker

Det pratas om censur i barnböcker nu igen. Det får mig att tänka på vad man själv läste när man var liten. Jag var förtjust i gamla barn- och äventyrsböcker från sekelskiftet till femtiotalet och där så gick det vilt till ibland. Bondage, skalperingar, mord och våld, rabiessmittade hundar, barnmisshandel, slaveri, fylleri, rasism och jag minns inte allt. Nu blir ju majoriteten av dom böckerna inte utgivna igen, redan på den tiden hittade jag dom för småpengar i den gamla antikhandeln på landet, men man undrar ju hur det är med dom större? Finns fortfarande hänvisningar till barnaga med i Elsa Beskows bilderböcker? Får folk fortfarande dricka och tjuvröka i alla socialrealistiska sjuttiotalsböcker jag inte ens kan komma ihåg namnet på? Jag tror ju aldrig att nån skulle censurera Astrid Lindgren... det vore ju att göra sig omöjlig.

Får mig att tänka på ryktena jag hörde att 'Låt den rätte komma in' censurerades ganska hårt innan den gavs ut, jag vet inte om det är sant eller ej men efter vad jag har hört så var den ganska mycket mer brutal. Förlaget ville ha den mer nedtonad.

Så blev man då förstörd av barnböckerna? Jo, antagligen så blev man det efter samhällets mått. Jag blev nyfiken och intresserad och ville veta mer om alla hemskheter jag läste om och varför saker och ting var annorlunda på tiden när barn släpade i kolgruvor och lärare kunde misshandla sina elever. Om jag bara matats med tillrättalagda böcker så hade jag nog tappat intresset för att läsa mycket tidigt och blivit en mer produktiv samhällsmedborgare.

Jag minns bara chocken när jag började kunna läsa själv. Mina föräldrar läste alltid för mig och min bror när vi var små, och speciellt min far lyckades alltid hitta hysteriskt roliga böcker. Mina favoriter var små bilderböcker med disneyfigurer, speciellt en om en maskin som gjorde glass och löpte amok. Jag var så glad när jag lärt mig läsa tillräckligt mycket för att kunna traggla mig igenom den själv! Nu behövde jag inte vänta på sängdags för att ha roligt. Men, till min besvikelse och fasa så var boken jättetråkig! Min far hade bara hittat på historier utifrån bilderna, och när jag kunde läsa vad som verkligen hände så var det bara urtrist. Jag tror det var därför jag gick direkt på ungdomsbokhyllan i biblioteket som liten, och på vuxenhyllan som ungdom. Ja, förutom serielalbum då förstås... där blev man ju sällan besviken.