Tyst Hunger

När Lovisa väl svängde in på Södergårdens gårdsplan så var den redan full med bilar. Hon försökte parkera så hon inte skulle stå i vägen om slaktbilarna skulle behöva komma fram, men gyttjan gjorde dikesrenarna förrädiska så hon tog inga risker. Det räckte att behöva ringa efter bärgningsbil en gång under sin karriär, speciellt härute där mobiltäckningen var osäker och det var långt mellan gårdarna. Även om bönder i normala fall var hjälpsamma människor och redo att rycka in med en traktor så trampade en djurskyddsinspektör på många ömma tår. Hjälpen kunde vara långt borta om man hade otur, hon hade hört historierna. Leran sög tag i hennes stövlar när hon klev ur bilen, och mer regn hängde i luften. April visade sig just nu från sin brunaste och blötaste sida. En sur, stickande doft av svin omgav gården, och hon tog ett par djupa andetag för att vänja sig. Hönshus var värre att gå in i, men ingenting stank som industriell uppfödning av svin.
”Berndt?” ropade hon och höjde armen i en vinkning när hon klafsade bort över den leriga gårdsplanen mot gruppen av män som samlats runt en av bilarna. En lång tunnhårig man höjde armen till svar och vinkade bort henne till de andra. Berndt Scheele var en fåordig man, som länsveterinär närmade han sig pensionsåldern men Lovisa undrade om han inte var för gift med sitt jobb för att ens tänka i de banorna.
”Bra att du kom Lovisa, jag önskar att jag hade bättre nyheter.” Han tryckte bak glasögonen mot näsroten, och suckade. ”Det ser inte bra ut.”
Hon rynkade på pannan och tittade på resten av gruppen, som undvek hennes blick. Stämningen var tryckt, och Örjansson som ägde Södergårdens Grisar, såg ut som om han helst hade velat klippa till någon.
”Vad är det då?” frågade hon till slut. ”Svininfluensa? Mul och Klövsjuka? Salmonella?”
”Vi vet inte riktigt ännu”, erkände Lennart. ”Vi får se vad proven visar, men det ser ut som influensa.”
”Hur som helst så tar vi inga risker”, fyllde Pål i, en av Berndts yngre kollegor. ”Inte efter vad vi sett därinne. Det blir karantän och destruering av besättningen.”
Lovisa tittade på Örjansson, men han protesterade inte. Det fick henne att inse allvaret, de flesta bönder protesterade vilt när det kom till avlivning av deras djur, även om de fick ekonomisk ersättning. Även en industriell storbonde kunde ha nära band till sina djur. Hon tvekade ett ögonblick, fångad mellan feghet och viljan att veta.
”Kan jag ta en titt?”
Männen runt bilen utbytte tveksamma blickar, men Berndt nickade.
”Kom, du kan få låna en mask av oss.”

Förra gången hon hade varit inne i stallet så hade det varit liv och rörelse, halvvuxna lösdriftssvin hade bökat runt i halmen i de stora boxarna, rört sig omkring i små grupper och samlats i väntan på utfodringen. Nu stod grisarna där, en och en, stilla och orörliga. Inga bökade, många låg ner, och hon hade ingen aning om de levde eller hade dött. Lovisa tryckte masken lite hårdare mot ansiktet och gick fram mot den av grisarna som stod närmast boxväggen. Den stod orörlig och darrande, med rödsprängda ögon och droppande tryne. Hon kunde se saliv och snor bilda långa strängar under hakan, munnen slappt halvöppen så hon kunde skymta de skarpa hörntänderna. Hon viftade på handen i ett försök att skrämma den, men svinet bara stod där och vaggade, med blicken oseende i fjärran. Flugor kröp över dess tryne men den gjorde ingen ansats att skaka bort dem. Den bara stod där. Stilla. Stirrande. Lovisa kunde inte minnas senaste gången hon sett någonting så spöklikt. Pål hade rätt, att avliva djuren var det enda rätta, hon trodde inte de skulle leva länge om de lämnades på egen hand. Avlivning och karantän. Med en rysning vände hon sig om och flydde stallet.

Såna här dagar var det en lättnad att begrava sig i papper och karantänsbestämmelser. Lovisa var glad att det inte var hon som hade makten att bestämma över liv och död, hon hade tagit jobbet för att hon ville skydda djur från lidande, inte för att med ett pennstreck döma dem till avlivning och destruering. Inte för att de hade något val, att Sverige hade så bra djurhälsa som de hade berodde på snabba insatser och hänsynslös kontroll. Att offra de få för att rädda de många. Det var därför hon var här, som djurskyddsinspektör var det hon som hade mest koll på vilka gårdar som hade djur, och vart gränserna för karantänszonen borde dras. Hennes händer luktade skarpt, och stövlarna var renare än de hade varit på flera veckor efter att ha trampat runt i desinficeringsbadet på vägen ut. Hon ville hem och ställa sig i duschen, men istället var hon fast här med listor och kartor. Liv eller död. Ekonomiskt bortfall. Hon sneglade bort mot Örjansson som satt på en motorhuv med uppgivna skuldror och en kaffekopp i handen. Kanske väntade han på slaktbilen. Kanske undrade han vad han gjort för fel.

...

[Den här novellen var publicerad i Eskapix Magazine, bok 1, 2012, där man kan läsa resten.]

Strandhugg

Solen sjönk i havet som ett knytnävsslag och lämnade efter sig en himmel svullen i rostrött och lila. Vinden låg på från fastlandet och vågorna reste sig vita innan de fräste in över stranden som på Hälleskär inte var täckt av sand utan bestod av miljoner stenar som slipats runda av vågorna. En gång i tiden hade inlandsisens utlopp lagt grunden till ön, slipat ner klipporna och täckt dem med flyttblock och småsten. De minsta rasslade i vattenbrynet, medan de större hukade inåt land. Jens hade det ganska bekvämt där han satt i lä bakom en av stenarna, solvärmen låg fortfarande kvar i de släta blocken runt omkring honom och han hade gjort upp en eld av drivved. Den sprakade muntert i skymningsljuset, ett löfte om värme och äventyr. Hur länge hade grenarna drivit omkring innan de strandat just här, undrade han för sig själv. På ön fanns bara taniga små avenbokar utspridda bland slånbärssnåren. Han var tacksam att de flutit iland just här, annars hade det blivit en kall natt invirad i picknickfilten och fuktiga handdukar. Tur att han inte hade gjort allvar av löftet att sluta röka.

"Ibra, kom och sätt dig nu, fryser du inte?" ropade Jens, men vinden slet tag i hans ord och dränkte dem i det dova malande ljudet av tusentals strandstenar som satts i rörelse av vågorna. Hälleskärs södra udde bytte hela tiden skepnad av samspelet mellan vind och vågor, och just nu verkade den vara på marsch. Om inte vinden vände så skulle uddens spets ha vridit sig om några dagar. I normala fall skulle han ha tyckt att det var fascinerande. Nu hade han andra saker att tänka på.

"Ibra”, ropade han igen, och den här gången övergav han elden och gick ned mot strandkanten. Vid horisonten låg fastlandet som en svart strimma, nästan osynlig nu när solnedgången mörknat till ett blåmärke. Ibra avtecknade sig tydligt i mörkret i sin vita t-tröja, Jens log lite för sig själv och smög upp för att ge honom en kram. "Sluta tjura”, sa han, ”vi överlever en natt i det fria, färjan kommer tillbaka imorgon."

De hade anlänt till ön samma morgon, på en liten färja som luktade diesel och fisk. Färjan tuffade kusten runt, en tur på morgonen och en när kvällningen nalkades. Vissa öar den angjorde hade sommargäster, stugor och bryggor, medan andra var öde som Hälleskär. Folk kom hit över dagen för att sola på hällarna och svalka sig i havet, men så här sent på säsongen hade de nästan haft hela ön för sig själva. I en enslig vik hade de älskat hett i eftermiddagssolen och sedan somnat i varandras armar, glömska för omvärlden. Färjan hade lämnat ön utan dem, så nu återstod bara att övernatta i väntan på nästa båt.

"Vinden ligger på från fastlandet”, sa Ibra och tog inte blicken från horisonten. "Jag undrar om den har vänt på sig."
"Sluta oroa dig”, sa Jens med en rysning, men det var hopplöst att försöka följa sitt eget råd.

...

[Publicerad i Eskapix magazine vol 6 2011, där du kan läsa fortsättningen]