Vid helvetets portar

Då.
1995.
Fred bryter ut i ett sargat Jugoslavien, för evigt styckat i sina beståndsdelar. Någonstans därborta brinner mina föräldrars hus, bebott av fel sorts människor på fel sorts plats. Min far var serb och min mor kroat, hon blev skjuten av en krypskytt, han togs av milisen och kom aldrig tillbaka. Jag hamnade på en flyktingförläggning i Sverige med mina kusiner och en bärbar cd-spelare som enda sällskap. Hörlurarna höll världen på avstånd, förvandlade livets jävlighet till någonting man kunde uthärda så länge man hade rätt sorts soundtrack. Men skiva efter skiva förvreds av minnen jag helst ville glömma, manade fram bilder av lastbilsflak och containrar, av iskalla nätter och bilresan genom Tyskland insvept i avgaser och dödsskräck. Musiken höll på att överge mig, lämna mig vind för våg när jag behövde den som mest.

Jag minns inte vad han hette, han som gav mig skivan. En kille på förläggningen, några år äldre och med rysk brytning stack till mig en CD, och jag minns att jag stirrade stumt på omslaget, en förvriden rysk ikon i brunt och guld som stirrade på mig med döda ögon. Vid Helvetets Portar. Jag var inte säker på om det var namnet på bandet eller skivan, för jag förstod inte svenska särskilt bra på den tiden. Hade det varit ett halvår tidigare hade jag protesterat, men världen hade slutat lyssna på mina protester så jag var tyst. Kvar fanns bara passiv acceptans av mitt eget öde. Så jag stoppade in den i spelaren, satte på mig hörlurarna och vred upp volymen. Högt.

Ett elektriskt fräsande fyllde mitt huvud, följt av metalliskt gnissel som förvridits till en spöklik melodi. Nackhåren reste sig när en röst väste i mina öron: “Vi är alla blinda för verkligheten, vi är alla födda för att dö.” Jag drog efter andan samtidigt som trummorna släpptes lösa, ett halvt slag före basen som kämpade för att hålla jämna steg med gitarrerna som föll in ett ögonblick senare. Jag satt förstenad, som en hund med huvudet ut genom sidorutan och hela världens fartvind i ansiktet. Och sen kom sången.

Jag hade aldrig hört något liknande. Den sket i melodin, den morrade och skrek ut textrader jag inte kunde uppfatta eller förstå ännu. Det var inte sång utan rent hat, en förryckt tirad mot alla världens orättvisor, en förbannelse kastad över den avskrädesplats som kallades för mänskligheten. Mitt ansikte värkte, och det tog mig ett ögonblick att inse att det berodde på att jag log för första gången på över ett år. Krampaktigt.

Jag var inte längre ensam.

...

[Novellen publicerades i Eskapix Magazine, Vol 5 2011 där man kan läsa resten.]

När det regnat så skvalar det...

För ett bra tag sen så skickade jag in en deckarnovell till en tävling i Året Runt. Eftersom ingenting hände så glömde jag nästan bort det, det är ju inte så att deckare är det jag oftast skriver. Men, till min förvåning så fick jag veta idag att även om jag inte vann så ville dom köpa in min novell till det facila priset av 3000kr. Och, dom ville gärna ha in fler noveller om jag skrev dom.

Augh, det finns nog inget val numera, jag måste börja skriva igen.

Ur Kvinnan under ytan:

Luften var fylld med ljudet av svärmande trollsländor. Vera tittade ner på sina gummistövlar där hon stod i strandkanten. Varje gång som vågorna gled in så sögs de lite djupare ner. Hur länge skulle sanden dölja gyttjan som låg därunder? Sommaren var långtifrån över, men insjön hade redan sugit med sig det mesta. Lind förde en ojämn kamp mot elementen när han körde dit lass efter lass med traktorn på vårkanten, allt för att kunna säga att här fanns minsann en sandstrand när han annonserade för sina stugor nere i Tyskland. Vera hade sett bilderna, sjön som glänste i solskenet, röda stugor med vita knutar, träbryggan med sina båtar och så möjligheten att få bo på en egen ö. Hon undrade vad som hände när turisterna kom och såg bilvraken och skrothögarna runt Linds gård? Mannen hade aldrig slängt någonting som kunde sparas. Kanske tyckte de bara att det var pittoreskt. Hon slet sig från utsikten och drog upp sina stövlar ur sanden. Någonting guppade ute vid bryggkanten och fångade hennes uppmärksamhet. Hade någon dumpat sopor i sjön igen? Det var inte första gången hon dragit upp gamla plastdunkar som blåst ut i sjön. Inte för att det var hennes jobb, men en gång mullefröken alltid mullefröken. Kanske borde hon börja med det igen nu när barnen flugit ut för gott. Kvällarna var hemska i sin ensamhet.

Bryggan gungade lätt under hennes vikt, pontonerna som höll den flytande var inte jämt fördelade så den lutade lite drucket åt ena sidan. Vera knäböjde försiktigt för att dra upp ryggsäcken som låg och guppade i vattnet. Ögonen som stirrade tillbaka på henne under vattenytan fick henne att dra tillbaka handen som om hon blivit biten av en orm. För ett ögonblick så trodde hon att hon sett sin egen spegelbild, men kvinnan under ytan var ung och död. Vera svalde och tittade ner på hennes långa hår som vaggade som sjögräs runt ansiktet. Händerna guppade som näckrosblad på vattenytan. Hon såg ut att ha rotat sig i bottnen, för trots att vågorna vaggade henne fram och tillbaka så flöt hon ingenstans. Hon bara hängde där, fångad mellan botten och yta.

Skräcken som paralyserat henne släppte och Vera böjde sig fram, greppade de kalla händerna och drog. Vattnet skvimpade över bryggkanten och vätte hennes knän. Kvinnan satt fast och händerna var iskalla. Lika kalla som Mikaels händer när han kastat snöboll utan vantar och hon hade tagit hans små händer mellan sina stora varma och andats på dem. Bryggan gungade och hennes byxor sög åt sig mer vatten. Solskenet kändes som ett hånleende i nacken när hon gjorde ett sista ryck, hårt och brutalt som om hon dragit upp ett ankare. Bottnen släppte greppet och den unga kvinnan hävdes upp på bryggan så häftigt att Vera nästan välte bakåt. Hon ville fråga hur det var med henne, men orden fastnade på hennes tunga. Svaret låg där framför henne, kallt och livlöst med brustna ögon. Det var för sent, hade nog varit för sent redan när hon gått ned till strandkanten för att lyssna på trollsländorna. Hennes händer darrade när hon drog upp mobilen och gjorde det enda hon kunde. Ringde 112.