In i mörkret

Jag hoppades inte på mycket när jag skickade iväg den, men min lilla novell "In i mörkret" har blivit antagen till Catahyas fjärde novellsamling med temat galenskap och förändring!

Ett litet utdrag:

Koloniskeppet gled ensamt vidare genom världsrymden. Solseglen hade sedan länge fällts in när solvinden falnat och nu färdades det genom tomheten med släckta lyktor. Marschhastighet hade uppnåtts och skeppet gick på tomgång och sparlåga. Bortom odlingsdäckens simulerade solsken sträckte sig en värld av skuggor, fylld av lågenergiglöd och det konstanta mullret från fläktarna som styrde luftcirkulationen. Ingen märkte längre rotationen som skapade känslan av tyngd, lika lite som någon saknade den sol de flesta aldrig sett. Ljuset dirigerade skeppslivet med fast hand, från de mörka sovkuberna till de gulskuggiga arbetsplatserna och djupröda rekreationsklubbarna. Man vandrade sin egen dag på skeppet, förflyttade sig mellan gryning och skymning med sina fötters hjälp. Tid var relativt och mätt med atomur, inte med himlakroppars gång över himlavalvet. Natten var personlig och behövde inte delas med andra.

bokutdrag (6)

Det var inte förrän de närmade sig centrum igen som Alise stannade upp och sniffade lite i luften.
- Det luktar rök.
Lasse drog in ett djupt andetag.
- Jo det gör det... va fan nu då?
Rök hade hemsökt hans mardrömmar efter tågolyckan, och det tog ett ögonblick innan han insåg att sirenerna han hörde var verkliga och inte inbillade. Han ökade på steglängden och började nästan springa igen. Människor var inte lite galna, vilket annat djur som helst hade flytt för livet från olyckor och våld, men människor de sprang mot sirenerna för att titta. Kanske var det morbid nyfikenhet eller kanske var de lika övermodiga som igelkottar som blev överkörda. Taggar skyddade inte mot bilar, och civilisationens välsignelser sträckte sig inte hur långt som helst.
Alise ryckte Lasse i armen när de svängde runt hörnet till stortorget. Det brann där, brann i hotell och caféer, fönsterrutor hade slagits in och uteserveringarna som ockuperade torget så här års hade slagits till spillror. En hundrahövdad folkmassa vällde fram och tillbaka mellan byggnaderna som vågor i en bassäng. Ända härifrån kunde han se hur någon hade klättrat upp på Folke Filbyters staty och viftade med vad som såg ut att vara en tidning. Det tog ett ögonblick för honom att se lågan i hans hand när tidningen flammade upp och han tappade den rakt ner i fontänen. Istället för att slockna så slog ett hav av lågor upp och omfamnade man och staty. Någon hade fyllt fontänen med bensin och mannen störtade brinnande ner i den. Statyn stod ensam kvar i sin hemska brinnande majestät. Lasse kunde se den avtecknas inne i lågorna, en förvriden man på en folkilsken häst, ett ärgat bronsmonument över ett påhittat förflutet.

Äntligen Eskapix!

Måste erkänna att jag längtat lite extra den här gången.



Trots allt så är min novell en av dom publicerade.



Nu skall jag bara hinna läsa den också.

Måndagshaiku

Jag står parkerad
medan regnet öser ner.
Lugnet sprider sig.

...

Svarven snurrar på,
trött i sin kylvattendusch.
En måndagsmorgon.

...

Kaffedoften sprids
stilla bland maskinerna.
Verkstaden vaknar.

Åter till verkligheten

Det var ett tag sen jag uppdaterade bloggen. Jag får skylla på livet, ibland så tar det över ens digitala värld. Så vad är anledningen?

För det första så gick mycket av sommaren åt till den skrivartävling jag var en del av under nästan ett år. Efter nästan ett femtiotal textstycken så hade jag gått till final, där jag och min motståndare slutligen möttes i envig. Efter en legendariskt jämn final så förlorade jag till slut med tre röster. Men, det är ju inte så illa att bli tvåa av 250 deltagare, speciellt eftersom engelska inte är mitt modersmål. Det var kul, men jag blev lite utbränd. Minst sagt.

För det andra så hade vi min blivande svärfar över på besök från USA och tillbringade ett par veckor med att kuska runt i Sverige.

För det tredje så har jag fått jobb, vilket innebär att jag fått vänja mig vid att gå upp 05.45 om morgnarna igen. Jag älskar mitt nya jobb, det verkar vara helt rätt för mig, och det känns som att jag faktiskt uppskattas för vad jag gör. Fantastiskt, men utmattade. Har jobbat i tre veckor nu, och min hjärna börjar sakta anpassa sig till det nya läget.

Bara den där halvförkylningen kunde lägga sig...

Allra helst skulle jag vilja dra en filt över mig och glömma världen fram till valet är över, utsikten att få fyra år till av borgerligt styre känns inget vidare, och mediekampanjen får mig att må illa.

Men livet är hårt mot dom hårda.