Vid helvetets portar

Då.
1995.
Fred bryter ut i ett sargat Jugoslavien, för evigt styckat i sina beståndsdelar. Någonstans därborta brinner mina föräldrars hus, bebott av fel sorts människor på fel sorts plats. Min far var serb och min mor kroat, hon blev skjuten av en krypskytt, han togs av milisen och kom aldrig tillbaka. Jag hamnade på en flyktingförläggning i Sverige med mina kusiner och en bärbar cd-spelare som enda sällskap. Hörlurarna höll världen på avstånd, förvandlade livets jävlighet till någonting man kunde uthärda så länge man hade rätt sorts soundtrack. Men skiva efter skiva förvreds av minnen jag helst ville glömma, manade fram bilder av lastbilsflak och containrar, av iskalla nätter och bilresan genom Tyskland insvept i avgaser och dödsskräck. Musiken höll på att överge mig, lämna mig vind för våg när jag behövde den som mest.

Jag minns inte vad han hette, han som gav mig skivan. En kille på förläggningen, några år äldre och med rysk brytning stack till mig en CD, och jag minns att jag stirrade stumt på omslaget, en förvriden rysk ikon i brunt och guld som stirrade på mig med döda ögon. Vid Helvetets Portar. Jag var inte säker på om det var namnet på bandet eller skivan, för jag förstod inte svenska särskilt bra på den tiden. Hade det varit ett halvår tidigare hade jag protesterat, men världen hade slutat lyssna på mina protester så jag var tyst. Kvar fanns bara passiv acceptans av mitt eget öde. Så jag stoppade in den i spelaren, satte på mig hörlurarna och vred upp volymen. Högt.

Ett elektriskt fräsande fyllde mitt huvud, följt av metalliskt gnissel som förvridits till en spöklik melodi. Nackhåren reste sig när en röst väste i mina öron: “Vi är alla blinda för verkligheten, vi är alla födda för att dö.” Jag drog efter andan samtidigt som trummorna släpptes lösa, ett halvt slag före basen som kämpade för att hålla jämna steg med gitarrerna som föll in ett ögonblick senare. Jag satt förstenad, som en hund med huvudet ut genom sidorutan och hela världens fartvind i ansiktet. Och sen kom sången.

Jag hade aldrig hört något liknande. Den sket i melodin, den morrade och skrek ut textrader jag inte kunde uppfatta eller förstå ännu. Det var inte sång utan rent hat, en förryckt tirad mot alla världens orättvisor, en förbannelse kastad över den avskrädesplats som kallades för mänskligheten. Mitt ansikte värkte, och det tog mig ett ögonblick att inse att det berodde på att jag log för första gången på över ett år. Krampaktigt.

Jag var inte längre ensam.

...

[Novellen publicerades i Eskapix Magazine, Vol 5 2011 där man kan läsa resten.]

När det regnat så skvalar det...

För ett bra tag sen så skickade jag in en deckarnovell till en tävling i Året Runt. Eftersom ingenting hände så glömde jag nästan bort det, det är ju inte så att deckare är det jag oftast skriver. Men, till min förvåning så fick jag veta idag att även om jag inte vann så ville dom köpa in min novell till det facila priset av 3000kr. Och, dom ville gärna ha in fler noveller om jag skrev dom.

Augh, det finns nog inget val numera, jag måste börja skriva igen.

Ur Kvinnan under ytan:

Luften var fylld med ljudet av svärmande trollsländor. Vera tittade ner på sina gummistövlar där hon stod i strandkanten. Varje gång som vågorna gled in så sögs de lite djupare ner. Hur länge skulle sanden dölja gyttjan som låg därunder? Sommaren var långtifrån över, men insjön hade redan sugit med sig det mesta. Lind förde en ojämn kamp mot elementen när han körde dit lass efter lass med traktorn på vårkanten, allt för att kunna säga att här fanns minsann en sandstrand när han annonserade för sina stugor nere i Tyskland. Vera hade sett bilderna, sjön som glänste i solskenet, röda stugor med vita knutar, träbryggan med sina båtar och så möjligheten att få bo på en egen ö. Hon undrade vad som hände när turisterna kom och såg bilvraken och skrothögarna runt Linds gård? Mannen hade aldrig slängt någonting som kunde sparas. Kanske tyckte de bara att det var pittoreskt. Hon slet sig från utsikten och drog upp sina stövlar ur sanden. Någonting guppade ute vid bryggkanten och fångade hennes uppmärksamhet. Hade någon dumpat sopor i sjön igen? Det var inte första gången hon dragit upp gamla plastdunkar som blåst ut i sjön. Inte för att det var hennes jobb, men en gång mullefröken alltid mullefröken. Kanske borde hon börja med det igen nu när barnen flugit ut för gott. Kvällarna var hemska i sin ensamhet.

Bryggan gungade lätt under hennes vikt, pontonerna som höll den flytande var inte jämt fördelade så den lutade lite drucket åt ena sidan. Vera knäböjde försiktigt för att dra upp ryggsäcken som låg och guppade i vattnet. Ögonen som stirrade tillbaka på henne under vattenytan fick henne att dra tillbaka handen som om hon blivit biten av en orm. För ett ögonblick så trodde hon att hon sett sin egen spegelbild, men kvinnan under ytan var ung och död. Vera svalde och tittade ner på hennes långa hår som vaggade som sjögräs runt ansiktet. Händerna guppade som näckrosblad på vattenytan. Hon såg ut att ha rotat sig i bottnen, för trots att vågorna vaggade henne fram och tillbaka så flöt hon ingenstans. Hon bara hängde där, fångad mellan botten och yta.

Skräcken som paralyserat henne släppte och Vera böjde sig fram, greppade de kalla händerna och drog. Vattnet skvimpade över bryggkanten och vätte hennes knän. Kvinnan satt fast och händerna var iskalla. Lika kalla som Mikaels händer när han kastat snöboll utan vantar och hon hade tagit hans små händer mellan sina stora varma och andats på dem. Bryggan gungade och hennes byxor sög åt sig mer vatten. Solskenet kändes som ett hånleende i nacken när hon gjorde ett sista ryck, hårt och brutalt som om hon dragit upp ett ankare. Bottnen släppte greppet och den unga kvinnan hävdes upp på bryggan så häftigt att Vera nästan välte bakåt. Hon ville fråga hur det var med henne, men orden fastnade på hennes tunga. Svaret låg där framför henne, kallt och livlöst med brustna ögon. Det var för sent, hade nog varit för sent redan när hon gått ned till strandkanten för att lyssna på trollsländorna. Hennes händer darrade när hon drog upp mobilen och gjorde det enda hon kunde. Ringde 112.

In i mörkret

Jag hoppades inte på mycket när jag skickade iväg den, men min lilla novell "In i mörkret" har blivit antagen till Catahyas fjärde novellsamling med temat galenskap och förändring!

Ett litet utdrag:

Koloniskeppet gled ensamt vidare genom världsrymden. Solseglen hade sedan länge fällts in när solvinden falnat och nu färdades det genom tomheten med släckta lyktor. Marschhastighet hade uppnåtts och skeppet gick på tomgång och sparlåga. Bortom odlingsdäckens simulerade solsken sträckte sig en värld av skuggor, fylld av lågenergiglöd och det konstanta mullret från fläktarna som styrde luftcirkulationen. Ingen märkte längre rotationen som skapade känslan av tyngd, lika lite som någon saknade den sol de flesta aldrig sett. Ljuset dirigerade skeppslivet med fast hand, från de mörka sovkuberna till de gulskuggiga arbetsplatserna och djupröda rekreationsklubbarna. Man vandrade sin egen dag på skeppet, förflyttade sig mellan gryning och skymning med sina fötters hjälp. Tid var relativt och mätt med atomur, inte med himlakroppars gång över himlavalvet. Natten var personlig och behövde inte delas med andra.

bokutdrag (6)

Det var inte förrän de närmade sig centrum igen som Alise stannade upp och sniffade lite i luften.
- Det luktar rök.
Lasse drog in ett djupt andetag.
- Jo det gör det... va fan nu då?
Rök hade hemsökt hans mardrömmar efter tågolyckan, och det tog ett ögonblick innan han insåg att sirenerna han hörde var verkliga och inte inbillade. Han ökade på steglängden och började nästan springa igen. Människor var inte lite galna, vilket annat djur som helst hade flytt för livet från olyckor och våld, men människor de sprang mot sirenerna för att titta. Kanske var det morbid nyfikenhet eller kanske var de lika övermodiga som igelkottar som blev överkörda. Taggar skyddade inte mot bilar, och civilisationens välsignelser sträckte sig inte hur långt som helst.
Alise ryckte Lasse i armen när de svängde runt hörnet till stortorget. Det brann där, brann i hotell och caféer, fönsterrutor hade slagits in och uteserveringarna som ockuperade torget så här års hade slagits till spillror. En hundrahövdad folkmassa vällde fram och tillbaka mellan byggnaderna som vågor i en bassäng. Ända härifrån kunde han se hur någon hade klättrat upp på Folke Filbyters staty och viftade med vad som såg ut att vara en tidning. Det tog ett ögonblick för honom att se lågan i hans hand när tidningen flammade upp och han tappade den rakt ner i fontänen. Istället för att slockna så slog ett hav av lågor upp och omfamnade man och staty. Någon hade fyllt fontänen med bensin och mannen störtade brinnande ner i den. Statyn stod ensam kvar i sin hemska brinnande majestät. Lasse kunde se den avtecknas inne i lågorna, en förvriden man på en folkilsken häst, ett ärgat bronsmonument över ett påhittat förflutet.

Äntligen Eskapix!

Måste erkänna att jag längtat lite extra den här gången.



Trots allt så är min novell en av dom publicerade.



Nu skall jag bara hinna läsa den också.

Måndagshaiku

Jag står parkerad
medan regnet öser ner.
Lugnet sprider sig.

...

Svarven snurrar på,
trött i sin kylvattendusch.
En måndagsmorgon.

...

Kaffedoften sprids
stilla bland maskinerna.
Verkstaden vaknar.

Åter till verkligheten

Det var ett tag sen jag uppdaterade bloggen. Jag får skylla på livet, ibland så tar det över ens digitala värld. Så vad är anledningen?

För det första så gick mycket av sommaren åt till den skrivartävling jag var en del av under nästan ett år. Efter nästan ett femtiotal textstycken så hade jag gått till final, där jag och min motståndare slutligen möttes i envig. Efter en legendariskt jämn final så förlorade jag till slut med tre röster. Men, det är ju inte så illa att bli tvåa av 250 deltagare, speciellt eftersom engelska inte är mitt modersmål. Det var kul, men jag blev lite utbränd. Minst sagt.

För det andra så hade vi min blivande svärfar över på besök från USA och tillbringade ett par veckor med att kuska runt i Sverige.

För det tredje så har jag fått jobb, vilket innebär att jag fått vänja mig vid att gå upp 05.45 om morgnarna igen. Jag älskar mitt nya jobb, det verkar vara helt rätt för mig, och det känns som att jag faktiskt uppskattas för vad jag gör. Fantastiskt, men utmattade. Har jobbat i tre veckor nu, och min hjärna börjar sakta anpassa sig till det nya läget.

Bara den där halvförkylningen kunde lägga sig...

Allra helst skulle jag vilja dra en filt över mig och glömma världen fram till valet är över, utsikten att få fyra år till av borgerligt styre känns inget vidare, och mediekampanjen får mig att må illa.

Men livet är hårt mot dom hårda.

injustice absurdum

April 5, 1930

A gaunt man stands on the seashore, watching the waves roll in. Behind him, the crowd has hushed in solemn anticipation as the moment approaches. The merciless sun has baked the sand dry; it is covered with a whitish, salty crust where the tide has retreated. There is no shade, both beach and crowd are painted with bold strokes of white and light brown, a monochrome sepia landscape as far as the eye can see. A seagull cries and the man bends down, picking up a tiny clump of salt.

The crime: Picking a handful of salt and dirt.
The punishment: Six months in jail.

This was eighty years ago on the shores of India, and the man was Mahatma Gandhi. The Salt March was the beginning of a non-violent revolution that ended the British colonization of India and showed the world that guns were not needed to win a war. The salt was a rallying symbol because it was something that bound everybody together, from the richest of the rich to the poorest of the poor. Everybody needed salt; this was something that people could understand. Every revolution needs an injustice so obvious that nobody can overlook it.

Let us go back a century. Britain is a world power when it comes to salt. When rock salt was discovered nearby, Liverpool Salt became famous. Like any industry it wanted to sell its products at a good price, and India was a colony and thus a huge market for British goods. The problem was that India had a thriving salt production of its own. The hot marshy shores of the subcontinent were perfect for evaporating sea-salt, and so the Brits set about demolishing that industry. Formerly wealthy local communities turned poor overnight. At first some local production was allowed, but it went too well and produced salt too cheaply, so the factories were soon closed and most of the salt had to be imported from abroad. This imported salt was already expensive, but on top of it a tax was added; the infamous salt tax.

Today, when some politicians speak of wanting a flat taxation rate, this is exactly what they are talking about. The reason salt was chosen to tax was because it was reasoned that everybody ate salt, and that the rich and the poor ate about the same amount so the tax would be “fair”. Of course the burden of this expensive salt rested heavily on the poor, but when protests were raised, the reply was quite revealing; “Paying the salt tax is the only good the poor ever do for their country.” So no change came about despite the protests. Unlike taxing imported luxury products, salt was something readily available if you lived near the sea. Thus it became illegal to collect sea salt and to evaporate sea water. The more people smuggled, the more draconian the countermeasures became.

In the end this could not last. The absurdity of being forbidden to utilize something that Mother Nature provided for free eventually led to revolution and freedom. Salt became a symbol of civil disobedience, and a rallying point for an otherwise splintered and diverse people.

But this is all ancient history, right?

We would like to think so. Let’s jump 70 years in the future.



Early January, 2000

Anger is brewing in the city center. From the countryside peasant irrigators trickle in, armed with angry banners. They are joined by the retired and the organized, unions as ever a focal point for unrest. The young and unemployed begin to build barricades in the streets. The crowds grow as street vendors and sweatshop employees abandon their jobs to rub shoulders with middleclass anarchists. The homeless and the street children join in, and the anger culminates in a massive strike that shuts the city down for four whole days.

This is the beginning of the Cochabamba Water Wars.

Most people have never heard of this event, though it changed the course of a country. In the early eighties Bolivia had managed to throw off its military dictatorship and was struggling to build a civilian administration. Weighted down by debt, the country turned unstable, and after a bout of hyperinflation that nearly wiped out the entire economy, the country turned to the World Bank for help. For the next 20 years they dutifully privatized everything that was not nailed down, since the World Bank had the view that governments were inefficient, and private (American) companies could do much better. In this they were as efficient as the rest of the third world, so come 1999, not much is left to sell.

In order to receive a much needed loan, the World Bank finally demands that Bolivia privatize its water supply. No bidding took place; a new consortium was created which was owned by 6 corporations, most of them foreign, the most powerful one being the American company Bechtel. This consortium, run by foreigners, quickly raised prices, and suddenly a normal water bill could be a fifth or more of an average person’s income. This was more than people spent on food. And what was even more infuriating, it was suddenly a crime to collect rainwater.

For the poor, collecting rainwater from roofs was common practice. But since all water resources in Bolivia had been sold, this was now something that you needed a license for. People could only be pushed so far until the anger over this absurd state of affairs would lead to protest. One of the people involved in these Water Wars was Evo Morales, an Aymara Indian who would eventually end up being the President of Bolivia. In the past, the socialist wave of south/central America was attributed to Soviet propaganda, and these days it is blamed on terrorist dictators like Chavez. But the truth is; it is events like these that spur the socialist movements. When confronted with the insanity of rampant neo-liberalism, people can only take so much before they strike back.



Now

The American Midwest. Birds are soaring in the blue sky, and irrigated circles shine green in the otherwise dry landscape. Bees shuttle pollen back and forth, busy preparing their hives for the coming winter. But not all is idyllic. The farm is bankrupt and about to go out of business, and the birds and the bees are to blame. They have no concept of boundaries and have flown to a neighboring farm, where a new crop is grown. When they return, they carry seeds and pollen that pollutes the farmer’s fields, and they are now facing million dollar charges of theft and patent infringement.

The crop is genetically modified, owned by Monsanto who has a staff of spies trawling the fields of America taking samples to see if someone is growing something that they are not supposed to. GM crops are everywhere these days, and the genes are not staying put. Plants pollinate each other, and crops miles and miles away can be contaminated. To the naked eye, nothing separates a GM seed from a normal one. Farmers won’t know the difference, and neither will people who deal in seeds. A spill there, a mix-up there, and people can be ruined without ever having meant to do anything wrong.

The only way to be sure is to buy your seeds from Monsanto, but be ready to provide proof of purchase if asked for it. The ancient practice of saving part of your crop to plant next year is suddenly illegal. Farmers have to sign a contract with Monsanto where they promise not to. Their crop is leased on a one year basis, and thus they will be tied up to their corporate sugar-daddy year after year, because if you have grown a GM crop once, there is no turning back. Traces of those genes will always be there.

However, in less civilized places it might not be as easy to inspect farms. Thus the Terminator Gene was introduced. It guarantees that no seed will grow to be a new plant, they are sterile and lifeless. Though this practice gives most people pause, it is already approved on a case by case basis, and in countries such as Iraq the farmers have no choice. Big business decides.

It does not end there, people and companies patent seeds and plants that have been in use for centuries, and it only seems to be a matter of time until we wake up and find out that a specific genetic sequence have been patented, and we all will have to pay a license since it is in our bodies.

The future turns darker and more frightening by the year.

But, there is hope. If there is anything we can learn from the past, it is that the harder the people in power suppress something, the more likely the people are to push back. Most people just want to get along, live their lives, raise their families and have what little happiness they can. People accept being stepped on, we all do. Life might be unjust and our boss might be a bastard, but as long as things do not get completely out of hand, we can justify our inaction. Things are not too bad after all.

And then comes the tipping point. The moment when someone proclaims that the Emperor is naked and everybody realize just how absurd our accepted oppression really is. How can people be put in jail for picking up salt that just lies there on the ground? How can it be illegal to collect rainwater? How could someone be run out of business because bees have no concept of ownership? There is an old saying here in Sweden, that it is useless to make any law that goes against the common conception of what is right. The law will not be enforceable. Perhaps that’s why we’ve become the poster-country for computer piracy despite our government making more and more draconian measures to enforce their laws.

I was already writing this for my English blog, and after the events yesterday where Israel soldiers rappelled down from helicopters to board the convoy 'Ship to Gaza' in international waters, it feels more important than ever. This six ship convoy was organized in part by swedes, and carried humanitarian aid to the Gaza strip. Nobody knows how many are dead yet, there is talk of 19 dead, and 60 injured. The convoy was unarmed, and strict security measures had been enforced to make sure that they carried nothing that could be perceived as weapons. Politicians, authors and others were on the ships to try to deter Israel from attacking them. It didn't help. We don't know if any swedes are dead yet. The political scandal here is huge, and people are out in the street demonstrating, but I'm having a hard time finding any english-speaking links that doesn't just spout the Israeli party line. Amongst the things blockaded from bringing into the Gaza strip is: pasta, notebooks, school supplies, shoes, clothes, cement, building materials, medical supplies and so on. In no way do I condone Hamas views on many things, but the Israeli response is nothing short of a warcrime.

I end this entry with some words by Oscar Olivera, one of the leaders in the Water War:

"I believe we live in a world of fear. People are afraid of everything; they're afraid of the dark, they're afraid of losing their jobs, afraid to speak, afraid to give their opinion, afraid to act. I think that it's important for us to lose our fear. We're going to lose that fear once we have the capacity to be united, to be organized; once we regain the confidence in ourselves and in other people, then we can open our hearts to those feelings of solidarity of brotherhood to all, thinking that globalization is uniting everyone. We all have the same problems, but we all have the same dreams; it's important to lose the fear."

deviantart

Jag har nog glömt att nämna att jag har skaffat mig ett deviantart konto. Nu när jag börjat rita lite mer så kändes det som en ide:

Om någon annan har ett konto, här är mitt!

mad scientists

The world might end this afternoon.

It might be partly my fault.

How am I supposed to feel about that?

I suppose I ought to ask myself why. I do that sometimes. But there is never a simple answer. There is never a simple why. Today I don’t really bother with philosophical quandaries, the wind from the lake is too cold, and my thin coat does little to stop it. The Chicago Southside is an inhospitable place, run by gangs and filled with derelict buildings. I’ve long since stopped wearing my good coat when I go to work; instead I hunch my shoulders and lean into the wind like everybody else.

The derelict stadium looms against the grey heavens covered in a light dusting of early December snow, like an aging prostitute trying to put on her best face for her customers. It used to be the home of the university football team but was closed down years ago, as part of one man’s crusade against the philistine sports culture that had no place in the hallowed halls of learning. Now its bowels house death instead of sweaty young men, and I wonder whether bombs are preferable to football in the eyes of the university?

Not that they know we’re here. Not that anybody knows.

We’re all shadows, burying like rats under a major city, hiding like criminals. We were supposed to be based deep inside the forest, in a purpose-built facility with white walls and air conditioning. Instead we are huddled together under the west grandstand of the stadium, in the old rackets court. Things did not work out as planned. I don’t know the details, but from what I heard there was a strike amongst the workers that were supposed to build our base. The project would be delayed. And that was something we couldn’t afford.

At least not my boss. He’s a driven man. A genius, of course, we’re the finest collection of minds in this state, but he outshines us all. Terribly nervous though. I would be too. We all know he’s being followed. I suppose he knows too. He’s not to be trusted. He only works for us. Never one of us. At least that’s what they think. How much loyalty can a man have to a country he was not born in? I don’t know. They say he had to flee his home because of his wife. But who trusts a deserter, even if he’s deserted to your side? The clock is ticking, and results are needed, or that elusive green card will be nothing but a dream. There is a war going on after all. And we aim to win it.

That’s why we’re here. Inside a major city. The stadium was empty. It had room to spare. They say the project is perfectly safe. We all know it’s not. I asked my boss how far up this went, because sometimes you just want to know. He shrugged and said that it hadn’t gone very far. The director of the project had never bothered to ask permission. "Nobody knows how to evaluate the risks", he shrugged. "So if we ask, there is only one answer they can give us for the sake of the university and the city. No. And that would have been wrong."

The wrong answer. I pray that they are right in that.

I make my way through corridors and checkpoints, and shed my damp wool overcoat to pull on my lab coat instead.

It is time to break the world.

The tent inside the rackets court looks strangely sinister as I join the crowd of fellow scientists. We all know what’s inside; we have watched the pile grow daily. 400 tons of uranium charged graphite bricks are piled in a flattened sphere, each of them put there by hand. It was decided we couldn’t spare the manpower to do it ourselves, so a gang of locals were employed to. High school dropouts, a street gang called the Back of the Yards Boys. I wonder what they thought. Did they wonder sometimes, why a team of scientists wanted them to build a monument of shiny smooth black bricks in an abandoned stadium?

I would have. This is a monument to darker gods than mine.

The tent seems to be placed there more for our peace of mind than protecting the pile. Like a tabernacle it shields the arch of the covenant from unworthy eyes. Will we be struck down for daring to meddle with the powers of creation? I nod to the people I pass, but I don’t really see them. There are instruments to check, preparations to make. I am reminded of my first dance, so very long ago. How it felt, standing there in front of the bathroom mirror, shaving my sparse facial hair. The choices were between doom and triumph, back then it felt as if the world literally would have ended had I been spurned by the girl I had my eyes on. But I lived to tell the tale.

Will I live to tell this tale?

Inside the pile, the uranium eggs rest in a carefully calculated lattice formation. The slow, steady ticking of the Geiger counters reminds us all that, so far, the control rods keep them in check. It’s amazing that our lives hinge on a couple of 13 ft long two-by-fours coated with cadmium, but that is another one of life’s little ironies. Sometimes you have to see the inherent joke of your own existence. Otherwise you can’t be working here. On the altar of science we are all willing sacrifices.

Nobody eats very much at lunchtime.

The clock keeps ticking, but the minutes crawl by with agonizing slowness. Today is the day. The end of one world, and the birth of another. Will it be heaven? Will it be hell? Nobody knows, even if we tell ourselves we do. I meet the gaze of one of the men in the suicide team. His eyes are blank and strangely colorless. Has he made his will? Did he kiss his wife goodbye? They are all volunteers. In case the experiment goes wrong they will run inside and throw buckets of cadmium solution on the pile in hope of slowing the reaction down. They won’t be needed, everybody says. Nothing will go wrong.

But sometimes…

I walk up the stairs to the viewing balcony. It is filled with people, while the floor below is slowly emptying as the hour approaches. The tent stands there, implacable and massive. The Geiger counters tick like a choir of insane clocks, counting down. My boss is up here with us, his slide-ruler clutched in his hand as if it was a crucifix. Someone hands me an axe. If feels heavy in my hands. It is a fireman’s axe, but the edge is sharp enough to shave with. Why a fireman’s axe? Why not? Perhaps someone thought it was poetic.

If I have to use it, it will be to put out the fire that might end the world.

Gripping the hilt tightly, I walk over to the thin manila rope and stand there. It is stretched tightly over the balcony railing, and a single chop can sever it. In case the mechanism that moves the control rods fails, cutting this rope will cause them to drop down into the pile and save us all. Theoretically. Everything here is just theory today. Tomorrow it will be practice. If there is a tomorrow.

I am the last line of defense. I am the axe man. I don’t think I’ve ever felt this foolish in my entire life.

Silence descends upon us all as the control rods are removed, one by one. The Geiger counters start ticking louder, their voices merging to a static roar as the last rod is pulled out and the reaction begins. The neutrons emitted by the uranium 235 cascade out into the pile at seven percent of the speed of light, continuing the reaction. The graphite bricks barely slow them down. The chain reaction has begun, the roar grows louder. My palms are sweaty now, and suddenly the axe feels less of a joke. We have released the beast.

The reactor has gone critical.

The next few minutes are the longest ones I’ve lived through. Inside the tent, atoms split and reform in an unholy dance of creation and destruction. The balcony is so cold our breath forms clouds in the air. The bottles of Chianti stand forgotten. We are frozen in awe. The eye of god has opened, and we are not destroyed. Not yet.

After four minutes, the control rods are reinserted. The machinery works, and I drop the axe to the floor, my hands suddenly numb. The unshielded pile is quiet once more, but the Geiger counters keeps on ticking. Slower now, marking the seconds taken from our lives.

The world did not end today.

---

At 3:25 P.M. on December 2, 1942, the Atomic Age began inside an enormous tent on a rackets court under the stands of the University of Chicago's Stagg Field. There, scientists headed by the Italian expatriate Enrico Fermi engineered the first controlled nuclear fission chain reaction inside Chicago Pile-1.

There was a crowd up there on the balcony, and then there were two:
Henri Fermi and Leo Szilard.
Szilard had started it all 1933 when he crossed Southampton road and the world cracked open and he realized how to make a nuclear reaction work on an industrial scale, and how to make a bomb. He knew then, in a flash of recognition that universal death might come to the world.

The remains of CP-1 is buried in a forest preserve not far from the Chicago airport. It is marked only by a square granite cube in a grassy field, marked: Caution: Do not dig.

CP-1 was a vital part of the Manhattan project; the aim was to find a way to produce the plutonium used inside the "Fat Man" bomb dropped over Nagasaki. People sometimes ask; why was not Hiroshima enough? Did the "Little Boy" not do the job? The debate rages on, but for me as a scientist the answer is a simple one:

Two cities. Two sites. Two kinds of bombs. Uranium and Plutonium. It would be a shame not to take the chance to test them both.

Sometimes the only answer to "why" is "why not?"

[To the best of my knowledge everything in this fiction entry is factual. I recommend listening to this radio documentary, where one will learn of such fascinating things as using nukes to build highways (project Ploughshare, and how one would possibly warn a culture 10 000 years in the future about the dangers of nuclear waste (hint: it ain't easy).]

jobba skift

Dina fingeravtryck kryper upp längs spegeln
i ångan efter morgonduschen.
Du lämnar dem åt mig när du går till jobbet,
små labyrinter
som fångat mitt hjärta.
Plåster på sår jag inte visste att jag hade.
Smaken av din tandborste,
borsten fortfarande mjuka av saliv
en kyss på avstånd.

Doften av dig fångad i handduken

Vi lever våra liv i femskift,
älskar hett när våra scheman överlappar.
Sen är vi åter ensamma,
i vårt gemensamma liv
där minsta spår blir kärlekstecken.
Jag kysser en kopp te,
lämnar den med läppstift på kanten
ensam på köksbänken
i väntan på din nyckel i dörrlåset.

Jag kommer inte att vara hemma.

a history of war

30 years ago they decided to go to war.

I can’t say we didn’t have it coming. There is only so far you can push someone before they strike back. We stole their land, we shot their children, and little by little they learned to hate us. But they didn’t strike back. Perhaps they were too afraid. Perhaps they didn’t think they stood a chance. Our weapons were better, we could kill them from afar, or at least that was true in theory. Sometimes they survived. Sometimes they fled to lick their wounds. It must have stung to back down. What instincts compel someone to live out their life in fear and slavery rather than strike back?

I can’t say I know. I never had to make that choice.

I guess it is the same reason we all suffer the indignities of life. Why we look the other way when someone is bullied. Why we accept the fact that our boss is paid ten times what we are, and yet doesn’t do that much more work. We all accept the injustices of the world, one barb at a time. Most of the time we don’t even realize it. Most of the time we don’t even think to question how things are.

Maybe that is true for them as well. Maybe they never questioned the status quo. Maybe they thought that the never ending cycle of violence and abuse was as much a part of nature as wildfires and droughts. Something you could avoid, but never fight. Anybody might rail against the universe, but in the end few of us have the option of doing more than accepting the way things are. Grieving for what was lost. Mourning the dead. How did it feel to stand there and look at the bones of someone that was your mother? Your grandmother? Your cousin? How did it feel to reach out and actually touch death? To have a physical reminder that they were gone forever, taken by malicious fates?

There were so many bones.

Too many bones.

And then, thirty years ago, we tried to put an end to it. We tried to make peace. We forbade the trading. We didn’t exactly forbid slavery, but we figured that if we banned what made it lucrative, things might work out in the end. Humanity’s better nature might have time to assert itself. A lot of people weren’t convinced that what was happening was wrong. They agreed to stop the killings, but what about the ones on our side? The ones that worked for us? Surely it was not all chains and shows of force that kept them in servitude? There was love. A partnership of sorts, one-sided as it might be. Even if they had to give up their old lives, even if they had lost the freedom to walk away, they still loved their owners.

Their masters.

Their handlers.

The acts of sudden revenge and violence against the system were flukes. Accidents. Instincts gone wrong. Maladjusted individuals. Some countries thought different and tried to ban the practice altogether, but most did not. It was not slavery. It had always been this way. For thousands of thousands of years. How could it be wrong then?

With time, everything becomes justified.

Our parents might be wrong, but our grandparents are right, and in the end tradition puts its heavy hand on all our shoulders. The hand of duty. The hand that tells you this is how it has always been. This is how it always will be. An individual might flinch from that burden, but a society perseveres.

So we banned the worst and allowed the rest.

Maybe that’s when we went wrong. When we tried to make things right. Because eventually, the fear of the guns faded. They came to realize that meeting one of us didn’t have to result in death. They could strike back. Finally. And they remembered. They live as long as we do, and they have the scars to prove it. Scars from dead mothers and matriarchs. Cousins. Uncles. Infested wounds. That fear in your stomach when you hear sounds that should not be there. When you feel eyes upon you. When you smell the enemy. When you meet them face to face.

The enemy.

Us.

Over the years they learned. Over the years they grew smart. It was no longer just angry loners with nothing to loose that struck back. It was not just hormones. They began to get organized. Whole clans would work together to raid villages and fields. They knew there would be no guns, and eventually the fear of fireworks faded too. And with the raids came a sense of power. That this was something that they could do. They could take back their land. They could steal what had been stolen from them. The attacks grew bolder, communicated over vast distances in a language we could neither hear nor understand. Decoy raids were mounted to draw off defenders, while the rest of the clan snuck past and ate their fill.

They learned to plan.

And then they learned to kill.

Perhaps the step was not a huge one.

They would come in small groups. Always the young males, the ones with the most anger. The ones with nothing to loose and everything to prove. It is almost impossible to imagine that they can move that quietly. That disciplined. They would travel in the dead of night. When clouds covered the moon. They would find the houses and reach in there. Yank people out. They could hear them. See them. Smell them. They would tear down the fragile walls and crush what they could find. And then, as the alarm was roused, as the screams came, then they would retreat.

Into the darkness.

Into the night.

More blood added to scales that will never be balanced.

And an elephant never forgets.

vågsvallsdrömmar

Drömmen började alltid på samma sätt, oundvikligt, obönhörligt.

Sol. (Klargul morgonsol.)

Hav. (Klarblått tropikhav.)

Semestertid.( Semestertidigt.)

Den gula armbandsklockan av plast visade 10.25.

Skylten proklamerade Bang Niang Beach Road.

Mormors hand var skrynklig och lite torr som gamla människors händer alltid var. Fåglar lyfte i flock från träden. En sliten flakmoped pustade förbi med hönsburar på flaket. Hönsen kunde inte lyfta. De kacklade i burarna istället, små svarta desperata kornögon som sökte hennes, gula näbbar som drog i hönsnätet, vingar som var för sammanpressade för att kunna flaxa alls.

– Titta, sa Meja i drömmen till minnet av mormors hand. Titta på hönsen. Dom tycker inte om att åka moped.

Mormor skrattade, som hon alltid gjorde i drömmen, och rufsade Meja i håret som hon alltid hade gjort i livet. Hon hade inget ansikte som Meja mindes, bara doft och varma händer.

Sen kom skriken.

Vattnet.

Först förrädiskt långsamt, som en överfylld plastbassäng, den där första glipan när man lutar sig på kanten. Men gatan lutade sig inte tillbaka, så havet fortsatte att rinna över, och vattnet gick från rännil till knädjupt till bråddjupt. Det var en dröm och ingen sanning, Meja visste att de hade sprungit, att alla hade dragit efter andan med en kollektiv flämtning av fasa när asfalten blev vatten och bilarna flöt som vilsekomna roddbåtar.

Men i drömmen märkte folk ingenting. Hennes sandaler plaskade i de djupnande pölarna, Mormors kjol sög till sig vatten och mörknade kring hennes lår. Hönsen kacklade vilt och föraren på mopeden svor när motorn puttrade och dog under vattenytan. Hon ville skrika spring till dem, ryckte i Mormors hand och tittade sig omkring i panik.

Men hon var som hönsen. Ingen lyssnade. Ingen tog hennes skräck på allvar. Vattnet steg och bar iväg dem allihop, flicka och höns och mormor och flakmoped. Ja hela staden flöt, hus och träd och bilar och stenar och folk. Allt flöt och allt skrek, men ingen kunde höra någonting över vattnets hungervrål. Staden själv skrek, ett mullrande kvidande knastrande bullrande när trä slets i bitar, dörrar forcerades och fönsterrutor tuggades sönder.

Vattnet steg och steg, och Meja flöt och flöt, buren i brun sörja på hönsburen, upp och upp och upp. Noak var där, i sin ark, för att fiska upp hönsen, men hon var en flicka och fick inte åka med. Hon klamrade sig fast vid herdestaven i drömmen, och frågade Noak:

– Får jag inte komma ombord? Jag är liten och äter inte mycket, inte som alla lejon och giraffer.

Men Noak i drömmen skakade på huvudet, och hans vita patriarkskägg grimaserade i avsmak åt henne när det trodde att ingen såg. Noak var tyst, men skägget viskade:

– Vi har redan en liten flicka, men även om vi inte hade haft det så är du ond. Ond som de andra onda människorna som Gud dränkte för så länge sen.

Meja flöt och kände orden virvla. Ond som mamma. Ond som Mormor. Hon var ond och skulle dränkas för sina synder för så hade Gud sagt.

– Men, skrek Meja i drömmen. Jag har inte ju gjort nåt!

Och Noak hade dragit tillbaka sin herdestav med hönsen och tittat över relingen när hon sjönk.

– Än… sa han kryptiskt. Du har inte gjort nåt än.

har inte varit online mycket...

För alla som vet, festfoton kommer snart. Måste bara göra dom snygga först.

Fick min första refusering i veckan, på en engelsk historia jag skickade iväg.

Dear Malin Ryden,
Thank you for sending us "Dreaming the Ice." We have reviewed the
story and decided not to purchase it. The prose is lovely, and the
imagery is marvelous, but there doesn't seem to be a strong narrative
thread holding it all together.
Thanks again for submitting, and we hope these comments have been helpful.

Jag kan inte annat än att hålla med, det finns bara allusioner av ett narrativ, men eftersom dom verkade gilla mitt språk trots att det inte är modersmålet kanske jag borde ta tjuren vid hornen och ge den en tydligare historia.

jag ritar fortfarande

att rita är kul

Jag har inte skrivit så mycket i den här bloggen på sistone, mest för att allergitiderna har börjat och min hjärna badar i björkpollen. Istället har jag researchat en ny bokidé, och lekt med grafik. Jag har publicerat några delar av mina experiment i superhjälte genren här, och resten finns på min engelska blogg, och här kommer några karaktärsillustrationer.

tjurarna i pamplona

Gatorna kokar upprymt och husen kastar vakande skuggor över folkhavet där det väller fram mot de nyresta barrikaderna. Det tar en stund innan dyningarna lägger sig och allt blir stilla. Folk har hittat sina platser, somliga tryckta mot barriärerna för att känna lukten av mod och skräck, andra sträcker på halsen längre bak i skuggan av balkonger och portuppgångar. Och vissa, de utvalda, står och trängs på fel sida, mitt i rännan som skapats av hus, stål och trä. Jag står mitt ibland dem. Min vita skjorta klibbar fast mot ryggen, svetten avslöjar den rädsla som ansiktet döljer. Den verkliga hettan har inte lagt sig över staden ännu. Det är för tidigt, solen är för spröd, och himlen täckt med hudlösa molnfransar. Mina jeans sticker av från resten av löparna klädda i skinande vitt och blodrött, men runt midjan har jag i alla fall ett improviserat rött skärp, en sjal jag fått av en flicka vars namn redan hade bleknat när jag nyktrat till. Solen stiger sakta över Pamplonas tak och runt omkring mig höjer löparna sina röster och prisar San Fermín.

“A San Fermín pedimos”, skanderar de, “por ser nuestro patron”. Den spanska texten faller stumt mot mina öron, men jag rör mina läppar och låtsas jag förstår. Det är som kyrkan när jag var barn, där prästen vävde sina obegripliga gammalsvenska ord till scener som blandades med mina egna fantasier. “Nos guíe en el encierro, dándonos su bendición.” Sången återkommer för tredje gången och upprepningarna ger en mening åt dess innehåll, nu bekant som en till hälften bortglömd dröm. “Viva San Fermín!” Rösterna hurrar högt och skriker bort sin rädsla, och min röst är en i kören. “Gora San Fermín” ropar jag, och min hjärna pressar ner de obekanta orden i en mer begriplig engelsk form. Gore San Fermín? Är det vad vi ropar efter? Att tjurarna skall spetsa helgonet? Eller oss? Är det här ett gammalt blodsoffer klätt i nya kläder?

Bakfylleparanoian ligger tungt som billigt vin i magen, och runt omkring mig så är allas ögon fyllda med förtäckta hot och missuppfattningar. Vad vill de? Vad vill de mig? Är deras leenden sprungna ur hån eller kamratskap? Vad försöker de uppnå med att riskera sina liv så här? Vad är meningen med detta blodsoffer? Är det här en fälla? Har jag gått i den? Jag och alla andra? Den långe amerikanen bredvid mig är min bästa vän i hela världen när fyllan ligger på, men varför är han här? För att visa att han är en man? För att vi kan? Om det här är en fälla så är den agnad med ära. Om det här är ett offer så blottar vi våra strupar villigt. Offren rusar in i gudarnas armar fyllda med machismo och billigt vin.

Jag vill klättra över barriärerna och fly från den här mardrömmen, men den första raketen viner redan genom luften och tjurarna har släppts. Jag kan inte se dem ännu, men folk omkring mig har börjat springa så jag gör detsamma. Jag är en i flocken och instinkten att fly blandas med den hisnande känsla det är att springa skuldra vid skuldra med andra människor. Vi är inte ensamma. Bakom oss dånar hovarna och jag hör knappt den andra raketen som talar om att alla tjurarna är ute över folkmassans vrål. Nu är vi fångade, vi och tjurarna. Åttahundratjugofem meter mellan oss och arenans sand. Jag undrar hur många steg det är, men tankarna slits i bitar när dånet bakom oss ökar i styrka och jag inser hur smal gatan är. Ingenstans att fly annat än framåt. Ingen stans att gömma sig. Så vi springer för våra liv, för bakom oss stormar döden närmare på svarta hovar.

Ljuset träffar mig som en örfil när vi väller ut på plazan, och vi svänger som en skock fåglar sammanhållna av flockens tyranni. Mina gummisulor ger mig bra grepp på gatstenarna och skriken driver oss framåt. Har någon ramlat? Är det skrik av fasa eller uppmuntran? Jag har ingen aning längre, jag har tappat bort mig själv i massan. Dåtid läcker in i nutid och jag springer där fötter alltid har sprungit. Hur mycket blod har regnet tvättat från de här gatstenarna? Mina lungor brinner, det var år sen jag sprang så här fort, och jag halkar nästan när jag tar den ökända kurvan in på Estafeta. Tjurarna jagar oss inte längre, vi rusar tillsammans nu, man och tjur. Havet av vitt och rött delar sig framför svarta stävar, men hovarna har svårare att få grepp och en av tjurarna bredvid mig faller och glider rakt in i barriären. Folkmassan vrålar.

Vill de ta livet av oss? Av oss eller tjurarna? Gatan smalnar av, och tjuten kommer från ovan där folk hänger över kanten på sina balkonger. Om tjurarna rusat på rakt fram skulle vi ha varit säkra, men de är lika förvirrade som vi, skiljda från flocken och fångade i ett hörn. Det är vårt fel, och i den här kampen har vi inga vapen. Inga skynken. Inga svärd. Anar de vad som väntar dem i kvällningen? Vet de att det här är deras sista dag? Kan de känna doften av sanden som kommer att suga upp deras blod innan solen har gått ner? Deras öde är skrivet i sten, men vårt i vatten. De kommer oundvikligen att offras, men kommer de att vara ensamma om den äran? Jag kommer för nära en av tjurarna och hornet sliter sönder min skjorta tills den fladdrar som molntrasorna i skyn. Är det här anledningen till att vi bär vitt? Så blodet ska synas? Är det här vad det röda bältet och snusnäsduken symboliserar? Utslitna tarmar hängande längs marken. Punkterade strupar som pumpar blod över stenläggningen. Vi är alla symboliska slaktoffer.

Tjurarna har saktat ner nu, och vi svänger fram och tillbaka där vi försöker ta oss fram bredvid dem. Framför dem. Bakom dem. Tillsammans. Jag ser en löpare framför mig falla och trampas ner, men jag stannar inte för att hjälpa honom. Jag är bara tacksam att tjuren är distraherad och att det inte är så många meter kvar. Bakom mig så går tjuren bärsärk och försöker trycka sig ut genom barrikaden. Folk tjuter av förtjusning och knäpper bild på bild när hornen fångar in en man och kastar honom som en trasdocka längs gatan. Jag vill bara komma där ifrån, fly över barriärerna och krypa i säkerhet, men jag är snart framme nu. Att fega ur vore värre än att inte ha sprungit alls. Och hon finns kanske någonstans därute i folkmassan. Flickan som gav mig sjalen. Kanske ser hon mig. Kanske minns hon vad jag heter.

Jag kan se gatan smalna av där framme, och tunneln som leder in i arenan hägrar med sin skugga. Jag vet inte vad jag får krafterna från, men jag ökar takten. Inombords ber jag, till alla som vill lyssna. Snälla gud, gudar vad ni än är, ta någon annan än mig idag. Vi pressar på in i tunneln, in till arenan, men framför mig så faller någon och folkmassan tvingas bromsa. Folk ramlar över varandra när fler pressar på bakifrån, och jag kan känna kroppar under mina fötter. Jag kliver på någons ben men det finns ingen tid till ursäkter, jag skriker av skräck som alla andra när jag hör eftersläntrarna närma sig. Jag försöker vända mig om, men jag sitter fast i en bur av kroppar när tjuren brakar rakt in i oss. Jag får en skymt av en massiv svart gestalt som häver sig upp över folkmassan och pressar ner oss under sina hovar. Breda horn sveper fram och tillbaka, och precis bredvid mig får en man kinden uppsliten så blodet skvätter och blandas med min svett. Jag lyckas kravla mig upp och åla fram över folkmassan, en annan sorts konsert än jag är van vid. Men samma axlar och huvuden att kräla på, bara skrikande av skräck istället för extas. Ta nån annan. Inte mig. Låt de gamla gudarna få sitt blod, men lämna mig ifred och buren av andra människors skrik ramlar jag ut i solskenet.

Den öppna ytan lockar och förvirrar och jag vacklar ut på arenans sand, döpt i andra människors blod. Folk väller fram och tillbaka runt omkring mig, och luften är tung av vrål. Jag rätar på ryggen och stirrar mot läktarna. Är det här samma sand som romarna fläckade med blod en gång i tiden? Jag önskar att jag hade ett svärd, men allt jag har är en hoprullad tidning. Jag vet inte varför, men många av de andra deltagarna hade det, och jag ville låtsas vara en av dem. En i gänget. I gemenskapen. Vara någon. Jag viftar med min tidning i luften när jag insuper publikens vrål. Det är för mig de vrålar, jag har undkommit skräck och död och fötts på nytt. Jag är en av de välsignade. En av de utvalda. Och sen rammar någonting stort och varmt mig i ryggen och skickar mig i en båge över sanden. Luften slås ur mina lungor och jag rullar varv på varv innan jag stannar. Kippande efter andan försöker jag komma upp på fötter. En frustning förvarnar och jag vrider på huvudet snabbt nog för att hinna få ögonkontakt. Sekunderna sträcks ut som pärlor på ett gummiband när tjurskuggan blockerar solen och jag kan känna hettan av dess andedräkt.

Jag är en av de utvalda.

jag är publicerbar!

Fick just reda på att min novell 'Snigelsommar' som jag publicerade början på för några månader sen har blivit antagen och skall nu bli publicerad i nästa nummer avEskapix!

Whohoo!

Svårt att veta hur det känns ännu. Min novell kommer att finnas bakom samma hårda pärmar där CJ Håkansson, Robert E. Howard, H.P. Lovecraft och Gunnar Blå huserar. Det som är lite ruggigt är att hittills har jag aldrig blivit refuserad. Jag har i och för sig bara skickat in två saker tidigare, en porrnovell på engelska och så den här. Båda blev publicerade.

Jag har dock en handfull ute i bedömningsprocessen nu, och flera av dom är jag säker på att jag kommer att få nej på, så snart kommer dom nog, refuseringarna.

Jag har ju vanan inne efter alla jobb jag sökt på sistone...

herr fisk

Det finns en serie därute vid namn Manly Guys Doing Manly Things. Den kanske inte är jättebäst, men med dom två senaste stripparna om en halvt misslyckad pokemontränares öden och äventyr kan jag inte annat än älska.

Jag vill också ha en Herr Fisk att dräpa mina fiender med. Han kanske är helt värdelös med attacker som inte gör någonting, men han kan ju skvätta vatten. Man kan också se den som en metafor för att om man bara hänger i och står för våra hopplösa utgångslägen så kommer vi till slut att finna lyckan och evolvera till någonting bättre. Men å andra sidan är det kanske lite för mycket positivt tänkande där...

Klicka bilderna så blir dom stora nog att läsa.

valborg

Jag suttar på mina våta lovikavantar.
Gruset knastrar under gummistövlarna.
Himlen droppar gråslask över byn,
och brasan fräser valborg.

Ett galet dragspel raglar över logen.
Pipröken ligger tung runt takbjälkarna.
Fjolårsagnar bildar moln runt fotknölarna,
när stövlar stampar takten.

Gorånjärnet pyser på sin kant.
Barnamunnar kladdiga av jordgubbssylt.
Bakom knuten pissas det och pluntan halsas,
i smyg, bland män.

Fiolen manar rösterna i sång.
Snöslasket tilltar över nejden.
Allt smälter i eldens omfamning,
när koltrasten sjunger skymning.

Vi bakar potatisar i askan medan mörkret faller.
Är det här mitt liv? Min mors liv? Min mormors liv?
Året vrider sig runt sin axel än en gång,
när våren tar oss i sin famn.

kate beaton serier

Ibland finns det bara inte ord. Jag har alltid dyrkat Kate Beaton och hennes galna shetlands ponny. Hon gör historia till serier, och om man är det minsta intresserad av historien så finns det hut mycket som helst att lästa om på hennes sajt.

Men, mest av allt så älskar jag hennes superhjältehistorier. Det är inte många av dom, men det är bara någonting med teckningsstilen som gör det hela till guld.

Wonder Woman skisser
Wonder Woman räddar katter
Aquaman surar på stranden

en dag när man mår skit

...så blir man äntligen så jävla glad när man läser att bananjätten Dole lade ner sin stämning mot lilla svenska dokumentärfilmen Bananas.

Ta chansen och se den på TV1, tisdag kl 22.00!

tar man chansen?

På sistone så har man hört mycket gnäll från flyg- och resebranschen om att restriktionerna för flygning i vulkanaska är för hårda. Man undrar ju... minns folk inte varför dom en gång i tiden infördes? Hur plan fått motorstopp och börjat brinna? Eller blivit sandblästrade? Men det är klart, där uppe syns inte askan på samma sätt, och vad som inte syns måste ju vara ofarligt. Som handgranatsexplosioner. Blir man inte träffad av eldblixten så är man säker.

Och visst, kanske så är det 99.99% säkert att sätta sig i ett plan i det askmolnet. Men även om det vara är en på tiotusen att någonting går åt helvete så innebär det att det blir över 2 flyg per dag som får problem över Europa om man fortsatte som vanligt. Ven skulle vilja sätta sig ner och säga det högt? Att ett svinn på två plan får man ta om man vill leva som man brukar. Det finländska flygvapnet var uppe och provkörde lite, och motorerna ser verkligen inte snygga ut när dom var färdiga. Vem vill sitta på ett plan över Atlanten när maskinen korroderar runt en?

Kanske vi lär oss lite av det här nu. Vi är så vana att naturen fungerar runt omkring oss här i Europa, att plötsligt inse att saker som att kunna flyga till en annan världsdel när man vill om man bara har pengar är kanske inte naturligt. Vi tar så mycket för givet.

Såg förresten om Sånger från andra våningen igår. Det slår mig igen hur fantastisk den filmen är, och mer aktuell än någonsin. Den lyckades nästan lyfta mig ur den depressiva koma jag varit insjunken i de senaste dagarna. Satans hormoner, ibland hatar jag att vara kvinna.

a supervillain writing experiment (6)

The can of beer greets me with a pleasant little pssht as I pop it open and slide down in front of the computer. Once again routine is a friend that I rely on, a safe port in an emotional storm. I should let out the frustration and rage I feel at being put in this position, but I can’t allow it. Rage is a dangerous thing for a telepath, it makes us lose control, makes our shields brittle, and it makes any man or woman a fool. You need a clear head, and I do not intend to mess this one up by being frustrated at life.

So, if I am not to be angry, what should I be then? Productive perhaps. Meeting Rick again has rattled me. I have no idea whether I can manage to keep up the mask of who I was long enough to do what they ask of me. I hardly remember what I talked like back in those days, let alone what I felt. What I thought. Did I trust Rick? I suppose I did. Did I like him? I surf the web, thinking back. I click through the fansites, and a mosaic of Static Discharge’s face stare back at me. Those impossibly blue eyes. The white and blue mask with tinted lenses that he used to wear before the Incursion hides nothing, so it only makes sense that he has removed it these days. Perhaps whatever private life he had protected back then fell apart as thoroughly as mine had. The thought is oddly pleasing. “What is your game old man” I whisper to myself, flipping through reports of his recent career and his mentorship to the Quartet. Somewhere in that myriad of datapoints are answers, but instead I find myself distracted by the link that leads to former associates, and as a result, to me.

No, I think as I sip my beer and watch myself on my profile page. This is not me anymore. I remember the day that picture was taken, me still out of breath and covered in debris after the FireTree invasion. I am talking to someone off screen, Ashfall, if I remember correctly. My smile is wide and God, did I use to be in that good a shape? My uniform, while being in no way as skin tight as Lady Argent’s is still showing off what it felt like being twenty, and the shaded pattern of white over grey to black is a haunting premonition of what is to come. From white to black, it would be almost poetic if I had planned it that way. Sidestep. Who I used to be. Thank God that I my mask covered my head and half my face, I would hate to have had groupies chase me down the street. The laugh takes me by surprise, how long has it been since I laughed? It’s a night of old memories to be sure.

The important question however is whether I can still play at being this man or not. I need to go into Lady Argent’s head and aim her suspicions in the right direction. I need to feel like somebody completely different, surf the edge of her frustration at being mind-raped, and direct her at whatever target I choose. I know who to pick of course, Locus have been missing for the past months and the papers have run with the story. An alpha level telepath gone missing is always fodder for the media, and I’ve read enough about the woman to push Lady Argent in the right direction. The perfect patsy, if I can pull it off. It’s not like this is a lie that needs to hold up forever, all I need is a month or so to have my last plans come together, and then it won’t matter. I will be outed. So, still watching my old smile on the screen, I lean back in the chair and let myself slip.

The dislocation always hits me when I open my eyes, Yasmin’s eyes. From male to female is more disconcerting than most people would give credit for. The body feels different, and I need a few moments to adjust at I pull her body from the bed. She rests during the day, but at night she is all mine. Especially tonight, I need to forget, need to get the anger out and cleanse my head. I stumble into a shower, then clothes, and wanders into the street in search of distraction. I need the gym; I need to hit something, something hard. If I’ve let my normal body go, that is all because I spend that time on her. She is where I go to be free, to be strong, to be angry. It was necessity at first, because she was in such a bad shape when I pulled her from the hospital that I needed to put her back together from the ground up. But, after a little I begun to enjoy the escape. The silence. When I am in her, my thoughts are quiet. I hear nothing. I am not a telepath. Sometimes a little silence goes a long way to keep a body sane.

A little silence and a lot of violence. I give in to the anger as I punch the sandbag, putting my whole body behind the blow. The gym buzzes around me, I rarely go here except when I need to be alone with the bag. It is my enemy, my receptacle of agony. I pound it again and again, until my hands ache in their gloves, and my microfiber top is working overtime to keep up. I want to get it all out, the fear, the hatred, the frustrations. I breathe hard and my heart pounds in my chest, my lungs burn and my eyes have teared up. I am not sure why I’m crying, but I am. Maybe for lost chances and missed opportunities, maybe for what I fear I might have to do. I honestly don’t know, and I don’t care as I step back, burying my face in my towel. It smells like sweat and perfume, the scent of a stranger that is as familiar to me as my own body. I’ve spent so much time in the quiet corners of her brain lately. Yasmin. My sanctuary.

“Are you alright miss?” The voice rumbles into familiarity, and I look up, eyes red and moist.

“I’m not sure” I confess and look up, stomach making another turn as I recognise the man. “Just stress” I tell Rick where he stands, completely unaware of who rides inside the skull of this woman he is concerned about. Rick, with his impossibly blue eyes and fashionable gym clothes, the towel around his neck smelling of sweat.

An impossible fluke, I tell myself. A coincidence.

jag älskar fåglar

Dom kan dansa, eller i alla fall försöka dansa.
Dom kan sjunga som motorsågar.
Dom har en känsla för stil.
Dom är tuffa nog för att man inte vill möta dom i en mörk gränd.
Dom kan bygga hus som gör mig avundsjuk.
Och framför allt så håller dom på värdigheten, även när det går mycket fel.

Fåglar och människor är nog ganska lika ändå.

kollagepoesi

Man kan göra poesi av det mesta. På engelska finns en term som heter 'found language poetry' som egentligen är ett poesikollage. Man har stulit texten någonstans ifrån, och styckat upp den till poesi.

Idag läste jag en helt hysterisk version, med språket stulet från supportbiten hos Livejournal, en av dom gamla blogghostarna. Allting är frågor som har skickats in till supporten, och resultatet känns som en billig fredagsfylla dubbat till främmande språk och sen översatt tillbaka med google translation.

Några utdrag:

I am thirty years in the future. The page looks different.
There are more buttons. The writing, if I'm not mistaken,
is in Latin! It says in order to become a member, Eva.
What and were is Eva? Is that your favorite animal?
What's with the panda? Is "flaming" arguing, calling someone
names, or some other negative activity? I can't figure it out.

...

The only reason I ask is because someone is counting
the characters in my profile. I am feeling a bit fragile today
about my intellect. Please let me know why my enthusiasm
for a new crock pot, air conditioner, and mattress would be
offensive to minors. Please send a return email to me today
and tell me what I think about the new page I have created.

Please make sacrificial offerings and perform
whatever voodoo is necessary to teach my children.
Please tell him to watch out for cars. Please
are there any special places in this community
that are likely to match my current desires best or better?
Please stop my thank you.

...

Hela poemet kan du hitta här.

Jag undrar vad som vore roliga källor för kollagepoesi på svenska...

kapitel 1

Jag har hittat en intressant sajt vid namn Kapitel 1 Den är fylld av författardrömmar, några brustna, andra hela. Jag gillar formatet och hur överblickbart allting är, och även om mycket är hemskt så finns det en del läsvärt om man ändå sitter och slösurfar på nätet. Jag lade upp min oavslutade pestroman för att testa formatet, och det är ganska intressant. Jag vet inte om jag skulle vilja dela med mig av någonting som jag jobbar med på allvar, men den kan ju funka för saker som man ändå dumpar på sin blogg.

Är man medlem så kan man gå in och rösta runt, bland annat på min icke-bok.

Pestsommar

hello kitty lego?

Jag växte upp med lego. Det fanns ingenting som fyllde mig med mer passion än att kunna plocka fram den stora hemmagjorda legolådan på hjul och doppa ner händerna och rumstera runt. Vi byggde krockbilar som vi rammade mot varandra, rymdskepp och hemliga agentbilar. Redan på den tiden så visste jag att lego var grabbigt, och det här var på åttiotalet. Men visst, på den tiden så var ju bitarna bara legobitar och inte formgjutna plastspektakel i olika specialformar som knappt gick att använda till någonting annat än vad dom var menade för. Min högsta önskan var lego technics och liknande, men det fanns det sällan pengar till. Enda anledningen till att vi hade så mycket lego var att vi fått så mycket av våra äldre kusiner. Våran stora legolåda vandrade runt i släkten, och förhoppningsvis så finns bitarna jag byggde med nu hos något kusinbarn någonstans. Man kan ju aldrig få för mycket lego.

Har lego blivit mera grabbigt? Kanske. Kanske har vi bara blivit mer medvetna om det. Kanske det bara finns mer reklam nu, jag minns inga legotidningar, och även om de hade funnits så hade jag nog aldrig köpt dom. Man bygger inte med tidningar trots allt. Nu när jag läser om vad som finns nu för tiden så kan jag inte låta bli att undra lite...

Är det här anledningen till att lego gått från att stå på ganska skakiga ben till att helt plötsligt gå väldigt bra? Dom säger själva att dom ger ut relevanta leksaker. Kanske det här bara är en följd av att de starkaste franchisen är så väldigt grabbiga. Kanske saker och ting skulle ändra sig om dom startade ett samarbete och gav ut hello kitty lego.

Det finns ju redan Hello Kitty vin trots allt.

kvinnan under ytan

Luften var fylld med ljudet av svärmande trollsländor. Vera tittade ner på sina gummistövlar där hon stod i strandkanten. Varje gång som vågorna gled in så sögs de lite djupare ner. Hur länge skulle sanden dölja gyttjan som låg därunder? Sommaren var långtifrån över, men insjön hade redan sugit med sig det mesta. Lind förde en ojämn kamp mot elementen när han körde dit lass efter lass med traktorn på vårkanten, allt för att kunna säga att här fanns minsann en sandstrand när han annonserade för sina stugor nere i Tyskland. Vera hade sett bilderna, sjön som glänste i solskenet, röda stugor med vita knutar, träbryggan med sina båtar och så möjligheten att få bo på en egen ö. Hon undrade vad som hände när turisterna kom och såg bilvraken och skrothögarna runt Linds gård? Mannen hade aldrig slängt någonting som kunde sparas. Kanske tyckte de bara att det var pittoreskt. Hon slet sig från utsikten och drog upp sina stövlar ur sanden. Någonting guppade ute vid bryggkanten och fångade hennes uppmärksamhet. Hade någon dumpat sopor i sjön igen? Det var inte första gången hon dragit upp gamla plastdunkar som blåst ut i sjön. Inte för att det var hennes jobb, men en gång mullefröken alltid mullefröken. Kanske borde hon börja med det igen nu när barnen flugit ut för gott. Kvällarna var hemska i sin ensamhet.

Bryggan gungade lätt under hennes vikt, pontonerna som höll den flytande var inte jämt fördelade så den lutade lite drucket åt ena sidan. Vera knäböjde försiktigt för att dra upp ryggsäcken som låg och guppade i vattnet. Ögonen som stirrade tillbaka på henne under vattenytan fick henne att dra tillbaka handen som om hon blivit biten av en orm. För ett ögonblick så trodde hon att hon sett sin egen spegelbild, men kvinnan under ytan var ung och död. Vera svalde och tittade ner på hennes långa hår som vaggade som sjögräs runt ansiktet. Händerna guppade som näckrosblad på vattenytan. Hon såg ut att ha rotat sig i bottnen, för trots att vågorna vaggade henne fram och tillbaka så flöt hon ingenstans. Hon bara hängde där, fångad mellan botten och yta.

Skräcken som paralyserat henne släppte och Vera böjde sig fram, greppade de kalla händerna och drog. Vattnet skvimpade över bryggkanten och vätte hennes knän. Kvinnan satt fast och händerna var iskalla. Lika kalla som Mikaels händer när han kastat snöboll utan vantar och hon hade tagit hans små händer mellan sina stora varma och andats på dem. Bryggan gungade och hennes byxor sög åt sig mer vatten. Solskenet kändes som ett hånleende i nacken när hon gjorde ett sista ryck, hårt och brutalt som om hon dragit upp ett ankare. Bottnen släppte greppet och den unga kvinnan hävdes upp på bryggan så häftigt att Vera nästan välte bakåt. Hon ville fråga hur det var med henne, men orden fastnade på hennes tunga. Svaret låg där framför henne, kallt och livlöst med brustna ögon. Det var för sent, hade nog varit för sent redan när hon gått ned till strandkanten för att lyssna på trollsländorna. Hennes händer darrade när hon drog upp mobilen och gjorde det enda hon kunde. Ringde 112.

...


[Publicerad i Året Runt 2011]

a supervillain writing experiment (5)

And that is how I found myself inside the Justice Quartet’s headquarter for the second time in just a few days. The first thing that strikes me is how different it looks through my own eyes compared to the multi-spectrum vision of Lady Argent. Now the walls are normal, painted in discrete colours and hung with posters and pictures. I see no trace of electricity humming through hidden circuits, or of the multitude of security systems I know are there. I have my mental shields up as tightly as I can, but I can do nothing about the nervous sweat darkening my armpits. Once again I’m glad that I choose to wear a suit today, a good suit hides many things. There is a reason why they are so popular in a high stress business environment after all.

“I didn’t know you were affiliated with the Quartet” I say to break the silence as we stand in the elevator, surrounded by the hum of sensors checking out every aspect of us. There is probably somebody sitting in a room far from here, seeing how nervous I am on their thermal readings. I only hope that’s natural for most people who are let into this place.

Rick is silent a moment before he replies, “We are friends. I wouldn’t be here otherwise. This is too personal… well, you will see.” He leans forward into the security scanner, the pale blue light playing over his eyes and face. “I helped to get them set up after things went back from normal five years ago.”

“Still the mentor then” I manage to say with a smile as the doors hiss open, and we step out into the hallway leading to the fourth floor conference room. “I hope they will make you prouder than I did.” In an absurd way I actually mean it.

“You always made me proud Cyr; there is no shame in retiring.” There it is again, that voice so filled with caring and confidence. Can all this be true? Maybe he really doesn’t suspect a thing. But why seek me out then?

“I still don’t understand what this is all abou…” I begin, but fall silent as we enter the room and I see Lady Argent standing motionless near the window, as still as a statue with her back to us. Porphyry sits slouched in an oversized chair that just about holds up under his bulk. Herald looks up where he stands, and there is a haggard, nervous look on his face as if he had been pacing. He still has bruises on his face. I can sense the tension even with my telepathic gifts in their most dormant state.

“I’m sorry I’m late” Rick apologises, and then gestures towards a chair. “Have a seat Cyr, and we’ll explain everything.”

I take the seat, face carefully calm though I half expect restraints to snap shut around me, and telepathic dampeners to pop out of the walls. But, there is nothing. Herald sits down, Lady Argent remains standing, and Porphyry taps his fingers against the armrest of his chair. “It is an honour to meet you all” I say, with what I hope is suitably nervous anticipation.

“Static has spoken highly about you, Sidestep” Herald begins, and I quickly raise a hand to interrupt.

“Cyrus. Just Cyrus. Sidestep was fifteen years ago.” And Cyrus was five years ago, I feel like I have almost forgotten what I was like then. But I can’t sense any suspicion from them, though I don’t dare to probe. I wish Lady Argent would turn towards me so I could see if her eyes would flash with recognition or not. The tension makes my gut twist.

“As you wish… Cyrus.” Herald smiles, that wide and easy grin that has melted the hearts of millions of fangirls. “I apologize for the urgency of this, I know that I should respect your retirement, but we cannot trust anybody else with this.”

“Why?” I find myself asking. “I live an ordinary life these days; I have not had anything to do with the heroic business since the Incursion.” I speak the truth; it is not on the side of Angels that I have taken my strolls.

“That is exactly why we need you.” Herald leans forward, apparently the chosen spokesman for the team. “You are retired. You are out of the business. And Static vouches for you.” Lady Argent has still not turned around, but Porphyry is watching me intently with those narrow slits that pass for eyes in his rocky state. “Three days ago, an unknown assailant mindwiped Lady Argent into stealing an experimental item. Now, she does not remember much, but she got the impression that this was not one of our normal villains.”

I sit quietly because that is the only thing that I can do. I sit and wait for it. What could I have missed that she had picked up on? What tracks had I not erased? When would they grab me and drag me to jail? The thought of spending years in dampened facilities sent shivers down my back, and absurdly I feel the need to be sick again. I wish I hadn’t had that second cup of coffee.

“It was a hero.” Lady Argent speaks up for the first time, her voice as hard as her silvery skin. “I don’t remember much, but that was the impression I got. This was someone who is supposed to be on our side.” She is looking straight at me, sizing me up. But there is no flash of recognition. No widening eyes. No pointed fingers and accusations.

“A hero?” My surprise is not faked, because I wonder how she got that impression. Perhaps my lingering bad conscience that I had to use her so? Perhaps I had to watch my subconsciousness more when I possessed people, not just my conscious thoughts. I had not prepared adequately for the emotional residue. Lesson learned, now I just had to stay out of jail to use it.

“Yes” she says, and finally sat down, silver lips curled in an unhappy scowl. “Now you understand why we couldn’t turn to any of the psychics that we know. It could be anybody.” Unlike Herald she has no outward marks from the fight, she is as smooth and perfect as always, the blue suit as tight as a second skin atop her silver one. “We asked Rick if he knew any psychics who were out of the loop, and your name came up.”

“I… am flattered?” I give Rick a quizzical look. “But my psychic powers are not that strong. I used to browse surface thoughts to get an edge in a fight, that’s hardly telepathy powerful enough to go up against someone who would mindwipe somebody.” I am grateful that they seemed to have gone for that line of reasoning instead of plain possession. Hopefully that would lead them barking down the wrong track.

“You are still a telepath” Rick breaks in, giving me that look again, the trust in his eyes made me want to smack him. I didn’t need this on my conscience too; the deed was over and done with. But they didn’t know that, they knew that something was wrong, that they had been betrayed by someone they should trust, and they would keep looking.

“I suppose I am.” I nod and make up my mind. Since I could not stop their investigation it was far better that I was involved. If I turned them down they would go to somebody else, and they might pick up on other things I had missed. And now they are aware of me. Not a pleasant combination. “If Lady Argent would permit it I can try to make the memories clearer and see if there aren’t any more clues that she just can’t remember.”

Lady Argent looks as if I had promised I’d slap her, but she nods reluctantly. “If that is what it takes.” She tosses back her silver hair with a flourish as if I had just issued her a challenge. “Let’s do this.”

“Wait a moment! I quickly interrupt. “I have not used my powers this way for years. Please, give me a day or two to centre myself. I need to cleanse my mind.” That was one word for it, I had to come up with a distinctively different telepathic feel, I didn’t want her to associate me with what had happened to her. That would take work. Not to mention figuring out in which direction I should have the evidence point. “How about the day after tomorrow? And I would like to have Rick there as well. He won’t influence the process since he is unreadable.” I give Rick what I hope is a suitably nervous smile. The truth was, I wanted Rick there as a witness, and an anchor. If he was around I found it easier to remember the man I used to be. The hero. He was the mask I needed.

“If it is fine with you Argent, I would be honoured.” There is something there that I can’t pick up on, something between Rick and Lady Argent that almost makes her turn him down. Something that causes her to frown. Something interesting.

“Fine” she says, after a few moments of hesitation. “It is agreed then.”

I’m not sure which one of is the most relieved when I am finally allowed to leave the building.

framsteg

Skrev ut min deckarnovell idag, och om ingenting behöver åtgärdas så går den också iväg för påseende. Resten av veckan får jag ägna till att söka mera jobb och byta språk till engelska igen. Jag har ju en översättning som måste bli klar, och en halvfärdig engelsk novell. Det är fantastiskt hur hårt jag jobbar med en deadline...

Har inte fått någon feedback tillbaka ännu, men jag fick en liten uppmuntrande nyhet. Jag vann en liten tävling på Författarcentrum Öst som gick ut på att skriva en mening. Bästa meningen vann en bok, och jag fick två. En antologi samtidspoesi, Orden brinner i hjärnan, och Jentl, Jeshivapojken av Isaac Bashevis Singer som jag inte läst någonting av sedan högstadiet.

Meningen jag vann med var:

Om han märkte att skyltdockorna iakttog honom så påpekade han det inte.

Den var faktiskt knyckt från min roman, så jag får ta det som ett gott omen.

göteborgskravallerna (1)

-folk och fä-

Folk.
Jag är som folk är mest.
Och å deras vägnar skriker jag:
Att folk inte lyssnar!
Att folk inte ser!
Den tråd som binder allting samman.
När röster höjs i ilska emot makten.
Suffragetthynda.
Ådalssocialist.
Antiaktivist.
Det vore nästan komedi på hög nivå.
Om det inte hade varit för att faktiskt ingen vet.
Därför att manuset lärs inte ut nåt mera.
Därför att det stoppas in i tvätten
med spermafläckiga lakan
och kommer ut igen.
Rent som snö.
Rent som samvetet.
Samvetet säger: ’kvinnorna Fick rösträtt’.
Samvetet säger: ’arbetarna Fick bättre villkor’.
Efteråt… när svaren redan är givna är allting så enkelt.
Men folk är som folk är mest.
Och folk glömmer.
Därför att ingen vill komma ihåg.
Att här handlar det inte om att Få.
Utan om att Ta.
Och svaret ifrån makten är alltid detsamma.
Våld. Demonisering. Stämpling.
Lagens fulla möjlighet att så tillbaks.
Mot dom som är fräcka nog att tro
att man faktiskt kan protestera emot verkligheten.
Bara tänk tanken:
En 'socialdemokratisk', 'jämlik' regering
som behandlar protester
likadant som de konservativa gjorde
i början av vårt århundrade.
Bara tänk tanken.
Visst svindlar den?
Visst hade det varit en vacker löpsedel?
Men ingen vet.
Ingen tänker.
Ingen ställer frågan om vad detta säger om vårt samhälle?
Jag vet vad det säger mig.
På hundra år har vi inte kommit särskilt långt.
Folk är trots allt som folk är mest.

(en av de dikter jag skrev i samband med Göteborgskravallerna för länge sedan)

fragment

så byggs en framtids illusion av bilder
stumma, föremål för tolkning blott
sprickorna i spegeln krackelerar
när verkligheten ser sitt hår bli grått

Jag har inte hunnit blogga mycket dom senaste dagarna, eftersom jag just skrivit färdigt en novell till Catahya, och just håller på med en annan med deadline nästa vecka. Med skrivande och jobbsök så har hjärnan mycket att hitta på.

snälla ta mig med

... inspirerat av Darling River av Sara Stridsberg.

vila i frid John Hicklenton

John Hinklenton har nu slutligen tagit sitt eget liv efter att hans MS blev allt värre. Eller, för att citera vad han sa till Pat Mills innan han åkte till självmordskliniken: "MS, you have a week to live. You've met someone you shouldn't have fucked with."

Han tog livet av sin sjukdom innan den tog livet av honom. Det gick en dokumentär om honom på svensk television för ett tag sen, men om ni inte vet vem han är så finns här en intervju från 2006. CJ Håkansson skrev lite om honom i samband med att dokumentären visades.

Eftersom att ta sitt eget liv är lika olagligt i Storbritannien som i Sverige så var han tvungen att resa till Schweiz. Det är tur för honom att han hade råd att åka dit, och fortfarande kunde. Om man ligger totalförlamad på ett sjukhus så har man ju inte mycket val över vad man vill med sin framtid.

alla vill vinna

Ibland undrar jag om jag läser samma saker i tidningen som andra människor. Jag kan suga mig fast vid en debatt och fläka upp den för mitt inre igen och igen, men när det kommer till kritan så verkar jag inte alltid läsa samma sak som många andra. Ord kan kännas enkla, men när det kommer till tolkningen så blir det komplicerat.

Jag håller med Hanna Hallberg när hon frågar om kritiken inte ska ställa frågor om estetik och politik? Det är klart den ska, det är ju det som är själva poängen med den. Men därav kommer inte alltid att alla ska hålla med vad kritikern kommit fram till, lika lite som kritikern kanske håller med författaren om att deras bok är den bästa den kunnat vara.

Men sen börjar vi glida ut på hal is. Plötsligt blir Göran Greider populist för att han har ifrågasatt, och hans ord vänds till bra mycket vassare än dom jag läste. Nu vet jag ju att man alltid blir känsligare när någonting man själv har skrivit recenserats, men jag vet inte om jag känner igen hur Greiders inlägg i den här debatten framställs.

De riktiga råsoparna riktas dock mot Anneli Jordahl. Finns personligt groll i bakgrunden kanske? Här är det helt plötsligt fråga om vitsvenska rena klassbegrepp som inte ska smutsas ner av kön eller ras, och det insinueras så till den milda grad att om jag inte själv hade läst inlägget det refereras till så hade jag trott att det handlade om någon högerextrem.

Och så, helt plötsligt så har debattjudon slagit till igen. Nu är det Greider/Jordahl som anklagas för att vara invandrar fientliga bakåtsträvande antiglobalister som slagit sig till ro vid förra sekelskiftet. Men var det inte det här som Greider/Jordahl på sätt och vis anklagade Hallberg för? Helt plötsligt så verkar alla sidor enas om vad det är som behövs, men alla vill vara på den rätta sidan.

Alla vill vinna.

Kan vi inte ta och ena oss om att det behövs ett nytt uttryck? Kan vi inte använda det sociala berättandet? Där kan både klassisk arbetarklass, tjänstemannaslavar, timdaglönare, arbetslösa, fattiga och flyktingar få plats, oavsett ursprung eller kön. Då slipper vi ha diskussioner om vilka som vill bygga murar för vad som får kallas arbetarlitteratur och hur den ska se ut.

Jag är verkligen tacksam mot Hallgren. Om hon inte hade lagt till de där sista raderna i sin recension så hade det nog aldrig blivit någon debatt. Jag citerar:

"Jag skulle faktiskt önska att den samtidsprosa som önskar gestalta samhälleliga orättvisor tog till uppgift att odla litterära stilar som varken nöjde sig med att vila i det igenkännbara eller att anpassa sig efter marknaden.

För vad händer med de viktiga emancipatoriska berättelserna när de kan läsas utan motstånd? Troligen att deras läsare i stället övergår till att konsumera dem. Om läsaren förvandlas till konsument, kan man fråga sig för vem de emancipatoriska berättelserna egentligen skrivs?

Varför?

Och på vems premisser?"

Jag tycker faktiskt att debatterna har fört oss lite närmare dom här svaren. Och jag tycker också att det här verkligen bevisar vikten av att ta en debatt om recensioner. För antingen man håller med den eller inte så kan ju en recension som ger upphov till en debatt om de frågor den ställer sig inte vara så dålig. Och jag håller till största delen med. Jag gillar stilar som sticker ut, som vågar vara egna eller bjuda motstånd. Men, för vem? En sak som bjuder motstånd för mig kan vara ogenomtränglig för någon annan. Språk som jag tycker känns för enkelt och tråkigt kan hyllas som avskrapat och stilistiskt av andra. Det är en viktig frågan men den har inget enkelt svar.

Men tack ändå Hanna Hallgren för att du har fått oss att prata om det!