tar man chansen?

På sistone så har man hört mycket gnäll från flyg- och resebranschen om att restriktionerna för flygning i vulkanaska är för hårda. Man undrar ju... minns folk inte varför dom en gång i tiden infördes? Hur plan fått motorstopp och börjat brinna? Eller blivit sandblästrade? Men det är klart, där uppe syns inte askan på samma sätt, och vad som inte syns måste ju vara ofarligt. Som handgranatsexplosioner. Blir man inte träffad av eldblixten så är man säker.

Och visst, kanske så är det 99.99% säkert att sätta sig i ett plan i det askmolnet. Men även om det vara är en på tiotusen att någonting går åt helvete så innebär det att det blir över 2 flyg per dag som får problem över Europa om man fortsatte som vanligt. Ven skulle vilja sätta sig ner och säga det högt? Att ett svinn på två plan får man ta om man vill leva som man brukar. Det finländska flygvapnet var uppe och provkörde lite, och motorerna ser verkligen inte snygga ut när dom var färdiga. Vem vill sitta på ett plan över Atlanten när maskinen korroderar runt en?

Kanske vi lär oss lite av det här nu. Vi är så vana att naturen fungerar runt omkring oss här i Europa, att plötsligt inse att saker som att kunna flyga till en annan världsdel när man vill om man bara har pengar är kanske inte naturligt. Vi tar så mycket för givet.

Såg förresten om Sånger från andra våningen igår. Det slår mig igen hur fantastisk den filmen är, och mer aktuell än någonsin. Den lyckades nästan lyfta mig ur den depressiva koma jag varit insjunken i de senaste dagarna. Satans hormoner, ibland hatar jag att vara kvinna.