göteborgskravallerna (1)

-folk och fä-

Folk.
Jag är som folk är mest.
Och å deras vägnar skriker jag:
Att folk inte lyssnar!
Att folk inte ser!
Den tråd som binder allting samman.
När röster höjs i ilska emot makten.
Suffragetthynda.
Ådalssocialist.
Antiaktivist.
Det vore nästan komedi på hög nivå.
Om det inte hade varit för att faktiskt ingen vet.
Därför att manuset lärs inte ut nåt mera.
Därför att det stoppas in i tvätten
med spermafläckiga lakan
och kommer ut igen.
Rent som snö.
Rent som samvetet.
Samvetet säger: ’kvinnorna Fick rösträtt’.
Samvetet säger: ’arbetarna Fick bättre villkor’.
Efteråt… när svaren redan är givna är allting så enkelt.
Men folk är som folk är mest.
Och folk glömmer.
Därför att ingen vill komma ihåg.
Att här handlar det inte om att Få.
Utan om att Ta.
Och svaret ifrån makten är alltid detsamma.
Våld. Demonisering. Stämpling.
Lagens fulla möjlighet att så tillbaks.
Mot dom som är fräcka nog att tro
att man faktiskt kan protestera emot verkligheten.
Bara tänk tanken:
En 'socialdemokratisk', 'jämlik' regering
som behandlar protester
likadant som de konservativa gjorde
i början av vårt århundrade.
Bara tänk tanken.
Visst svindlar den?
Visst hade det varit en vacker löpsedel?
Men ingen vet.
Ingen tänker.
Ingen ställer frågan om vad detta säger om vårt samhälle?
Jag vet vad det säger mig.
På hundra år har vi inte kommit särskilt långt.
Folk är trots allt som folk är mest.

(en av de dikter jag skrev i samband med Göteborgskravallerna för länge sedan)