tjurarna i pamplona

Gatorna kokar upprymt och husen kastar vakande skuggor över folkhavet där det väller fram mot de nyresta barrikaderna. Det tar en stund innan dyningarna lägger sig och allt blir stilla. Folk har hittat sina platser, somliga tryckta mot barriärerna för att känna lukten av mod och skräck, andra sträcker på halsen längre bak i skuggan av balkonger och portuppgångar. Och vissa, de utvalda, står och trängs på fel sida, mitt i rännan som skapats av hus, stål och trä. Jag står mitt ibland dem. Min vita skjorta klibbar fast mot ryggen, svetten avslöjar den rädsla som ansiktet döljer. Den verkliga hettan har inte lagt sig över staden ännu. Det är för tidigt, solen är för spröd, och himlen täckt med hudlösa molnfransar. Mina jeans sticker av från resten av löparna klädda i skinande vitt och blodrött, men runt midjan har jag i alla fall ett improviserat rött skärp, en sjal jag fått av en flicka vars namn redan hade bleknat när jag nyktrat till. Solen stiger sakta över Pamplonas tak och runt omkring mig höjer löparna sina röster och prisar San Fermín.

“A San Fermín pedimos”, skanderar de, “por ser nuestro patron”. Den spanska texten faller stumt mot mina öron, men jag rör mina läppar och låtsas jag förstår. Det är som kyrkan när jag var barn, där prästen vävde sina obegripliga gammalsvenska ord till scener som blandades med mina egna fantasier. “Nos guíe en el encierro, dándonos su bendición.” Sången återkommer för tredje gången och upprepningarna ger en mening åt dess innehåll, nu bekant som en till hälften bortglömd dröm. “Viva San Fermín!” Rösterna hurrar högt och skriker bort sin rädsla, och min röst är en i kören. “Gora San Fermín” ropar jag, och min hjärna pressar ner de obekanta orden i en mer begriplig engelsk form. Gore San Fermín? Är det vad vi ropar efter? Att tjurarna skall spetsa helgonet? Eller oss? Är det här ett gammalt blodsoffer klätt i nya kläder?

Bakfylleparanoian ligger tungt som billigt vin i magen, och runt omkring mig så är allas ögon fyllda med förtäckta hot och missuppfattningar. Vad vill de? Vad vill de mig? Är deras leenden sprungna ur hån eller kamratskap? Vad försöker de uppnå med att riskera sina liv så här? Vad är meningen med detta blodsoffer? Är det här en fälla? Har jag gått i den? Jag och alla andra? Den långe amerikanen bredvid mig är min bästa vän i hela världen när fyllan ligger på, men varför är han här? För att visa att han är en man? För att vi kan? Om det här är en fälla så är den agnad med ära. Om det här är ett offer så blottar vi våra strupar villigt. Offren rusar in i gudarnas armar fyllda med machismo och billigt vin.

Jag vill klättra över barriärerna och fly från den här mardrömmen, men den första raketen viner redan genom luften och tjurarna har släppts. Jag kan inte se dem ännu, men folk omkring mig har börjat springa så jag gör detsamma. Jag är en i flocken och instinkten att fly blandas med den hisnande känsla det är att springa skuldra vid skuldra med andra människor. Vi är inte ensamma. Bakom oss dånar hovarna och jag hör knappt den andra raketen som talar om att alla tjurarna är ute över folkmassans vrål. Nu är vi fångade, vi och tjurarna. Åttahundratjugofem meter mellan oss och arenans sand. Jag undrar hur många steg det är, men tankarna slits i bitar när dånet bakom oss ökar i styrka och jag inser hur smal gatan är. Ingenstans att fly annat än framåt. Ingen stans att gömma sig. Så vi springer för våra liv, för bakom oss stormar döden närmare på svarta hovar.

Ljuset träffar mig som en örfil när vi väller ut på plazan, och vi svänger som en skock fåglar sammanhållna av flockens tyranni. Mina gummisulor ger mig bra grepp på gatstenarna och skriken driver oss framåt. Har någon ramlat? Är det skrik av fasa eller uppmuntran? Jag har ingen aning längre, jag har tappat bort mig själv i massan. Dåtid läcker in i nutid och jag springer där fötter alltid har sprungit. Hur mycket blod har regnet tvättat från de här gatstenarna? Mina lungor brinner, det var år sen jag sprang så här fort, och jag halkar nästan när jag tar den ökända kurvan in på Estafeta. Tjurarna jagar oss inte längre, vi rusar tillsammans nu, man och tjur. Havet av vitt och rött delar sig framför svarta stävar, men hovarna har svårare att få grepp och en av tjurarna bredvid mig faller och glider rakt in i barriären. Folkmassan vrålar.

Vill de ta livet av oss? Av oss eller tjurarna? Gatan smalnar av, och tjuten kommer från ovan där folk hänger över kanten på sina balkonger. Om tjurarna rusat på rakt fram skulle vi ha varit säkra, men de är lika förvirrade som vi, skiljda från flocken och fångade i ett hörn. Det är vårt fel, och i den här kampen har vi inga vapen. Inga skynken. Inga svärd. Anar de vad som väntar dem i kvällningen? Vet de att det här är deras sista dag? Kan de känna doften av sanden som kommer att suga upp deras blod innan solen har gått ner? Deras öde är skrivet i sten, men vårt i vatten. De kommer oundvikligen att offras, men kommer de att vara ensamma om den äran? Jag kommer för nära en av tjurarna och hornet sliter sönder min skjorta tills den fladdrar som molntrasorna i skyn. Är det här anledningen till att vi bär vitt? Så blodet ska synas? Är det här vad det röda bältet och snusnäsduken symboliserar? Utslitna tarmar hängande längs marken. Punkterade strupar som pumpar blod över stenläggningen. Vi är alla symboliska slaktoffer.

Tjurarna har saktat ner nu, och vi svänger fram och tillbaka där vi försöker ta oss fram bredvid dem. Framför dem. Bakom dem. Tillsammans. Jag ser en löpare framför mig falla och trampas ner, men jag stannar inte för att hjälpa honom. Jag är bara tacksam att tjuren är distraherad och att det inte är så många meter kvar. Bakom mig så går tjuren bärsärk och försöker trycka sig ut genom barrikaden. Folk tjuter av förtjusning och knäpper bild på bild när hornen fångar in en man och kastar honom som en trasdocka längs gatan. Jag vill bara komma där ifrån, fly över barriärerna och krypa i säkerhet, men jag är snart framme nu. Att fega ur vore värre än att inte ha sprungit alls. Och hon finns kanske någonstans därute i folkmassan. Flickan som gav mig sjalen. Kanske ser hon mig. Kanske minns hon vad jag heter.

Jag kan se gatan smalna av där framme, och tunneln som leder in i arenan hägrar med sin skugga. Jag vet inte vad jag får krafterna från, men jag ökar takten. Inombords ber jag, till alla som vill lyssna. Snälla gud, gudar vad ni än är, ta någon annan än mig idag. Vi pressar på in i tunneln, in till arenan, men framför mig så faller någon och folkmassan tvingas bromsa. Folk ramlar över varandra när fler pressar på bakifrån, och jag kan känna kroppar under mina fötter. Jag kliver på någons ben men det finns ingen tid till ursäkter, jag skriker av skräck som alla andra när jag hör eftersläntrarna närma sig. Jag försöker vända mig om, men jag sitter fast i en bur av kroppar när tjuren brakar rakt in i oss. Jag får en skymt av en massiv svart gestalt som häver sig upp över folkmassan och pressar ner oss under sina hovar. Breda horn sveper fram och tillbaka, och precis bredvid mig får en man kinden uppsliten så blodet skvätter och blandas med min svett. Jag lyckas kravla mig upp och åla fram över folkmassan, en annan sorts konsert än jag är van vid. Men samma axlar och huvuden att kräla på, bara skrikande av skräck istället för extas. Ta nån annan. Inte mig. Låt de gamla gudarna få sitt blod, men lämna mig ifred och buren av andra människors skrik ramlar jag ut i solskenet.

Den öppna ytan lockar och förvirrar och jag vacklar ut på arenans sand, döpt i andra människors blod. Folk väller fram och tillbaka runt omkring mig, och luften är tung av vrål. Jag rätar på ryggen och stirrar mot läktarna. Är det här samma sand som romarna fläckade med blod en gång i tiden? Jag önskar att jag hade ett svärd, men allt jag har är en hoprullad tidning. Jag vet inte varför, men många av de andra deltagarna hade det, och jag ville låtsas vara en av dem. En i gänget. I gemenskapen. Vara någon. Jag viftar med min tidning i luften när jag insuper publikens vrål. Det är för mig de vrålar, jag har undkommit skräck och död och fötts på nytt. Jag är en av de välsignade. En av de utvalda. Och sen rammar någonting stort och varmt mig i ryggen och skickar mig i en båge över sanden. Luften slås ur mina lungor och jag rullar varv på varv innan jag stannar. Kippande efter andan försöker jag komma upp på fötter. En frustning förvarnar och jag vrider på huvudet snabbt nog för att hinna få ögonkontakt. Sekunderna sträcks ut som pärlor på ett gummiband när tjurskuggan blockerar solen och jag kan känna hettan av dess andedräkt.

Jag är en av de utvalda.