tjurarna i pamplona

Gatorna kokar upprymt och husen kastar vakande skuggor över folkhavet där det väller fram mot de nyresta barrikaderna. Det tar en stund innan dyningarna lägger sig och allt blir stilla. Folk har hittat sina platser, somliga tryckta mot barriärerna för att känna lukten av mod och skräck, andra sträcker på halsen längre bak i skuggan av balkonger och portuppgångar. Och vissa, de utvalda, står och trängs på fel sida, mitt i rännan som skapats av hus, stål och trä. Jag står mitt ibland dem. Min vita skjorta klibbar fast mot ryggen, svetten avslöjar den rädsla som ansiktet döljer. Den verkliga hettan har inte lagt sig över staden ännu. Det är för tidigt, solen är för spröd, och himlen täckt med hudlösa molnfransar. Mina jeans sticker av från resten av löparna klädda i skinande vitt och blodrött, men runt midjan har jag i alla fall ett improviserat rött skärp, en sjal jag fått av en flicka vars namn redan hade bleknat när jag nyktrat till. Solen stiger sakta över Pamplonas tak och runt omkring mig höjer löparna sina röster och prisar San Fermín.

“A San Fermín pedimos”, skanderar de, “por ser nuestro patron”. Den spanska texten faller stumt mot mina öron, men jag rör mina läppar och låtsas jag förstår. Det är som kyrkan när jag var barn, där prästen vävde sina obegripliga gammalsvenska ord till scener som blandades med mina egna fantasier. “Nos guíe en el encierro, dándonos su bendición.” Sången återkommer för tredje gången och upprepningarna ger en mening åt dess innehåll, nu bekant som en till hälften bortglömd dröm. “Viva San Fermín!” Rösterna hurrar högt och skriker bort sin rädsla, och min röst är en i kören. “Gora San Fermín” ropar jag, och min hjärna pressar ner de obekanta orden i en mer begriplig engelsk form. Gore San Fermín? Är det vad vi ropar efter? Att tjurarna skall spetsa helgonet? Eller oss? Är det här ett gammalt blodsoffer klätt i nya kläder?

Bakfylleparanoian ligger tungt som billigt vin i magen, och runt omkring mig så är allas ögon fyllda med förtäckta hot och missuppfattningar. Vad vill de? Vad vill de mig? Är deras leenden sprungna ur hån eller kamratskap? Vad försöker de uppnå med att riskera sina liv så här? Vad är meningen med detta blodsoffer? Är det här en fälla? Har jag gått i den? Jag och alla andra? Den långe amerikanen bredvid mig är min bästa vän i hela världen när fyllan ligger på, men varför är han här? För att visa att han är en man? För att vi kan? Om det här är en fälla så är den agnad med ära. Om det här är ett offer så blottar vi våra strupar villigt. Offren rusar in i gudarnas armar fyllda med machismo och billigt vin.

Jag vill klättra över barriärerna och fly från den här mardrömmen, men den första raketen viner redan genom luften och tjurarna har släppts. Jag kan inte se dem ännu, men folk omkring mig har börjat springa så jag gör detsamma. Jag är en i flocken och instinkten att fly blandas med den hisnande känsla det är att springa skuldra vid skuldra med andra människor. Vi är inte ensamma. Bakom oss dånar hovarna och jag hör knappt den andra raketen som talar om att alla tjurarna är ute över folkmassans vrål. Nu är vi fångade, vi och tjurarna. Åttahundratjugofem meter mellan oss och arenans sand. Jag undrar hur många steg det är, men tankarna slits i bitar när dånet bakom oss ökar i styrka och jag inser hur smal gatan är. Ingenstans att fly annat än framåt. Ingen stans att gömma sig. Så vi springer för våra liv, för bakom oss stormar döden närmare på svarta hovar.

Ljuset träffar mig som en örfil när vi väller ut på plazan, och vi svänger som en skock fåglar sammanhållna av flockens tyranni. Mina gummisulor ger mig bra grepp på gatstenarna och skriken driver oss framåt. Har någon ramlat? Är det skrik av fasa eller uppmuntran? Jag har ingen aning längre, jag har tappat bort mig själv i massan. Dåtid läcker in i nutid och jag springer där fötter alltid har sprungit. Hur mycket blod har regnet tvättat från de här gatstenarna? Mina lungor brinner, det var år sen jag sprang så här fort, och jag halkar nästan när jag tar den ökända kurvan in på Estafeta. Tjurarna jagar oss inte längre, vi rusar tillsammans nu, man och tjur. Havet av vitt och rött delar sig framför svarta stävar, men hovarna har svårare att få grepp och en av tjurarna bredvid mig faller och glider rakt in i barriären. Folkmassan vrålar.

Vill de ta livet av oss? Av oss eller tjurarna? Gatan smalnar av, och tjuten kommer från ovan där folk hänger över kanten på sina balkonger. Om tjurarna rusat på rakt fram skulle vi ha varit säkra, men de är lika förvirrade som vi, skiljda från flocken och fångade i ett hörn. Det är vårt fel, och i den här kampen har vi inga vapen. Inga skynken. Inga svärd. Anar de vad som väntar dem i kvällningen? Vet de att det här är deras sista dag? Kan de känna doften av sanden som kommer att suga upp deras blod innan solen har gått ner? Deras öde är skrivet i sten, men vårt i vatten. De kommer oundvikligen att offras, men kommer de att vara ensamma om den äran? Jag kommer för nära en av tjurarna och hornet sliter sönder min skjorta tills den fladdrar som molntrasorna i skyn. Är det här anledningen till att vi bär vitt? Så blodet ska synas? Är det här vad det röda bältet och snusnäsduken symboliserar? Utslitna tarmar hängande längs marken. Punkterade strupar som pumpar blod över stenläggningen. Vi är alla symboliska slaktoffer.

Tjurarna har saktat ner nu, och vi svänger fram och tillbaka där vi försöker ta oss fram bredvid dem. Framför dem. Bakom dem. Tillsammans. Jag ser en löpare framför mig falla och trampas ner, men jag stannar inte för att hjälpa honom. Jag är bara tacksam att tjuren är distraherad och att det inte är så många meter kvar. Bakom mig så går tjuren bärsärk och försöker trycka sig ut genom barrikaden. Folk tjuter av förtjusning och knäpper bild på bild när hornen fångar in en man och kastar honom som en trasdocka längs gatan. Jag vill bara komma där ifrån, fly över barriärerna och krypa i säkerhet, men jag är snart framme nu. Att fega ur vore värre än att inte ha sprungit alls. Och hon finns kanske någonstans därute i folkmassan. Flickan som gav mig sjalen. Kanske ser hon mig. Kanske minns hon vad jag heter.

Jag kan se gatan smalna av där framme, och tunneln som leder in i arenan hägrar med sin skugga. Jag vet inte vad jag får krafterna från, men jag ökar takten. Inombords ber jag, till alla som vill lyssna. Snälla gud, gudar vad ni än är, ta någon annan än mig idag. Vi pressar på in i tunneln, in till arenan, men framför mig så faller någon och folkmassan tvingas bromsa. Folk ramlar över varandra när fler pressar på bakifrån, och jag kan känna kroppar under mina fötter. Jag kliver på någons ben men det finns ingen tid till ursäkter, jag skriker av skräck som alla andra när jag hör eftersläntrarna närma sig. Jag försöker vända mig om, men jag sitter fast i en bur av kroppar när tjuren brakar rakt in i oss. Jag får en skymt av en massiv svart gestalt som häver sig upp över folkmassan och pressar ner oss under sina hovar. Breda horn sveper fram och tillbaka, och precis bredvid mig får en man kinden uppsliten så blodet skvätter och blandas med min svett. Jag lyckas kravla mig upp och åla fram över folkmassan, en annan sorts konsert än jag är van vid. Men samma axlar och huvuden att kräla på, bara skrikande av skräck istället för extas. Ta nån annan. Inte mig. Låt de gamla gudarna få sitt blod, men lämna mig ifred och buren av andra människors skrik ramlar jag ut i solskenet.

Den öppna ytan lockar och förvirrar och jag vacklar ut på arenans sand, döpt i andra människors blod. Folk väller fram och tillbaka runt omkring mig, och luften är tung av vrål. Jag rätar på ryggen och stirrar mot läktarna. Är det här samma sand som romarna fläckade med blod en gång i tiden? Jag önskar att jag hade ett svärd, men allt jag har är en hoprullad tidning. Jag vet inte varför, men många av de andra deltagarna hade det, och jag ville låtsas vara en av dem. En i gänget. I gemenskapen. Vara någon. Jag viftar med min tidning i luften när jag insuper publikens vrål. Det är för mig de vrålar, jag har undkommit skräck och död och fötts på nytt. Jag är en av de välsignade. En av de utvalda. Och sen rammar någonting stort och varmt mig i ryggen och skickar mig i en båge över sanden. Luften slås ur mina lungor och jag rullar varv på varv innan jag stannar. Kippande efter andan försöker jag komma upp på fötter. En frustning förvarnar och jag vrider på huvudet snabbt nog för att hinna få ögonkontakt. Sekunderna sträcks ut som pärlor på ett gummiband när tjurskuggan blockerar solen och jag kan känna hettan av dess andedräkt.

Jag är en av de utvalda.

jag är publicerbar!

Fick just reda på att min novell 'Snigelsommar' som jag publicerade början på för några månader sen har blivit antagen och skall nu bli publicerad i nästa nummer avEskapix!

Whohoo!

Svårt att veta hur det känns ännu. Min novell kommer att finnas bakom samma hårda pärmar där CJ Håkansson, Robert E. Howard, H.P. Lovecraft och Gunnar Blå huserar. Det som är lite ruggigt är att hittills har jag aldrig blivit refuserad. Jag har i och för sig bara skickat in två saker tidigare, en porrnovell på engelska och så den här. Båda blev publicerade.

Jag har dock en handfull ute i bedömningsprocessen nu, och flera av dom är jag säker på att jag kommer att få nej på, så snart kommer dom nog, refuseringarna.

Jag har ju vanan inne efter alla jobb jag sökt på sistone...

herr fisk

Det finns en serie därute vid namn Manly Guys Doing Manly Things. Den kanske inte är jättebäst, men med dom två senaste stripparna om en halvt misslyckad pokemontränares öden och äventyr kan jag inte annat än älska.

Jag vill också ha en Herr Fisk att dräpa mina fiender med. Han kanske är helt värdelös med attacker som inte gör någonting, men han kan ju skvätta vatten. Man kan också se den som en metafor för att om man bara hänger i och står för våra hopplösa utgångslägen så kommer vi till slut att finna lyckan och evolvera till någonting bättre. Men å andra sidan är det kanske lite för mycket positivt tänkande där...

Klicka bilderna så blir dom stora nog att läsa.

valborg

Jag suttar på mina våta lovikavantar.
Gruset knastrar under gummistövlarna.
Himlen droppar gråslask över byn,
och brasan fräser valborg.

Ett galet dragspel raglar över logen.
Pipröken ligger tung runt takbjälkarna.
Fjolårsagnar bildar moln runt fotknölarna,
när stövlar stampar takten.

Gorånjärnet pyser på sin kant.
Barnamunnar kladdiga av jordgubbssylt.
Bakom knuten pissas det och pluntan halsas,
i smyg, bland män.

Fiolen manar rösterna i sång.
Snöslasket tilltar över nejden.
Allt smälter i eldens omfamning,
när koltrasten sjunger skymning.

Vi bakar potatisar i askan medan mörkret faller.
Är det här mitt liv? Min mors liv? Min mormors liv?
Året vrider sig runt sin axel än en gång,
när våren tar oss i sin famn.

kate beaton serier

Ibland finns det bara inte ord. Jag har alltid dyrkat Kate Beaton och hennes galna shetlands ponny. Hon gör historia till serier, och om man är det minsta intresserad av historien så finns det hut mycket som helst att lästa om på hennes sajt.

Men, mest av allt så älskar jag hennes superhjältehistorier. Det är inte många av dom, men det är bara någonting med teckningsstilen som gör det hela till guld.

Wonder Woman skisser
Wonder Woman räddar katter
Aquaman surar på stranden

en dag när man mår skit

...så blir man äntligen så jävla glad när man läser att bananjätten Dole lade ner sin stämning mot lilla svenska dokumentärfilmen Bananas.

Ta chansen och se den på TV1, tisdag kl 22.00!

tar man chansen?

På sistone så har man hört mycket gnäll från flyg- och resebranschen om att restriktionerna för flygning i vulkanaska är för hårda. Man undrar ju... minns folk inte varför dom en gång i tiden infördes? Hur plan fått motorstopp och börjat brinna? Eller blivit sandblästrade? Men det är klart, där uppe syns inte askan på samma sätt, och vad som inte syns måste ju vara ofarligt. Som handgranatsexplosioner. Blir man inte träffad av eldblixten så är man säker.

Och visst, kanske så är det 99.99% säkert att sätta sig i ett plan i det askmolnet. Men även om det vara är en på tiotusen att någonting går åt helvete så innebär det att det blir över 2 flyg per dag som får problem över Europa om man fortsatte som vanligt. Ven skulle vilja sätta sig ner och säga det högt? Att ett svinn på två plan får man ta om man vill leva som man brukar. Det finländska flygvapnet var uppe och provkörde lite, och motorerna ser verkligen inte snygga ut när dom var färdiga. Vem vill sitta på ett plan över Atlanten när maskinen korroderar runt en?

Kanske vi lär oss lite av det här nu. Vi är så vana att naturen fungerar runt omkring oss här i Europa, att plötsligt inse att saker som att kunna flyga till en annan världsdel när man vill om man bara har pengar är kanske inte naturligt. Vi tar så mycket för givet.

Såg förresten om Sånger från andra våningen igår. Det slår mig igen hur fantastisk den filmen är, och mer aktuell än någonsin. Den lyckades nästan lyfta mig ur den depressiva koma jag varit insjunken i de senaste dagarna. Satans hormoner, ibland hatar jag att vara kvinna.

a supervillain writing experiment (6)

The can of beer greets me with a pleasant little pssht as I pop it open and slide down in front of the computer. Once again routine is a friend that I rely on, a safe port in an emotional storm. I should let out the frustration and rage I feel at being put in this position, but I can’t allow it. Rage is a dangerous thing for a telepath, it makes us lose control, makes our shields brittle, and it makes any man or woman a fool. You need a clear head, and I do not intend to mess this one up by being frustrated at life.

So, if I am not to be angry, what should I be then? Productive perhaps. Meeting Rick again has rattled me. I have no idea whether I can manage to keep up the mask of who I was long enough to do what they ask of me. I hardly remember what I talked like back in those days, let alone what I felt. What I thought. Did I trust Rick? I suppose I did. Did I like him? I surf the web, thinking back. I click through the fansites, and a mosaic of Static Discharge’s face stare back at me. Those impossibly blue eyes. The white and blue mask with tinted lenses that he used to wear before the Incursion hides nothing, so it only makes sense that he has removed it these days. Perhaps whatever private life he had protected back then fell apart as thoroughly as mine had. The thought is oddly pleasing. “What is your game old man” I whisper to myself, flipping through reports of his recent career and his mentorship to the Quartet. Somewhere in that myriad of datapoints are answers, but instead I find myself distracted by the link that leads to former associates, and as a result, to me.

No, I think as I sip my beer and watch myself on my profile page. This is not me anymore. I remember the day that picture was taken, me still out of breath and covered in debris after the FireTree invasion. I am talking to someone off screen, Ashfall, if I remember correctly. My smile is wide and God, did I use to be in that good a shape? My uniform, while being in no way as skin tight as Lady Argent’s is still showing off what it felt like being twenty, and the shaded pattern of white over grey to black is a haunting premonition of what is to come. From white to black, it would be almost poetic if I had planned it that way. Sidestep. Who I used to be. Thank God that I my mask covered my head and half my face, I would hate to have had groupies chase me down the street. The laugh takes me by surprise, how long has it been since I laughed? It’s a night of old memories to be sure.

The important question however is whether I can still play at being this man or not. I need to go into Lady Argent’s head and aim her suspicions in the right direction. I need to feel like somebody completely different, surf the edge of her frustration at being mind-raped, and direct her at whatever target I choose. I know who to pick of course, Locus have been missing for the past months and the papers have run with the story. An alpha level telepath gone missing is always fodder for the media, and I’ve read enough about the woman to push Lady Argent in the right direction. The perfect patsy, if I can pull it off. It’s not like this is a lie that needs to hold up forever, all I need is a month or so to have my last plans come together, and then it won’t matter. I will be outed. So, still watching my old smile on the screen, I lean back in the chair and let myself slip.

The dislocation always hits me when I open my eyes, Yasmin’s eyes. From male to female is more disconcerting than most people would give credit for. The body feels different, and I need a few moments to adjust at I pull her body from the bed. She rests during the day, but at night she is all mine. Especially tonight, I need to forget, need to get the anger out and cleanse my head. I stumble into a shower, then clothes, and wanders into the street in search of distraction. I need the gym; I need to hit something, something hard. If I’ve let my normal body go, that is all because I spend that time on her. She is where I go to be free, to be strong, to be angry. It was necessity at first, because she was in such a bad shape when I pulled her from the hospital that I needed to put her back together from the ground up. But, after a little I begun to enjoy the escape. The silence. When I am in her, my thoughts are quiet. I hear nothing. I am not a telepath. Sometimes a little silence goes a long way to keep a body sane.

A little silence and a lot of violence. I give in to the anger as I punch the sandbag, putting my whole body behind the blow. The gym buzzes around me, I rarely go here except when I need to be alone with the bag. It is my enemy, my receptacle of agony. I pound it again and again, until my hands ache in their gloves, and my microfiber top is working overtime to keep up. I want to get it all out, the fear, the hatred, the frustrations. I breathe hard and my heart pounds in my chest, my lungs burn and my eyes have teared up. I am not sure why I’m crying, but I am. Maybe for lost chances and missed opportunities, maybe for what I fear I might have to do. I honestly don’t know, and I don’t care as I step back, burying my face in my towel. It smells like sweat and perfume, the scent of a stranger that is as familiar to me as my own body. I’ve spent so much time in the quiet corners of her brain lately. Yasmin. My sanctuary.

“Are you alright miss?” The voice rumbles into familiarity, and I look up, eyes red and moist.

“I’m not sure” I confess and look up, stomach making another turn as I recognise the man. “Just stress” I tell Rick where he stands, completely unaware of who rides inside the skull of this woman he is concerned about. Rick, with his impossibly blue eyes and fashionable gym clothes, the towel around his neck smelling of sweat.

An impossible fluke, I tell myself. A coincidence.

jag älskar fåglar

Dom kan dansa, eller i alla fall försöka dansa.
Dom kan sjunga som motorsågar.
Dom har en känsla för stil.
Dom är tuffa nog för att man inte vill möta dom i en mörk gränd.
Dom kan bygga hus som gör mig avundsjuk.
Och framför allt så håller dom på värdigheten, även när det går mycket fel.

Fåglar och människor är nog ganska lika ändå.

kollagepoesi

Man kan göra poesi av det mesta. På engelska finns en term som heter 'found language poetry' som egentligen är ett poesikollage. Man har stulit texten någonstans ifrån, och styckat upp den till poesi.

Idag läste jag en helt hysterisk version, med språket stulet från supportbiten hos Livejournal, en av dom gamla blogghostarna. Allting är frågor som har skickats in till supporten, och resultatet känns som en billig fredagsfylla dubbat till främmande språk och sen översatt tillbaka med google translation.

Några utdrag:

I am thirty years in the future. The page looks different.
There are more buttons. The writing, if I'm not mistaken,
is in Latin! It says in order to become a member, Eva.
What and were is Eva? Is that your favorite animal?
What's with the panda? Is "flaming" arguing, calling someone
names, or some other negative activity? I can't figure it out.

...

The only reason I ask is because someone is counting
the characters in my profile. I am feeling a bit fragile today
about my intellect. Please let me know why my enthusiasm
for a new crock pot, air conditioner, and mattress would be
offensive to minors. Please send a return email to me today
and tell me what I think about the new page I have created.

Please make sacrificial offerings and perform
whatever voodoo is necessary to teach my children.
Please tell him to watch out for cars. Please
are there any special places in this community
that are likely to match my current desires best or better?
Please stop my thank you.

...

Hela poemet kan du hitta här.

Jag undrar vad som vore roliga källor för kollagepoesi på svenska...

kapitel 1

Jag har hittat en intressant sajt vid namn Kapitel 1 Den är fylld av författardrömmar, några brustna, andra hela. Jag gillar formatet och hur överblickbart allting är, och även om mycket är hemskt så finns det en del läsvärt om man ändå sitter och slösurfar på nätet. Jag lade upp min oavslutade pestroman för att testa formatet, och det är ganska intressant. Jag vet inte om jag skulle vilja dela med mig av någonting som jag jobbar med på allvar, men den kan ju funka för saker som man ändå dumpar på sin blogg.

Är man medlem så kan man gå in och rösta runt, bland annat på min icke-bok.

Pestsommar

hello kitty lego?

Jag växte upp med lego. Det fanns ingenting som fyllde mig med mer passion än att kunna plocka fram den stora hemmagjorda legolådan på hjul och doppa ner händerna och rumstera runt. Vi byggde krockbilar som vi rammade mot varandra, rymdskepp och hemliga agentbilar. Redan på den tiden så visste jag att lego var grabbigt, och det här var på åttiotalet. Men visst, på den tiden så var ju bitarna bara legobitar och inte formgjutna plastspektakel i olika specialformar som knappt gick att använda till någonting annat än vad dom var menade för. Min högsta önskan var lego technics och liknande, men det fanns det sällan pengar till. Enda anledningen till att vi hade så mycket lego var att vi fått så mycket av våra äldre kusiner. Våran stora legolåda vandrade runt i släkten, och förhoppningsvis så finns bitarna jag byggde med nu hos något kusinbarn någonstans. Man kan ju aldrig få för mycket lego.

Har lego blivit mera grabbigt? Kanske. Kanske har vi bara blivit mer medvetna om det. Kanske det bara finns mer reklam nu, jag minns inga legotidningar, och även om de hade funnits så hade jag nog aldrig köpt dom. Man bygger inte med tidningar trots allt. Nu när jag läser om vad som finns nu för tiden så kan jag inte låta bli att undra lite...

Är det här anledningen till att lego gått från att stå på ganska skakiga ben till att helt plötsligt gå väldigt bra? Dom säger själva att dom ger ut relevanta leksaker. Kanske det här bara är en följd av att de starkaste franchisen är så väldigt grabbiga. Kanske saker och ting skulle ändra sig om dom startade ett samarbete och gav ut hello kitty lego.

Det finns ju redan Hello Kitty vin trots allt.

kvinnan under ytan

Luften var fylld med ljudet av svärmande trollsländor. Vera tittade ner på sina gummistövlar där hon stod i strandkanten. Varje gång som vågorna gled in så sögs de lite djupare ner. Hur länge skulle sanden dölja gyttjan som låg därunder? Sommaren var långtifrån över, men insjön hade redan sugit med sig det mesta. Lind förde en ojämn kamp mot elementen när han körde dit lass efter lass med traktorn på vårkanten, allt för att kunna säga att här fanns minsann en sandstrand när han annonserade för sina stugor nere i Tyskland. Vera hade sett bilderna, sjön som glänste i solskenet, röda stugor med vita knutar, träbryggan med sina båtar och så möjligheten att få bo på en egen ö. Hon undrade vad som hände när turisterna kom och såg bilvraken och skrothögarna runt Linds gård? Mannen hade aldrig slängt någonting som kunde sparas. Kanske tyckte de bara att det var pittoreskt. Hon slet sig från utsikten och drog upp sina stövlar ur sanden. Någonting guppade ute vid bryggkanten och fångade hennes uppmärksamhet. Hade någon dumpat sopor i sjön igen? Det var inte första gången hon dragit upp gamla plastdunkar som blåst ut i sjön. Inte för att det var hennes jobb, men en gång mullefröken alltid mullefröken. Kanske borde hon börja med det igen nu när barnen flugit ut för gott. Kvällarna var hemska i sin ensamhet.

Bryggan gungade lätt under hennes vikt, pontonerna som höll den flytande var inte jämt fördelade så den lutade lite drucket åt ena sidan. Vera knäböjde försiktigt för att dra upp ryggsäcken som låg och guppade i vattnet. Ögonen som stirrade tillbaka på henne under vattenytan fick henne att dra tillbaka handen som om hon blivit biten av en orm. För ett ögonblick så trodde hon att hon sett sin egen spegelbild, men kvinnan under ytan var ung och död. Vera svalde och tittade ner på hennes långa hår som vaggade som sjögräs runt ansiktet. Händerna guppade som näckrosblad på vattenytan. Hon såg ut att ha rotat sig i bottnen, för trots att vågorna vaggade henne fram och tillbaka så flöt hon ingenstans. Hon bara hängde där, fångad mellan botten och yta.

Skräcken som paralyserat henne släppte och Vera böjde sig fram, greppade de kalla händerna och drog. Vattnet skvimpade över bryggkanten och vätte hennes knän. Kvinnan satt fast och händerna var iskalla. Lika kalla som Mikaels händer när han kastat snöboll utan vantar och hon hade tagit hans små händer mellan sina stora varma och andats på dem. Bryggan gungade och hennes byxor sög åt sig mer vatten. Solskenet kändes som ett hånleende i nacken när hon gjorde ett sista ryck, hårt och brutalt som om hon dragit upp ett ankare. Bottnen släppte greppet och den unga kvinnan hävdes upp på bryggan så häftigt att Vera nästan välte bakåt. Hon ville fråga hur det var med henne, men orden fastnade på hennes tunga. Svaret låg där framför henne, kallt och livlöst med brustna ögon. Det var för sent, hade nog varit för sent redan när hon gått ned till strandkanten för att lyssna på trollsländorna. Hennes händer darrade när hon drog upp mobilen och gjorde det enda hon kunde. Ringde 112.

...


[Publicerad i Året Runt 2011]

a supervillain writing experiment (5)

And that is how I found myself inside the Justice Quartet’s headquarter for the second time in just a few days. The first thing that strikes me is how different it looks through my own eyes compared to the multi-spectrum vision of Lady Argent. Now the walls are normal, painted in discrete colours and hung with posters and pictures. I see no trace of electricity humming through hidden circuits, or of the multitude of security systems I know are there. I have my mental shields up as tightly as I can, but I can do nothing about the nervous sweat darkening my armpits. Once again I’m glad that I choose to wear a suit today, a good suit hides many things. There is a reason why they are so popular in a high stress business environment after all.

“I didn’t know you were affiliated with the Quartet” I say to break the silence as we stand in the elevator, surrounded by the hum of sensors checking out every aspect of us. There is probably somebody sitting in a room far from here, seeing how nervous I am on their thermal readings. I only hope that’s natural for most people who are let into this place.

Rick is silent a moment before he replies, “We are friends. I wouldn’t be here otherwise. This is too personal… well, you will see.” He leans forward into the security scanner, the pale blue light playing over his eyes and face. “I helped to get them set up after things went back from normal five years ago.”

“Still the mentor then” I manage to say with a smile as the doors hiss open, and we step out into the hallway leading to the fourth floor conference room. “I hope they will make you prouder than I did.” In an absurd way I actually mean it.

“You always made me proud Cyr; there is no shame in retiring.” There it is again, that voice so filled with caring and confidence. Can all this be true? Maybe he really doesn’t suspect a thing. But why seek me out then?

“I still don’t understand what this is all abou…” I begin, but fall silent as we enter the room and I see Lady Argent standing motionless near the window, as still as a statue with her back to us. Porphyry sits slouched in an oversized chair that just about holds up under his bulk. Herald looks up where he stands, and there is a haggard, nervous look on his face as if he had been pacing. He still has bruises on his face. I can sense the tension even with my telepathic gifts in their most dormant state.

“I’m sorry I’m late” Rick apologises, and then gestures towards a chair. “Have a seat Cyr, and we’ll explain everything.”

I take the seat, face carefully calm though I half expect restraints to snap shut around me, and telepathic dampeners to pop out of the walls. But, there is nothing. Herald sits down, Lady Argent remains standing, and Porphyry taps his fingers against the armrest of his chair. “It is an honour to meet you all” I say, with what I hope is suitably nervous anticipation.

“Static has spoken highly about you, Sidestep” Herald begins, and I quickly raise a hand to interrupt.

“Cyrus. Just Cyrus. Sidestep was fifteen years ago.” And Cyrus was five years ago, I feel like I have almost forgotten what I was like then. But I can’t sense any suspicion from them, though I don’t dare to probe. I wish Lady Argent would turn towards me so I could see if her eyes would flash with recognition or not. The tension makes my gut twist.

“As you wish… Cyrus.” Herald smiles, that wide and easy grin that has melted the hearts of millions of fangirls. “I apologize for the urgency of this, I know that I should respect your retirement, but we cannot trust anybody else with this.”

“Why?” I find myself asking. “I live an ordinary life these days; I have not had anything to do with the heroic business since the Incursion.” I speak the truth; it is not on the side of Angels that I have taken my strolls.

“That is exactly why we need you.” Herald leans forward, apparently the chosen spokesman for the team. “You are retired. You are out of the business. And Static vouches for you.” Lady Argent has still not turned around, but Porphyry is watching me intently with those narrow slits that pass for eyes in his rocky state. “Three days ago, an unknown assailant mindwiped Lady Argent into stealing an experimental item. Now, she does not remember much, but she got the impression that this was not one of our normal villains.”

I sit quietly because that is the only thing that I can do. I sit and wait for it. What could I have missed that she had picked up on? What tracks had I not erased? When would they grab me and drag me to jail? The thought of spending years in dampened facilities sent shivers down my back, and absurdly I feel the need to be sick again. I wish I hadn’t had that second cup of coffee.

“It was a hero.” Lady Argent speaks up for the first time, her voice as hard as her silvery skin. “I don’t remember much, but that was the impression I got. This was someone who is supposed to be on our side.” She is looking straight at me, sizing me up. But there is no flash of recognition. No widening eyes. No pointed fingers and accusations.

“A hero?” My surprise is not faked, because I wonder how she got that impression. Perhaps my lingering bad conscience that I had to use her so? Perhaps I had to watch my subconsciousness more when I possessed people, not just my conscious thoughts. I had not prepared adequately for the emotional residue. Lesson learned, now I just had to stay out of jail to use it.

“Yes” she says, and finally sat down, silver lips curled in an unhappy scowl. “Now you understand why we couldn’t turn to any of the psychics that we know. It could be anybody.” Unlike Herald she has no outward marks from the fight, she is as smooth and perfect as always, the blue suit as tight as a second skin atop her silver one. “We asked Rick if he knew any psychics who were out of the loop, and your name came up.”

“I… am flattered?” I give Rick a quizzical look. “But my psychic powers are not that strong. I used to browse surface thoughts to get an edge in a fight, that’s hardly telepathy powerful enough to go up against someone who would mindwipe somebody.” I am grateful that they seemed to have gone for that line of reasoning instead of plain possession. Hopefully that would lead them barking down the wrong track.

“You are still a telepath” Rick breaks in, giving me that look again, the trust in his eyes made me want to smack him. I didn’t need this on my conscience too; the deed was over and done with. But they didn’t know that, they knew that something was wrong, that they had been betrayed by someone they should trust, and they would keep looking.

“I suppose I am.” I nod and make up my mind. Since I could not stop their investigation it was far better that I was involved. If I turned them down they would go to somebody else, and they might pick up on other things I had missed. And now they are aware of me. Not a pleasant combination. “If Lady Argent would permit it I can try to make the memories clearer and see if there aren’t any more clues that she just can’t remember.”

Lady Argent looks as if I had promised I’d slap her, but she nods reluctantly. “If that is what it takes.” She tosses back her silver hair with a flourish as if I had just issued her a challenge. “Let’s do this.”

“Wait a moment! I quickly interrupt. “I have not used my powers this way for years. Please, give me a day or two to centre myself. I need to cleanse my mind.” That was one word for it, I had to come up with a distinctively different telepathic feel, I didn’t want her to associate me with what had happened to her. That would take work. Not to mention figuring out in which direction I should have the evidence point. “How about the day after tomorrow? And I would like to have Rick there as well. He won’t influence the process since he is unreadable.” I give Rick what I hope is a suitably nervous smile. The truth was, I wanted Rick there as a witness, and an anchor. If he was around I found it easier to remember the man I used to be. The hero. He was the mask I needed.

“If it is fine with you Argent, I would be honoured.” There is something there that I can’t pick up on, something between Rick and Lady Argent that almost makes her turn him down. Something that causes her to frown. Something interesting.

“Fine” she says, after a few moments of hesitation. “It is agreed then.”

I’m not sure which one of is the most relieved when I am finally allowed to leave the building.

framsteg

Skrev ut min deckarnovell idag, och om ingenting behöver åtgärdas så går den också iväg för påseende. Resten av veckan får jag ägna till att söka mera jobb och byta språk till engelska igen. Jag har ju en översättning som måste bli klar, och en halvfärdig engelsk novell. Det är fantastiskt hur hårt jag jobbar med en deadline...

Har inte fått någon feedback tillbaka ännu, men jag fick en liten uppmuntrande nyhet. Jag vann en liten tävling på Författarcentrum Öst som gick ut på att skriva en mening. Bästa meningen vann en bok, och jag fick två. En antologi samtidspoesi, Orden brinner i hjärnan, och Jentl, Jeshivapojken av Isaac Bashevis Singer som jag inte läst någonting av sedan högstadiet.

Meningen jag vann med var:

Om han märkte att skyltdockorna iakttog honom så påpekade han det inte.

Den var faktiskt knyckt från min roman, så jag får ta det som ett gott omen.

göteborgskravallerna (1)

-folk och fä-

Folk.
Jag är som folk är mest.
Och å deras vägnar skriker jag:
Att folk inte lyssnar!
Att folk inte ser!
Den tråd som binder allting samman.
När röster höjs i ilska emot makten.
Suffragetthynda.
Ådalssocialist.
Antiaktivist.
Det vore nästan komedi på hög nivå.
Om det inte hade varit för att faktiskt ingen vet.
Därför att manuset lärs inte ut nåt mera.
Därför att det stoppas in i tvätten
med spermafläckiga lakan
och kommer ut igen.
Rent som snö.
Rent som samvetet.
Samvetet säger: ’kvinnorna Fick rösträtt’.
Samvetet säger: ’arbetarna Fick bättre villkor’.
Efteråt… när svaren redan är givna är allting så enkelt.
Men folk är som folk är mest.
Och folk glömmer.
Därför att ingen vill komma ihåg.
Att här handlar det inte om att Få.
Utan om att Ta.
Och svaret ifrån makten är alltid detsamma.
Våld. Demonisering. Stämpling.
Lagens fulla möjlighet att så tillbaks.
Mot dom som är fräcka nog att tro
att man faktiskt kan protestera emot verkligheten.
Bara tänk tanken:
En 'socialdemokratisk', 'jämlik' regering
som behandlar protester
likadant som de konservativa gjorde
i början av vårt århundrade.
Bara tänk tanken.
Visst svindlar den?
Visst hade det varit en vacker löpsedel?
Men ingen vet.
Ingen tänker.
Ingen ställer frågan om vad detta säger om vårt samhälle?
Jag vet vad det säger mig.
På hundra år har vi inte kommit särskilt långt.
Folk är trots allt som folk är mest.

(en av de dikter jag skrev i samband med Göteborgskravallerna för länge sedan)

fragment

så byggs en framtids illusion av bilder
stumma, föremål för tolkning blott
sprickorna i spegeln krackelerar
när verkligheten ser sitt hår bli grått

Jag har inte hunnit blogga mycket dom senaste dagarna, eftersom jag just skrivit färdigt en novell till Catahya, och just håller på med en annan med deadline nästa vecka. Med skrivande och jobbsök så har hjärnan mycket att hitta på.