Djupet
(novell, Vridna Historier, antologi, 2012)
Tyst Hunger
(novell, Eskapix Magazine, bok 1, 2012)
Djurskyddsinspektören Lovisa kallas till en gård där någonting har inträffat. Väl framme möts hon av en bekymrad länsveterinär och en djupt olycklig grisbonde. Det är ingenting av det som Lovisa förväntat sig. Inte svininfluensa. Inte mul och klövsjuka. Och inte heller salmonella. Lösdriftssvinen har drabbats av något mycket värre.
Den här novellen har ett enkelt upplägg. Man kan lätt se den utgöra några kapitel i en längre historia. Varför inte en roman. Det är alldeles utmärkt novellkonst. Malin Rydén får en idé som i förstone verkar lustig, och gör den till någonting djupt obehagligt. Utan att strössla med onödiga adjektiv får hon mig att förnimma dofterna på gården och den olycksbådande stämningen. Trots det korta formatet lyckas författaren göra huvudpersonen Lovisa levande. En engagerad ung inspektör som tar illa vid sig när djur far illa. I förbifarten lyckas Malin Rydén också förmedla bilden av åldrande lantbrukare som kämpar mot ekonomiskt bortfall och knappa villkor, vilket leder till styvnackad kamp och vanvård. Men det blir aldrig svart och vitt. Trots det korta formatet är personporträtten förstående, utan att ta ställning.
Det är en magstark text. Men där finns ett slags resonansbotten av empati för både människa och djur som gör det här till mer än bara en orgie i det makabra och äckliga. Och precis så vill jag ha min skräck!
Rydéns språk är väl utvecklat. Terminologin är så vitt jag kan avgöra korrekt, och ord och termer som ”destruering av besättningen” och ”slaktmask” förtätar skräcken. Som läsare kastas man mellan obehagliga men vackra beskrivningar och starka och gräsliga partier fyllda av flugor och ruttnande kroppar. Jag rekommenderar alla att läsa den här novellen, och särskilt då djurvänner. Som en utmaning! Inte sedan Clive Barkers Pig Blood Blues (ur Books of Blood Volume 1) har nasse varit så här omysig.
Bokens sista novell är också dess bästa, 'Tyst Hunger' av Malin Rydén. Rydén har i tidigare Eskapix-samlingar presterat utomordentligt väl, och här återvänder hon till ett tidigt utforskat ämne; elaka djur som ger sig på människor. Berättelsen handlar om Lovisa, som jobbar som djurskyddsinspektör. Vid ett besök på en tidigare känd, och tidigare dömd, gård märker hon att något är ohyggligt fel med grisarna där, vilket får katastrofala konsekvenser för de som är i deras närhet. Här lyckas Rydén få till en både otäck och riktigt skitig novell som i sin råhet och brutalitet känns när man läser den. Idémässigt och äckelmässigt påminner den om Clive Barkers novell Pig Blood Blues, utan att för den skull bli något plagiat, och detta ska snarare ses som något positivt, då Barker tillhör de absolut bästa i skräcklitteraturen. Jag håller tummarna för att Rydén så småningom tar steget över till att skriva något längre, då jag definitivt tror att hon hyser en enorm potential för att komma med något riktigt bra även i längre form.
Malin Rydén skriver om livet som djurskyddsinspektör. Det är en perfekt novell. Personskildringen är bra, prosan känns nära som en ovälkommen smekning över huden, tempot är obevekligt. Ett litet bett för att väcka aptiten: "Kadavren hade legat omkring henne i dyngan, uppsvällda av gaser. Stanken var bedövande men utsikten var värre, som om hon svävat i skyn och tittat ned på ett landskap av dynga bestrött med hårbeväxta kullar. Istället för flockar av antiloper fanns här horder av flugor, istället för vattenhål och floder fanns här spruckna ögon och halvruttet kött."
(novell, Eskapix Magazine,vol 6, 2011)
Den sista novellen i volymen är Malin Rydéns 'Strandhugg', där ett homosexuellt par firar semester vid en folktom strand under lågsäsong. De hör talas historier om en stor sten, en monolit, som flyttar sig efter hur vinden blåser, och när de bestämmer sig för att ta en titt på den visar sig berättelserna vara sanna, till deras stora förskräckelse. Här återvänder Rydén med samma obehagskänsla av att någonting är fruktansvärt fel som hon gjorde i sin novell 'Snigelsommar', och visar att skräck är något hon behärskar ytterst väl. Hon skildrar en verklighet som gått sönder, där helt omöjliga saker sker och får extrema konsekvenser för de inblandade.
(novell, Eskapix Magazine vol 4, 2010)
Efter detta följer vad som i mitt tycke är denna samlings bästa berättelse, 'Snigelsommar' av Malin Rydén. Här är det den svenska sommaren som får agera hemvist åt hemskheter när den rullstolsbundna Joanna som befinner sig i sin sommarstuga börjar uppleva omgivningen som konstig. Det är ovanligt mycket sniglar utomhus, och när hon bestämmer sig för att åka till den närliggande orten, som vanligtvis är en turistmagnet, och upptäcker att denna är folktom, börjar hon inse att något är på tok, vilket det sannerligen är. Utan att avslöja något kan jag säga att Rydén novell är en på alla sätt utmärkt sådan som tar något så lättigenkännligt som den svenska sommaren och gör den till en otäck och vidrig upplevelse. Briljant, helt enkelt.
(novell, Eskapix Magazine vol 5, 2011)
It isn’t difficult to imagine hearing the eponymous band playing in the background when reading “Vid Helvetets portar” (At the Gates of Hell) by Malin Rydén. As a reader, I feel what the protagonist feels, I am carried away. I see the muddy festival where the gig takes place. This is a very elegant and memorable story, with much food for thought. Rydén describes the setting convincingly and manages to capture the mood of the audience, captures what it’s like to listen to music that arouses feelings. The brief prologue—about how the protagonist, a refugee from the former Yugoslavia, discovers the band which later reunites—feels credible and makes for a forceful entry into the story. Moreover, it is appreciated that Rydén leaves it to the reader to decide whether what happened should be taken literally—as a supernatural story—or be interpreted metaphorically.
Den tredje novellen är skriven av Malin Rydén och heter Vid Helvetets Portar. Rydén stog för det i mitt tycke starkaste bidraget i den förra volymen, men lyckas tyvärr inte lika väl här. Berättelsen handlar om en tjej som flytt till Sverige från Jugoslavien, och via detta beskriver hon hur hon föll för ett dödsmetallband som bär samma namn som berättelsen. När bandet sedan ska återförenas på en festival 16 år senare blir det en upplevelse utöver det vanliga. Här tycker jag inte Rydén lyckas få till alls samma obehag och effektivitet som i sin novell om otäcka sniglar. Det blir smått krystat emellanåt och man fastnar aldrig riktigt, även om idén i sig är god. Jag är dock övertygad om att Rydén har talang som författare och ser fram mot vad hon kan komma med i framtiden.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar