Vid helvetets portar

Då.
1995.
Fred bryter ut i ett sargat Jugoslavien, för evigt styckat i sina beståndsdelar. Någonstans därborta brinner mina föräldrars hus, bebott av fel sorts människor på fel sorts plats. Min far var serb och min mor kroat, hon blev skjuten av en krypskytt, han togs av milisen och kom aldrig tillbaka. Jag hamnade på en flyktingförläggning i Sverige med mina kusiner och en bärbar cd-spelare som enda sällskap. Hörlurarna höll världen på avstånd, förvandlade livets jävlighet till någonting man kunde uthärda så länge man hade rätt sorts soundtrack. Men skiva efter skiva förvreds av minnen jag helst ville glömma, manade fram bilder av lastbilsflak och containrar, av iskalla nätter och bilresan genom Tyskland insvept i avgaser och dödsskräck. Musiken höll på att överge mig, lämna mig vind för våg när jag behövde den som mest.

Jag minns inte vad han hette, han som gav mig skivan. En kille på förläggningen, några år äldre och med rysk brytning stack till mig en CD, och jag minns att jag stirrade stumt på omslaget, en förvriden rysk ikon i brunt och guld som stirrade på mig med döda ögon. Vid Helvetets Portar. Jag var inte säker på om det var namnet på bandet eller skivan, för jag förstod inte svenska särskilt bra på den tiden. Hade det varit ett halvår tidigare hade jag protesterat, men världen hade slutat lyssna på mina protester så jag var tyst. Kvar fanns bara passiv acceptans av mitt eget öde. Så jag stoppade in den i spelaren, satte på mig hörlurarna och vred upp volymen. Högt.

Ett elektriskt fräsande fyllde mitt huvud, följt av metalliskt gnissel som förvridits till en spöklik melodi. Nackhåren reste sig när en röst väste i mina öron: “Vi är alla blinda för verkligheten, vi är alla födda för att dö.” Jag drog efter andan samtidigt som trummorna släpptes lösa, ett halvt slag före basen som kämpade för att hålla jämna steg med gitarrerna som föll in ett ögonblick senare. Jag satt förstenad, som en hund med huvudet ut genom sidorutan och hela världens fartvind i ansiktet. Och sen kom sången.

Jag hade aldrig hört något liknande. Den sket i melodin, den morrade och skrek ut textrader jag inte kunde uppfatta eller förstå ännu. Det var inte sång utan rent hat, en förryckt tirad mot alla världens orättvisor, en förbannelse kastad över den avskrädesplats som kallades för mänskligheten. Mitt ansikte värkte, och det tog mig ett ögonblick att inse att det berodde på att jag log för första gången på över ett år. Krampaktigt.

Jag var inte längre ensam.

...

[Novellen publicerades i Eskapix Magazine, Vol 5 2011 där man kan läsa resten.]