vågsvallsdrömmar

Drömmen började alltid på samma sätt, oundvikligt, obönhörligt.

Sol. (Klargul morgonsol.)

Hav. (Klarblått tropikhav.)

Semestertid.( Semestertidigt.)

Den gula armbandsklockan av plast visade 10.25.

Skylten proklamerade Bang Niang Beach Road.

Mormors hand var skrynklig och lite torr som gamla människors händer alltid var. Fåglar lyfte i flock från träden. En sliten flakmoped pustade förbi med hönsburar på flaket. Hönsen kunde inte lyfta. De kacklade i burarna istället, små svarta desperata kornögon som sökte hennes, gula näbbar som drog i hönsnätet, vingar som var för sammanpressade för att kunna flaxa alls.

– Titta, sa Meja i drömmen till minnet av mormors hand. Titta på hönsen. Dom tycker inte om att åka moped.

Mormor skrattade, som hon alltid gjorde i drömmen, och rufsade Meja i håret som hon alltid hade gjort i livet. Hon hade inget ansikte som Meja mindes, bara doft och varma händer.

Sen kom skriken.

Vattnet.

Först förrädiskt långsamt, som en överfylld plastbassäng, den där första glipan när man lutar sig på kanten. Men gatan lutade sig inte tillbaka, så havet fortsatte att rinna över, och vattnet gick från rännil till knädjupt till bråddjupt. Det var en dröm och ingen sanning, Meja visste att de hade sprungit, att alla hade dragit efter andan med en kollektiv flämtning av fasa när asfalten blev vatten och bilarna flöt som vilsekomna roddbåtar.

Men i drömmen märkte folk ingenting. Hennes sandaler plaskade i de djupnande pölarna, Mormors kjol sög till sig vatten och mörknade kring hennes lår. Hönsen kacklade vilt och föraren på mopeden svor när motorn puttrade och dog under vattenytan. Hon ville skrika spring till dem, ryckte i Mormors hand och tittade sig omkring i panik.

Men hon var som hönsen. Ingen lyssnade. Ingen tog hennes skräck på allvar. Vattnet steg och bar iväg dem allihop, flicka och höns och mormor och flakmoped. Ja hela staden flöt, hus och träd och bilar och stenar och folk. Allt flöt och allt skrek, men ingen kunde höra någonting över vattnets hungervrål. Staden själv skrek, ett mullrande kvidande knastrande bullrande när trä slets i bitar, dörrar forcerades och fönsterrutor tuggades sönder.

Vattnet steg och steg, och Meja flöt och flöt, buren i brun sörja på hönsburen, upp och upp och upp. Noak var där, i sin ark, för att fiska upp hönsen, men hon var en flicka och fick inte åka med. Hon klamrade sig fast vid herdestaven i drömmen, och frågade Noak:

– Får jag inte komma ombord? Jag är liten och äter inte mycket, inte som alla lejon och giraffer.

Men Noak i drömmen skakade på huvudet, och hans vita patriarkskägg grimaserade i avsmak åt henne när det trodde att ingen såg. Noak var tyst, men skägget viskade:

– Vi har redan en liten flicka, men även om vi inte hade haft det så är du ond. Ond som de andra onda människorna som Gud dränkte för så länge sen.

Meja flöt och kände orden virvla. Ond som mamma. Ond som Mormor. Hon var ond och skulle dränkas för sina synder för så hade Gud sagt.

– Men, skrek Meja i drömmen. Jag har inte ju gjort nåt!

Och Noak hade dragit tillbaka sin herdestav med hönsen och tittat över relingen när hon sjönk.

– Än… sa han kryptiskt. Du har inte gjort nåt än.