Strandhugg

Solen sjönk i havet som ett knytnävsslag och lämnade efter sig en himmel svullen i rostrött och lila. Vinden låg på från fastlandet och vågorna reste sig vita innan de fräste in över stranden som på Hälleskär inte var täckt av sand utan bestod av miljoner stenar som slipats runda av vågorna. En gång i tiden hade inlandsisens utlopp lagt grunden till ön, slipat ner klipporna och täckt dem med flyttblock och småsten. De minsta rasslade i vattenbrynet, medan de större hukade inåt land. Jens hade det ganska bekvämt där han satt i lä bakom en av stenarna, solvärmen låg fortfarande kvar i de släta blocken runt omkring honom och han hade gjort upp en eld av drivved. Den sprakade muntert i skymningsljuset, ett löfte om värme och äventyr. Hur länge hade grenarna drivit omkring innan de strandat just här, undrade han för sig själv. På ön fanns bara taniga små avenbokar utspridda bland slånbärssnåren. Han var tacksam att de flutit iland just här, annars hade det blivit en kall natt invirad i picknickfilten och fuktiga handdukar. Tur att han inte hade gjort allvar av löftet att sluta röka.

"Ibra, kom och sätt dig nu, fryser du inte?" ropade Jens, men vinden slet tag i hans ord och dränkte dem i det dova malande ljudet av tusentals strandstenar som satts i rörelse av vågorna. Hälleskärs södra udde bytte hela tiden skepnad av samspelet mellan vind och vågor, och just nu verkade den vara på marsch. Om inte vinden vände så skulle uddens spets ha vridit sig om några dagar. I normala fall skulle han ha tyckt att det var fascinerande. Nu hade han andra saker att tänka på.

"Ibra”, ropade han igen, och den här gången övergav han elden och gick ned mot strandkanten. Vid horisonten låg fastlandet som en svart strimma, nästan osynlig nu när solnedgången mörknat till ett blåmärke. Ibra avtecknade sig tydligt i mörkret i sin vita t-tröja, Jens log lite för sig själv och smög upp för att ge honom en kram. "Sluta tjura”, sa han, ”vi överlever en natt i det fria, färjan kommer tillbaka imorgon."

De hade anlänt till ön samma morgon, på en liten färja som luktade diesel och fisk. Färjan tuffade kusten runt, en tur på morgonen och en när kvällningen nalkades. Vissa öar den angjorde hade sommargäster, stugor och bryggor, medan andra var öde som Hälleskär. Folk kom hit över dagen för att sola på hällarna och svalka sig i havet, men så här sent på säsongen hade de nästan haft hela ön för sig själva. I en enslig vik hade de älskat hett i eftermiddagssolen och sedan somnat i varandras armar, glömska för omvärlden. Färjan hade lämnat ön utan dem, så nu återstod bara att övernatta i väntan på nästa båt.

"Vinden ligger på från fastlandet”, sa Ibra och tog inte blicken från horisonten. "Jag undrar om den har vänt på sig."
"Sluta oroa dig”, sa Jens med en rysning, men det var hopplöst att försöka följa sitt eget råd.

...

[Publicerad i Eskapix magazine vol 6 2011, där du kan läsa fortsättningen]