att ha rätt men missa poängen

Jag hatar att ta en mening från en artikel, plocka ut den och polera den tills den säger bara vad jag vill säga. Men jag känner mig nästan tvungen nu. Vi är tillbaka i diskussionen om arbetarlitteratur igen, och Hanna Hallgren ifrågasätter Göran Greider:

När Göran Greider hävdar att en bok som får förstadagsrecensioner, diskuteras i radio och tv tillhör en mobbad genre har jag svårt att förstå vad han menar.

Tillåt mig att svara på den frågan.

Därför att EN bok inte är en genre, den är ett alibi!

Bara för att en bok plockas upp och hyllas betyder inte det att en genre behandlas väl och får uppmärksamhet mer än att det faktum att vi har en utlandsfödd som integrationsminister innebär att vi löst alla integrationsproblem. Med jämna mellanrum så händer det här med alla saker som befinner sig i utkanten av samhället, man väljer ut ett eller två objekt och hyllar/åtgärdar dom och sen är allting som vanligt igen. Jag unnar verkligen Alakoski all framgång, men jag har då inte märkt att det finns någon plats för vad man nu ska kalla arbetarlitteratur på andra ställen.

Hon har dock en viktig poäng. Det är en svår väg att gå när man väljer sitt språk. För svårt eller för lätt? Det är en debatt som är väl värd att tas. Jag kanske skriver lite om det när jag väl fått lite mer te i kroppen.