det sociala berättandet

Jag är inte precis arbetarklass. Jag är inte precis medelklass heller, jag är som så många andra fångade i suddet däremellan. Där strecken inte är dragna med linjal utan med målarroller på fri hand. Ibland är jag det ena. Ibland är jag det andra. Min klassresa har gått både upp och ned, men det enda som alltid har varit där är böckerna. När jag var liten så tyckte jag arbetarlitteratur var hemskt. Vem ville läsa om verkligheten man lever i? Nej, jag ville ha fantasy och historia, science fiction eller absurdism. Jag ville bort och ut, vart som helst som inte var hemma i Sverige.

Jag ville inte läsa det.

Nu har jag gått varvet runt. Jag har insett att arbetarlitteratur inte behöver vara bara Ivar Lo. Det är böcker skrivna av dem som inte har. Men, det finns en linje där också, en linje som folk tvingat dit, en skiljemur lika stor som vilken palestinabarriär som helst. Den som skiljer mellan böcker som är skrivna för folk som har, och dom som är skrivna för folk som inte har. Det är där ironin ligger, vilket är egentligen det rätta? För vem är arbetarlitteraturen skriven? Är det för den som lyckats tillkämpa sig ett avancerat språk för att fly ur skiten? Och vem bestämmer vilket språk som är det rätta? Det fina? Är en bok bättre för att den skrivits för någon annan eller är den mer äkta för att den inte har det? Fångar en bok med dåligt språk arbetarklassen i en fälla där den inte tillåts utvecklas?

Jag hoppas att ni hör precis hur nedvärderande det här låter. Som att folk inte har makten att välja själv- Som om dom behöver lura någon att läsa bättre. Ett bättre som dom har bestämt, som dom tycker är bra. Vad är det som gör språket i till exempel ’Ett öga rött’ så mycket bättre än ’Jag håpas du trivs bra i fengelset’? Språket är bara en del av historien, det kan bjuda in likväl som skapa en barriär. Det är därför som jag kommer att haka på ett yttryck som Göran Greider använder: det sociala berättandet.

Jag gillar det här bra mycket mer än arbetarlitteratur som fångats in och tämjts som begrepp alltför länge. I det sociala berättandet kommer berättelserna från samhällets skuggsida, där är det inte bara arbetaren utan alla maktlösa som kan komma till tals. De arbetslösa, de som är utanför, de som är fångade i maktlöshetens ekorrhjul vad än anledningen må vara.

De som inte har. Det är dem jag vill läsa om.