upploppsrakan är värst

Så nu sitter jag här en måndag morgon efter att ha gått igenom ännu en laddning platsannonser. Tre kapitel kvar tills första omskrivningen av min bok är klar. Tre kapitel.

Jag borde dansa på borden, sätta blommor i håret eller dricka mig kanonfull och bada naken i snön för att fira, men istället sitter jag här framför skärmen och stirrar. Det enda som hindrar mig från att dunka huvudet i skrivbordet är att det faktiskt är av glas, och jag har kört näven genom glasrutor tillräckligt många gånger för att inte vilja göra det med mitt huvud. Jag vet med mig att den här boken har problem. Stora problem. Men, eftersom det är den första som jag faktiskt går igenom hela omskrivningsprocessen med så vet jag också att problem är oundvikliga. Den här boken kommer nog inte att bli publicerad. Den kommer att vila i min hårddisk som en igelkott i väntan på en vår som aldrig kommer och kanske så småningom kannibaliseras på idéer till någonting nytt där jag kan göra allting rätt från början.

För ärligt talat… den här boken är på väg att bli ett Frankensteins monster! Det hela började med att jag inte kunde få till slutet. Jag fann mig själv bli uttråkad och irriterad när jag skrev och varje kapitel var plötsligt torrt som wellpappkex. Efter att ha svurit i några veckor så slutade det med att jag insåg att anledningen till att jag hade problem var att jag satt och skrev kapitel som bara var där för att jag trodde att dom var tvungna att vara där. I själva verket hade dom ingenting att göra med historien jag verkligen ville berätta. Det hela slutade med att jag skar bort fem kapitel, två karaktärer och ändrade slutet helt och hållet. Boken blev bra mycket kortare, men nu hängde den i alla fall ihop. Den blev färdigskriven. Whohoo!

Och så började omskrivningarna. Det första som slog mig var att det var idiotiskt att börja boken med en karaktär och avsluta den med en annan. När jag skrev om slutet så hade jag funderat mycket på vilken den centrala historian egentligen var, så då var det ju bäst om jag faktiskt höll mig till den genom hela boken. Helt plötsligt var jag tvungen att flytta om ordningen på de fem första kapitlen och skriva om hela inledningen. Texten var späckad med fossiliserade rester av idéer som jag haft när jag påbörjade det här projektet i huvudet för många år sedan. Men de flesta hade jag redan kapat bort för att… tja, låt oss säga att de passade bättre i en helt annan typ av historia som jag kanske berättar i framtiden. Det var inte så svårt att klippa bort resten också och lägga in nya saker som passade bättre med vart jag ville komma. Visst, det hela blev bättre, istället för att ha tre separata linjer som förenades någon gång i kapitel fem så fanns här nu en tydlig struktur. Man leddes från historia till historia och fick direkt reda på hur karaktärerna relaterade till varandra.

Men det fanns fortfarande problem. En av karaktärerna hade muterat efter hand och fått en helt annan bakgrund än vad jag hade planerat från början. Så nu när jag gick igenom boken så var jag tvungen att inte bara skriva rent utan också skriva om många av nyckelscenerna, för det fanns helt enkelt ingen logik i vad han sa längre. Men, när jag nått halvvägs så var det mesta av det upprensat. Tror jag. Nu måste väl det värsta vara över. Jag är så naiv ibland.

Nu är mitt stora problem att det finns vissa kapitel som jag själv tycker är bra, och andra som är styltiga och stötiga. Det finns saker därinne som jag borde skriva om från första paragrafen, och andra som kanske bara behöver poleras, men jag känner att jag börjar tappa fokus på vad det är som jag vill säga. Hur jag vill säga det. Boken är ett sånt lapptäcke av ord skrivna med olika känslor vid olika tider. Fungerar det ens ihop? Blir det bara rörigt eller platt? Jag har bestämt mig att renskriva dom sista tre kapitlen också innan jag ens tillåter mig själv att fundera på det. Det känns som om jag inte kan ta det här beslutet, jag är för nära, jag är för hatisk och för missnöjd. Jag skulle vilja skriva ut det på papper och få lite distans, men jag tror inte jag har råd. Det är helt enkelt för dyrt för mig. Jag borde kanske skicka ut det till en vän eller två för att läsa igenom, men de flesta av mina vänner pratar engelska.

Det är mitt andra problem. Jag skriver varje dag nu, på både svenska och engelska och beroende på humöret så tar det ena överhanden. Just nu så känns min svenska förvirrad och styltig, jag tänker för mycket på vad jag skriver istället för att skriva vad jag känner. Det blir problemet med det analytiska, jag går över helt på struktur istället för på inspiration. Men… det finns bara en sak att göra. Skriva mer. Skriva vildare. Skriva bättre.

Att skjuta upp saker har aldrig fungerat.