Snigelsommar

Snigelspåren rann nedför fönsterrutan. De intorkade linjerna silade skymningsljuset där det föll in över köksbordet. Man kunde nästan ana gallerskuggorna. Joanna tröttnade på att se de brunbleka bukarna glida förbi och rullade bort till kaffekokaren. Det hade kostat en hel del att handikappanpassa mormors gamla sommarställe, men det hade varit värt varenda krona. Det här var hennes tillflyktsort, hon kunde ge sin assistent ledigt hela sommaren och dra sig tillbaka hit, till sitt eget västkustparadis. I normala fall så såg hon knappt en människa tills hon tog bilen tillbaks till Göteborg i september, men den här sommaren hade ingenting varit normalt. Kaffet puttrade förnöjsamt och Joanna kontrollerade torrförråden. Hon hade fortfarande mat för en månad, och bränslenivån i generatorn var vad hon förväntade sig eftersom hon knappt behövt använda värmen alls, vädret hade varit så varmt och fuktigt. Kanske det förklarade snigelexplosionen.

Hade hon märkt att någonting var fel redan när hon kom hit i mitten av maj? Eller hade hon förträngt det? Hade hon varit så ivrig att få sina förnödenheter inburna att hon inte lagt märke till någonting ovanligt? Hon ville ju bara bli lämnad ensam. Hon visste inte hur många fler somrar hon skulle kunna klara sig själv, hennes sjukdom framskred efter sin egen tidtabell. Men hon behövde det här andningshålet, behövde överge radio och teve, behövde lämna datorer och bilar och trappor. Hennes enda livlina var hennes nödtelefon, mobilen som hon lovat att alltid ha med sig. Joanna log lite när hon hällde upp kaffet, det där var ett löfte som hon alltid bröt. Mobilen låg med sin laddare i en låda vid sängen. Där kunde den gott stanna. Hennes läkare brukade skälla på henne, vad skulle hända om hon välte med rullstolen? Om hon blev sjuk? Om hon skadade sig? Han förstod inte att det var det som var poängen. Hon hade inte många år av rörlighet kvar och hon ville göra det bästa av dem. Faran var en del i hennes kamp mot sjukdomen, ett sista finger i ögat på hennes handikapp. När yttervärlden skars bort så kände hon sig nästan normal. Varje sommar var en seger.

Joanna suckade och rullade ut på den inglasade verandan med sitt kaffe. I normala fall så skulle skjutdörrarna stå öppna och släppa in både sol och vind, men sen snigelinvasionen började så hade hon varit tvungen att ha dem stängda. Verandan var varm och kvav även med bambujalusierna nedfällda. Hon sträckte sig efter en av snoddarna, men utsikten var bara deprimerande. Blommorna var uppätna, bärbuskarna var kala och grönskan som återstod var dystert uniform och trist. Inga fåglar sjöng i buskarna, och hon hade inte sett en skymt av igelkottarna som brukade böka på gräsmattan i skymningen. Det var bara hon och sniglarna. Det hade gått så långt att hon fruktade regnet. Förra sommaren hade hon suttit härute för öppna dörrar och lyssnat till regnsmattret mot taket. Men numera så lockade varje skur bara fram sniglarna och förvandlade fönster och grusgångar till ett kryllande inferno. Hon kom hit för att känna sig fri från mänsklighetens blickar och fördomar, men nu var hon satt i husarrest med sniglarna som fångvaktare. Det fick vara nog nu, hon hade läst sina böcker och gjort sina korsord. Imorgon skulle hon fräscha upp sig lite och ta bilen ner till byn. Få lite variation. Köpa lite böcker, ta en glass i hamnen och lyssna på fiskmåsarna. Och framför allt, tänka på något annat än mördarsniglar.


...

[Publicerad i Eskapix Magazine vol 4 2010, där man kan läsa resten]