arbetarlitteratur

Det här är nog en av dom intressantare debatter jag läst på länge. Vad är arbetarlitteratur? För vem skrivs den? När jag läser kritiker ock kultursidor så känns det många gånger som om man hade läst en skivrecension av en klassiskt skolad violinist som försöker recensera dödsmetall. Det blir bara fel om man försöker tolka boken enbart utifrån sin egen horisont och smakklausuler.

Och vad hände egentligen med facket och litteraturen? Som fackligt aktiv till och från så känns det jävligt sorgligt att litteraturen verkar ha satt sig i knäet på kommersialismen. Men, vid närmare eftertanke kanske det är en ganska orättvis jämförelse. Den finns därute, arbetarlitteraturen, underdogperspektivet och utanförskapet. Det växer och frodas och sprids som kvickrot i gräsmattan, men det får inte plats. Det är ju per definition utanför systemet, så få plockas upp av förlag, och ännu färre får den publicitet som de förtjänar. Vad har hänt med alla arga böcker och författare? Får de inte komma in? Är de som hunden i David Lynchs seriestripp ’the angriest dog in the world’ helt fastfrusna i frustrerad ilska? Mår de så dåligt att de inte ens orkar skicka in manusen? Är de kanske arbetslösa så de inte vågar publicera någonting utifall att a-kassan eller arbetsförmedlingen penaliserar dem? Har förlagen helt gett upp att ge ut någonting annat än deckare? Jag har faktiskt ingen aning.

Eller är det som Magnus Ringgren säger i sin artikel, att man har byggt en stor hög mur med taggtråd runt för att skydda begreppet arbetarlitteratur. Där slipper ingen som inte är ideologiskt renlärig över bron. Där räknas man inte om man avviker från utanförskapsmallen, och blandar sin socialrealism med t.ex. skräck som CJ Håkansson gör.

Det verkar som om Göran Greider har en poäng. Det sociala berättandet är föräldralöst, och vad mer är, det är som alltid udda, annorlunda och utanför de ramar som folk vill ställa up för det. Men, hur ska den då bli läst? Vem ska ge ut böckerna? Vem ska skriva om dem på kultursidorna? Vem ska ta chansen och stötta folk som inte har kontakterna eller kunskapen om hur förlags/kultursystemet fungerar? Det är där som Greider har fel. Det räcker inte med att den finns till för läsarna, det behövs en fosterförälder. Det behövs ett forum, någonstans där sådan här litteratur får chansen att synas för vad den är. För hur ska den annars finna sina läsare?

Svara på det den som kan.