hål i himlen

’Det finns ett hål i himlen, men jag kan inte hitta ut.’ Orden var hennes, men glömda, tänkta på en hållplats i livet där hon ännu inte vetat vad som väntade på andra sidan. När hon trodde att plastgatorna och de svala silvertågen var så nära himlen man kunde komma. Dom sa ju det till henne trots allt, alla, allting. På stora flatskärmar basunerades det ut, det perfekta samhället var här, och alla var lyckliga. Det måste finnas ett hål någonstans, i denna himmel. Hon mindes att hon hade tänkte det, ett litet råtthål där hon skulle kunna slinka ut utan att bli märkt. Utan att någon skulle sakna henne. Där hon skulle kunna vara fri från all den perfektion som omgav henne. Där hon skulle kunna vara fri från den lagomsvala minen hon bar, från den sedesamt mjuksexiga munnen och frisksportfiguren där hon bara slängde med höfterna på ett käckt och inte utmanande sätt.

Det måste finnas någonstans, ett hål i himlen där hon kunde komma undan de vakande elektronögonen (för hennes eget bästa) och den lilla box av avmätt uppträdande som hade tilldelats henne. Någonstans. Ett hål. Hade hon tänkt detta? Hade hon glömt detta? Hade hon en kväll stigit av rullbandet och bara sett det? I hörnet av velicopedkuren, där någon ofint nog hade valt att urinera. Märkt sitt territorium som en hund från gamla tider. När det articifiella mörkret (bara lagom dunkelt) hade fallit så skulle det städas upp, renhållingshjonen som man inte såg skulle skrubba och feja så att himlen återigen skulle vara skinande frisk när gryningskvittret sattes på. Hade hon stannat upp där och stirrat istället för att bara stega förbi och ignorera stanken? Var det då hon hade sett det?

Hålet. Känslan av att här fanns en spricka in hennes själ in till någonting primalt. Någonting som avlats och polerats bort från den sentusenåriga människorasen. Hennes ögon såg ingenting förutom den lätt gulbestänkta plasten, det hypnotiska mönstret som bildats när strålen träffade väggen och skvättande rann ner emot golvet. Men hennes mage, tarmpaketet fyllt med hälsoyoghurt och fiberkex drog ihop sig, träffad av en bortglömd knytnäve. Hålet. Hon kunde känna det. En blick över axeln avslöjade ingenting, hennes bostadsblock var nästan öde, de flesta hade redan dragit jalusierna för sina dörrhål och startat upp kvällens mediaurval.

Skulle hon? Ville hon? Hade hon verkligen hukat sig ner vid fläcken och luktat på den? Hade hom sträckt ut ett finger och dragit det över den lätt klibbiga ytan? Som spilld sportdryck, proteinerna koagulerade och värdelösa. Ja, hon hade rört det. Ja, hon hade fört fingret till näsan och luktat, känt den fräna odören, så annorlunda emot vad hennes näsa var van vid. Ja, det minnet kom tillbaka till henne, bittert och metalliskt, som ett hemligt budskap. Det fanns en fläck på perfektionen, som en dröm, ihågkommen när drömrensaren hade strjekat.

Det fanns ett hål i himlen.

Och hon hade hittat det.