pestsommar (4)

Hanna bet tillbaka tanken att hon inte kunde förstå vad som var barmhärtigt med att låta någon dö, men istället så släppte hon taget om Larsa och kröp långsamt bort mot britsen, mot sin vilja fascinerad av dödskampen. Hon visste att mormor varit redo att dö, men hennes kropp verkade inte vilja ge upp kampen. Hon höll andan och väntade på nästa andetag som aldrig kom. Hennes lungor sved, och hon var tvungen att dra in en nypa luft långt före mormor. Hade hon dött redan? Just när hon var säker på det så kom ett sista andetag, djupt och fyllt med vätska som hos en drunknande kvinna. Hanna kunde se senorna spännas i den skinntorra halsen, bröstkorgen kämpa uppåt, för att till slut kollapsa och bli stilla.

Axsel tryckte försiktigt fingertopparna mot hennes hals. Han höll dem kvar, länge och väl innan han viskade ”Gå i frid.”

”Så hon är borta nu.” Larsas röst darrade okontrollerat. ”Hon är död.” Han sade orden som om han inte riktigt trodde på dem, som om det hela var en ond dröm som han inte kunde vakna ifrån. Han kröp bort till britsen, som om han var rädd för att väcka henne. Men spänningen hade släppt i rummet, någonting hade gett sig av och lämnat dem alla ensamma. ”Hon är verkligen död.”

”Hos Gud” sa Hanna tröstande, men hon hade dragit sig tillbaka till härden igen, lite rädd för liket som nu låg där mormor hade legat. Hon hade inte trott det skulle vara sån skillnad, mellan en levande kropp och ett död. Mormor hade knappast rört sig förut, och innan dödskampen så hade man knappt sett att hon andades. Hon hade tänkt att hon redan såg död ut, men nu när hon såg den verkliga döden så förstod hon inte hur hon någonsin skulle kunna ha tagit miste. Döden hade gjort mormor till en främling.

Larsa tittade ner på det som varit hans mor, på kroppen som låg där, stilla och tyst. För ett ögonblick såg det ut som om han ville brista ut i förbannelser över livet, förneka döden som tagit vad han älskade och behövde ifrån honom. Men sen brast fördämningarna och han brast i gråt, desperat, hulkande gråt. Axsel sade ingenting, han bara lade handen försiktigt på Larsas axel, och när den inte skakades bort så omfamnade han den gråtande mannen, drog honom försiktigt bort från britsen där liket vilade.

Hanna tittade på de två männen, och på mormor. Hon visste att hon borde gråta, att hon borde vara den som Axsel tröstade. Men hon kände det som om allting hände någon annan, som om det här inte var hennes mormor, inte hennes morbror. Bara nästan, bara någonting till förväxling likt. ”Vad ska vi göra nu?” frågade hon till sist, när Larsa hade lugnat ner sig tillräckligt för att dra sig tillbaka från Axsels omfamning.

”Vi sveper henne” sa Axsel med en suck, ”och imorgon tar vi henne till kyrkan.”

”Det var inte det jag menade.” Hanna rös lite vid tanken att tillbringa natten i sällskap av ett lik, men mormor hade inte velat dem något illa i livet, så varför skulle hon vilja det i döden? ”Larsa?”

”Jag vet inte” suckade Larsa medan han torkade bort tårarna. ”Jag antar att vi fortsätter som innan. Det här är det enda vi har.” Hans röst var blygrått tung, fylld av sorg och hopplöshet.

”Du är en idiot!” Hanna förvånade sig själv med sitt utbrott, men minen av hopplös acceptans på hans ansikte förbytte sorgen till ilska. ”Byrådet hatar dig sen du satte dig upp för Jens skull. Vi har ingen ätt bakom oss, ingen annan framtid än att stanna här och nätt och jämt överleva vintrarna.” Tanken på bara hon och Larsa, ensamma i stugan med hålet som mormor lämnat efter sig gjorde henne skräckslagen.

”Hur…” Larsa skakade på huvudet. ”Hur kan du tänka på det här nu?”

”Därför att ingenting nånsin kommer att bli som förut!” Hanna hade nära till tårarna, hon kände hur de brände bakom hennes ögon. ”Mormor är död. Hon kommer inte tillbaka, det är bara du och jag nu. Och du hatar livet här lika mycket som jag.”

”Jag hatar det inte” protesterade Larsa lamt.

”Så alla gånger vi pratat och drömt om hur underbart det vore att se världen, har du glömt det nu?” Hanna visste inte vad som kändes mera hemskt, att se Larsa så här uppgiven eller att föreställa sig hur framtiden skulle bli nu, utan mormor, ensamma.

”Jag är så illa nödd och tvungen!” Larsa höjde rösten, ilska och irritation kämpandes med sorgen om att ta överhanden. ”Någon måste vara en man nu och ta ansvaret.” Som för att illustrera det reste han sig up, man kunde inte ta ansvar om man satt ihopkrupen i en hög på golvet och grät.

”En man?” Hanna fnös och reste sig också upp, ilskna små knytnävar på hennes höfter när hon stirrade anklagande på honom . ”Du har inte tagit mer ansvar än nödvändigt och rännt omkring i markerna. Jag vet inte vilka du ränt hos, men inte lustigt om dom skäller dig för skamlös i byn. Har du legat med deras fruar också?”

”Hanna!” Larsas hand flög ut och träffade henne rakt över kinden, en rungande, reflexmässig örfil. Han såg nästan lika chockad ut som hon över sin reaktion.

”Jag hatar dig” skrek Hanna, handen pressad mot sin blossande kind. Hon sög ut som om hon var på vippen att säga någonting mer, men pressade ihop läpparna och duckade förbi honom så hon kunde springa ut genom dörren. Smällen när hon smällde igen den efter sig fick båda männen att hoppa.

”Hon har rätt” sa Axsel efter en stunds tystnad. ”Livet kommer aldrig att bli detsamma igen. Inte för någon.” Han hade draperat den gamla kvinnans armar över bröstet och placerat hennes enkla kors i händerna.

Larsa suckade djupt och slutade stirra på den stängda dörren som om han kunde få Hanna att komma tillbaka och be om förlåtelse med enbart viljekraft. Han gav den andre mannen en trött blick och kliade sig i nacken. ”Har någon sagt till dig att du är en dystergök?”

”Många gånger” erkände Axsel med en axelryckning. ”Man blir det när man ser världen.”

”Och ändå vill du dra ut oss där?” Larsa såg misstrogen ut, det var inte det att han inte hade drömt om det själv, men just nu kändes det som om han ville försöka hålla fast vid allt hemtamt för glatta livet.

”Döden har kommit hit, det är dags att fly.” Axsel rättade till filten, och strök ömsint den gamla kvinnan över håret. Det här var en god död, en gammal kvinna som kallades hem i rätt tid, fridfullt, utan vare sig strid eller sjukdom.

”Du skulle kunna resa enklare ensam.” Larsa såg nästan lite avundsjuk ut över hur lätt Axsel verkade ha att hantera liket efter hans mor, själv hade han stora problem att ens titta på henne där hon låg. ”Om du nu är rädd.”

”Ni har varit goda mot mig. Ni förtjänar en chans att överleva.” Axsels svar var lakoniskt, som om han inte tvivlade på vad som komma skulle, utan bara på när det skulle ske.

”Tycker du inte vi förtjänar mer än vaga antydningar?” Larsa gick bort till elden, och stirrade stint in i den som om den kunde bränna bort tårarna som hela tiden hotade att välla upp när han såg på sin mor.

”Det kanske är dags nu.” Axsel nickade eftertänksamt. ”Hämta in Hanna. Ni förtjänar att höra hela historien nu.”