pestsommar (2)

”Anna på hörnet spydde utanför kyrkan idag.” Hanna lät jordkrattan vila för ett ögonblick. Hon var redan genomsvett i vårsolen, men de var sent ute med sådden det här året så hon hade get sig ut på tegen så snart hon kommit hem från kyrkan och gett sitt budskap till en mormor som inte längre svarade på tilltal. Sen Larsa kommit ihop sig med byrådet ville ingen längre låna ut ett årder och några dragare till honom. Så de var hänvisade till hacka och räfsa som några andra fattighjon. Inte för att de var rika, mormor hade ofta berättat att hon var född som träl och blivit fri först när både lagen och Vite Krist höll med om att alla var lika inför Gud. Hon och hennes man hade blivit tilldelade jord i utkanten av det lilla samhället, hård, oförlåtande jord, men den var deras. Och hade inte Gud fader själv sagt att man skulle förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett? Om det var fallet så visste Hanna att de hade sitt på det torra.

Axsel lät hackan falla i ännu ett hugg ner i den hårda tegen. Jordkokan splittrades och han ruskade runt med hackan för att skaka sönder den. Hanna tittade beundrande på hur hans svettiga särk klibbade fast vid huden. Han attackerade jorden som om den vore hans fiende, högg in på den med hackan som vore den en yxa. Hanna log lite i mjugg, hon hade sagt till Larsa att Axsel jobbade mycket hårdare än han någonsin gjort. Larsa hade bara skrattat och bett henne se efter hur mycket som blev gjort. Det var skillnad på att hantera en hacka och ett svärd. ”Så det börjar nu” var Axsels svar, en lakonisk liten mening som slank ut när han lyfte hackan till nästa hugg.

”Vad börjar? Undergången som du yrade om?” Hanna skrattade och kastade bak flätan på ryggen igen. ”Hon kanske är gravid, det skulle vara rätt åt henne. Jag vet hur hon har slagit sina lovar runt Henrik, tyskättad som han är. Det var inte det att Hanna var avundsjuk, men Henrik hade varit i Visby, och Hanna hade aldrig kommit längre än till kyrkan på söndagarna annat än i fantasin.

”Du kommer att få se” muttrade Axsel. ”Det är så här det börjar. Din mormor har tur som ligger för döden nu. Snart finns det inte tid för varken präst eller vigd jord.” Hans fårade ansikte var förvridet i en oläsbar mask, ögonen mörka som havet på natten. ”Du och Larsa borde förbereda er på flykt istället för att så.”

Hanna torkade bort lite svett från ansiktet, hennes fingrar lämnade bleka linjer över hennes kinder, hon var täkt av ett tunt lager dammig jord. Det hade inte regnat på länge, inte sen stormen som sänkte Axsels skepp med man och allt. Nåja, inte alla män och inte riktigt allt. Bara nästan. Hon visste fortfarande inte varför han vägrade att gå och kräva tillbaka det lilla av lasten som bärgats. Visst, det hade gått en vecka innan han vaknade från sin medvetslöshet, och hon hade trott han skulle dö, men döden hade lämnat honom ifred. ”Du måste ha slagit i skallen när du kastades i land.”

Axsel begrundade detta och suckade sedan ”Kanske har du rätt. Jag hoppas det, för allas vår skull. Men han har inte haft fel ännu.” Han lyfte åter hackan, men satte ner den innan slaget föll. Hans ögon smalnade när han kisade mot den flata horisonten.

”Han?” Hanna visste att det inte var lönt att fråga, Axsel var pratglad när det gällde det mesta, men vissa saker höll han tyst om. Den mystiske ’han’ som dök upp ibland var en av dessa.

”Bry dig inte om det du” kom svaret, nu som alltid.

”Larsa tycker du skall stanna.” Hon bytte ämne och attackerade jordkokorna igen med räfsan. ”Med två mäns arbete så tror han att han skulle kunna få in så mycket hö att fler får skulle överleva vintern. Då skulle vi kunna så mer mark nästa år, och inte ens byrådet kan vara ilskna på honom så länge.”

Axsel skrattade och bröt upp mer jord för henne att luckra. ”Är du säker på det?

”Jo, jag vet att han kan vara frispråkig,” erkände Hanna, ”men folk glömmer.”

”Vi får väl hoppas att han håller sig i skinnet då” sa Axsel allvarsamt. Han hade en bekymrad uppsyn som om han tvivlade å Larsas förmåga att undvika att mucka gräl eller säga vad han verkligen tyckte.

”Jag tror att mormor…” Hanna tvekade, hon hade tänkt säga mormors dödskamp, men plötsligt blev allting så verkligt för henne. Mormor var inte bara lite sjukare än vanligt, hon var på väg att dö. Verkligen dö. Dö och lämna dem ensamma för gott. ”… att hon är sjuk är jobbigt för honom.”

”Du verkar ta det bättre?” Axsel delade en liten rot med ett träffsäkert hugg. Han böjde sig ner och drog upp den, vilket var svårare än han räknat med.

”Alla dör, och mormor var inte rädd för det” konstaterade Hanna. ”Jag kommer att sakna henne, men vi ses i himlen.” Hon tittade på Axsels kamp med roten, hon borde kanske ha skrattat, men ämnet var för allvarligt.

”Amen” fyllde Axsel i. Han kastade bort rotstumpen mot kanten på tegen, nöjd med sin seger, men inte nöjd med att han inte hunnit mer på en dag. Jordbruk var svårare än han mindes. ”Och Larsa har inte lika stark tro?”

Hanna ryckte på axlarna medan hon luckrade. ”Jag tror han är räddast för att vara äldst. Han borde ha gift sig vid det här laget. Han är ju över tjugo! Mycket över” lade hon till efter ett ögonblicks eftertanke.

Axsel hade slutat hacka igen och betraktade henne tankfullt. ”Jag trodde ni var bror och syster först. Inte morbror och systerdotter. Det måste vara stor ålderskillnad mellan honom och din mor.”

”Varit. Hon dog i hostan när jag var liten, jag minns henne knappt.” Hanna kunde mana fram bilden av en blekblond, allvarlig kvinna men hon visste inte om hon verkligen mindes, eller om det var alla mormors historier som hade etsats sig in i hennes ögon. ”Och jo, ingen trodde mormor kunde bli gravid igen när gud välsignade henne med Larsa.”

”Borde du inte se dig om efter en man också?” Axsels allvarliga, fårade ansikte röjde inget mer än neutral nyfikenhet.

Hanna rodnade ändå, och stirrade ner i marken medan hon räfsade. ”Jo, men jag har precis blivit kvinna” erkände hon som om det var något att skämmas för. ”Och vi har ändå ingen hemgift. Och Larsa får marken, så man kan inte ens gifta sig till den.” När man såg det på det viset så var läget ganska hopplöst för henne. ”Kanske skulle jag dra iväg och bli nunna som min mor.”

Axsel skrattade och skakade på huvudet. ”Du hade blivit en hemsk nunna.” Han fortsatte skrocka medan han hackade, som om tanken var för underhållande för att låta fly alltför snabbt. ”Hur kommer det sig att en nunna fick en dotter?”

”Djävulen” sa Hanna fräckt. ”Har du inte hört vad dom säger?”

Han gav henne en road blick under buskiga ögonbryn. ”Hanna, jag har varit här i tre veckor, och i byn hela två gånger.” Och en av veckorna hade han legat till sängs med ett djupt sår i skalpen. Han kunde fortfarande känna ruvan när han drog fingrarna genom det korta håret.

”Det är hur som helst inte sant” Hanna ryckte på axlarna som om det inte hade varit en självklarhet. ”Jag har brunt hår, inte rött.” Hon kastade tillbaka sitt mörkbruna hår, trälbrunt som mormors, nej, ännu brunare, nästan svart. ”Och hon blev våldtagen säger mormor, men jag tror hon kanske hade en älskare och blev utkastad ur klostret och inte vågade berätta när hon kom hem.” Hanna trodde att om hon hade varit nunna hade kanske hon också haft en älskare. Klostret låg i Visby så det måste finnas många unga män att titta på. Hon ville inte ha tillkommit under en våldtäkt.

”Så du är en löskeunge?” Axsel hade slutat att le nu, det här var ett allvarligt ämne. Utan ätt och ättelängd fanns inte mycket framtid.

”Oja” nickade Hanna, hon hade sen länge lärt sig att anfall var bästa försvar. Hon vägrade skämmas över saker och ting hon inte kunde rå för. ”Så det är inte så lätt att hitta någon för nån av oss.”

”Du låter inte så nedslagen” påpekade Axsel godmodigt.

”Jag vill inte ha en man ännu, jag vill se världen först” utbrast Hanna, innan hon rättade sig ”eller i alla fall Visby.” Visby var nästan världen, det var där skeppen kom, det var där som Gotland sträckte sina armar över östersjön. ”Kanske jag hittar en köpman som inte bryr sig om hemgift och släkt utan blir förtrollad av min skönhet och som tar med sig hela världen hem till mig.” inte för att hon såg sig själv som skön, snarast ganska alldaglig, mager och tanig som hon var. Men skulle man drömma så skulle man.

”Vill du inte resa själv?” Axsel såg frågande ut, som om han hade väntat sig det efter hennes brinnande inledning.

Hanna suckade och vilade på räfsan. ”Inte som lekare eller lösdrivare, och det är det jag skulle bli.”

Axsel nickade tyst för sig själv. ”Det kan inte vara lätt att vara kvinna.”

”Nej, vi kan inte dra ut i krig som ni.” Hanna lät nästan sorgsen vid tanken.

”Krig låter alltid bättre när man är långt ifrån det” sade Axsel filosofiskt. ”Vi var sex som drog söderöver för att söka lyckan och bara jag är i livet. Varken rik eller lycklig, och utan kvinna och härd.”

Hanna begrundade detta under tystnad innan hon gav honom en lång, längtansfylld blick. ”Men du har sett världen.”

”Jo”, svarade Axsel med en nickning ”jag har sett världen.”

”En dag skall jag säga detsamma.” Hanna lade handen på sitt hjärta för att understryka allvaret i hennes löfte.

Axsel var tyst ett ögonblick innan han skakade på huvudet. ”Akta dig för vad du önskar Hanna, det kan slå in.”