pestsommar (3)

Den lilla stenstugan kändes större än var den egentligen var, nu när fåren gick ute under sommaren. Fädelen var sopad och stampad, Axsel hade sovit där när han väl hämtat sig från sitt sår. Det var en liten stuga, bara ett rum, och även om fädelen låg en arm lägre än bodelen så skiljde bara ett staket den från resten av stugan. På vintern hjälpte det att vara många, och lukten av får vande man sig vid snabbt när nordanvinden ven om knutarna. Hanna hade hållit eld i härden, och stugan var behagligt varm. Det var inte det att det var kallt ute, men hon behövde någonting att hålla händerna sysselsatta med, och att sitta och peta i glöden var bättre än att sitta och titta på mormor.

Hon såg så tunn ut där hon låg på bädden, en liten skrynkla av den fordom starka kvinna som fött fyra barn och uppfostrat två av dem till vuxen ålder. Hon hade inte varit vaken på flera dagar nu, och även om Larsa hade försökt att tvinga lite soppa över hennes läppar så var det uppenbart att hon hade intagit sin sista måltid. Hanna försökte komma ihåg vad det varit, men kunde inte dra sig det till minnes och översköljdes av skamsen panik. Hon borde minnas det här, eller hur? Varje stund var viktig nu på slutet. Hon borde be till Herren att ta hand om hennes själ, hon borde… det var så mycket som hon borde göra, men allt hon kunde förmå sig till var att sitta här och raka i glöden och försöka låta bli att tänka på att hon aldrig skulle få prata med mormor igen.

”Var är han?” Larsas röst var sprucken, på gränsen till gråt. Han hade tagit en lov runt stugan ännu en gång, men ingen präst hade synts vid horisonten, och nu nalkades kvällningen. Trots nervositeten tvingade han sig att sitta ner vid bädden, knäböjandes som inför ett altare. Han drog händerna genom det rågblonda håret och suckade frustrerat.

”Han lovade att han skulle komma.” Hanna försökte låta lugnande och trygg, som mormor hade låtit. Hon trodde inte hon lyckade speciellt bra. ”Jag sa hur allvarligt det var till honom, jag svär.”

”Värdelösa prästskrälle” muttrade Larsa bittert, innan han och Hanna båda kastade en orolig blick mot den döende gamla kvinnan, som om hädelsen skulle få henne att vakna till liv och ge dem en sträng blick.

”Tur för dig att hon inte hörde” viskade Hanna och korsade sig.

”Jag önskar att hon gjorde det” sa Larsa hätskt, även om det var döden han var arg på och ingen annan. ”Jag saknar hennes förmaningar” tillade han med en mjukare stämma.

”Jag saknar henne” nöjde sig Hanna med att säga. Hon saknade inte bannor för att hon hädade eller uppförde sig illa. Men hon saknade någon som kunde göra allting bättre, som kunde se till att världen kändes förutsägbar och trygg. Hon saknade mormors famn. ”Andas hon fortfarande?”

Larsa svarade inte, han verkade frukta vad svaret skulle bli. Istället lutade sig Axsel fram över den gamla kvinnan, och placerade sin kind nära hennes mun för att känna de nästan omärkliga andetagen. Han var ingen främling inför döden. ”Hon andas.”

”Vad skall vi göra om han inte kommer?” Hanna satt och pillade med en av de små pinnarna istället för att lägga den på elden. Varför kom inte prästen? Hade Gud talat om för honom vad hon tänkte? Tyckte han det var för långt? Var han för lat? Var de för fattiga? Hade de inte gott i kyrkan tillräckligt ofta?

”Jag vet inte” erkände Larsa med en suck. Han kunde vara nog så handlingskraftig i vanliga fall, men när det gällde det här såg han förstelnad, nästan lamslagen ut. Han hade kanske förträngt hennes försämrade hälsa så länge att ny när hon låg på sitt yttersta så var det alltför plötsligt, som om döden legat på lur för att ta henne när han minst väntade sig det. Helt plötsligt var det så mycket kvar att säga. Så mycket kvar att göra.

Axsel tvekade lite medan han gjorde korstecknet över hennes bädd. Sedan harklade han sig och sa ”Jag kan be för henne. Hon vore inte den första döende som jag tröstat på det yttersta.”

Hanna kunde inte hålla sig utan utbrast ”Hon är väl ingen soldat!”

Axsel gav henne en förebrående blick ”Hon är en människa som vi alla. Jag tror att Gud förstår.”

Hanna rodnade lite och tittade in i elden igen och viskade tyst. ”Jag hoppas det.” Veden hon just lagt på sprakade uppmuntrande, små gnistor fyllde luften när kvisthålen knäppte i hettan.

Larsa lutade sig ner över britsen, hans ansikte stelt av oro och sorg. ”Hon…” han fick inte chansen att avsluta meningen innan den gamla kvinnan drog efter andan, och fyllde lungorna med ett obeskrivligt rosslande ljud som ekade mellan väggarna i den lilla stugan. Han nästan kastade sig bort från britsen, som om han var rädd att hans närvaro hade stört den döende kvinnan.

Axsel skakade lugnande på huvudet till de båda, det var svårt att bedöma om Hanna eller Larsa såg mest skräckslagen ut. ”Det är så det är mot slutet. De sista andetagen är alltid svåra. Det är inte långt kvar nu.” Han la sin grova näve över den gamla kvinnans lilla skinntorra hand och mumlade en tyst bön.

Hanna, som hade hållit andan själv, kröp bort från elden och bort till Larsas sida. Hon hade aldrig sett honom så här förut, och kände ett skamset hugg i magen över att hon inte var lika förstörd. ”Hon kommer till himlen” försäkrade hon, ”hon var en god människa.”

”Jag skiter väl i himlen, jag vill…” Larsa avbröt sig när han kände Hannas hand på sin arm. ”Nej, förlåt, jag menade inte det… Gud…” Han snörvlade, och hade det inte varit för ännu ett djupt, rosslande andetag från hans mor, så djupt att det verkade som om hennes bröstkorg skulle rämna under trycket, så hade tårarna kommit. ”Jag vill inte att hon skall dö.”

Axsel tittade upp från sitt mumlande. ”Det är Guds vilja och barmhärtighet, att ta henne nu, när hon kan dö lycklig.”