pestsommar (1)

Litanian slingrade sig sin vanliga väg, och Hanna lät sig driva bort på de obegripliga latinska irrvattnen. Hon gungade sakta från sida till sida där hon stod, blicken fäst i kyrktaket. Det var en liten kyrka, Axsel hade berättat om kyrkorum där taket var lika långt borta som himmelen, men bemålat med bilder starka nog att väcka den värsta syndaren till insikt om sitt liv. Men det här var en liten kyrka med en liten präst i en liten by med en liten hamn och Hanna drabbades plötsligt av den hädiska tanken att Gud fader skulle plocka upp den med en hand och börja leka med dem alla som små dockor. Hädiska tankar, men hon trodde inte att Gud fader skulle missunna henne dem. Hon stod ju bara här och tänkte på hur vackert allting var i skapelsen, hur våren var här, hur åkrarna såddes och svälten hade missat sitt mål ännu ett år. Hon blev jämt så drömsk när prästen började läsa sina besvärjelser och latinet väckte bilder av fjärran länder och den heliga staden. Den måste vara minst lika stor som Visby själv, kanske ännu större. Vit som kalksten och gyllene som solen.

Prästens besvärjelser närmade sig slutet, och just nu kändes Axsels illavarslande profetior så långt borta. Målningarna som Mäster Erik hade gjort var klara och levande, hon kunde se ansiktena på helgonen och kunde till och med namnen på många av dem. Hon visste vilka man bad till när man ville ha en son, och vilka som skyddade mot röta i höet och vilka man skulle åkalla när lammningen började. Mormor visste mer än prästen där, för som hon sa, präster ser till himlen, men vi andra måste leva här på jorden tills vår herre kallar hem oss. Hanna saknade henne, men mormor hade inte varit frisk på långe, och att vandra två timmar fram och tillbaka till kyrkan i Västergarn var inte att tänka på. Om de hade varit rika så hade de haft en häst, så mormor kunde åka fram till kyrkbacken och ta del av prästens välsignelse. Men de hade ingen häst, bara en handfull magra får och tak över huvudet. Och Hanna var den enda i hushållet som gick till kyrkan idag.

En rossling ekade genom folkmassan, en kvävd hostning som släpptes ut först när prästen tystnat med sin välsignelse. Anna på hörnet såg det ut som, Arnes syster. Den bästa sömmerskan i byn. Hanna kikade lite förstulet åt henne när de gick ut genom norrporten, hon såg verkligen inte frisk ut. Hon borde inte ha kommit hit alls, men kanske hoppades hon att prästens välsignelser skulle hjälpa vad som fattades henne. För ett ögonblick hoppades Hanna att hon inte skulle bli bättre, att Arnes familj skulle hemsökas av samma saker som hennes egen. Dom hade inte haft rätt att lägga beslag på hela den ilandflutna lasten, hon var den som hade sett vraket först. Kanske var det Guds straff för deras girighet. Kanske var det straffet för deras synder. Anna vacklade till och spydde på marken, hennes kinder blossade av feber, och det var bara med några väninnors hjälp som hon höll sig uppe. Bra, tänkte Hanna, rätt åt henne.

Folk hade börjat samlas utanför kyrkan nu, och där kom prästen farande som en orolig sugga vars kultingar var i fara. Hon visste det var hädiskt, men den lille rödmosige mannen hade alltid påmint henne om en gris. Guds gris. Hon var tvungen att hålla handen för munnen för att inte fnittra, men alla tittade på Anna och prästen. Hon var osynlig och osedd, som alltid. Hon lät blicken glida upp mot skyn och bad Gud om ursäkt för sina tankar. Hon skulle botgöra dem senare, som hon alltid gjorde. Anna var på fötter nu, men såg ut som hon sprungit med huvudet före in i ett nässelsnår. Huden blossade och ögonen såg otäckt glasartade ut. Hanna korsade sig som de andra, och tittade på när folkmassan delade sig så de kunde dra sig hemåt. Prästen stod kvar, baddande sin panna med en bekymrad min. ”Ursäkta” pep Hanna och neg djupt. ”Jag kommer med bud från gammelmor.” Hon kunde se prästen kämpa med att försök placera henne, så hon tillade ”Gammelmor Elsbet ute mot hallarna”

”Ah, jo, jo, givetvis. Det var länge sen man såg henne på söndagarna, jag såg inte din morbror heller.” Prästens röst var vagt förebrående, men hans blick och tankar var redan någon annan stans.

”Hon är döende” förklarade Hanna nyktert. ”Hon tar sig inte upp ur sängen längre, men hon skulle önska att hon fick göra syndernas bekännelse en sista gång innan Vår Herre hämtar hem henne. Och morbror ville inte lämna henne ensam hemma när det är så långt hit.” Hanna visste att det inte var rätt att ljuga för en präst, men det var en liten vit en och besparade dem en massa problem. Att säga att Larsa stannade hemma för att han inte var klar med vårbruket ännu skulle bara ha lett till förmaningar.

”Ah, jo, så tråkigt att höra.” Prästens röst hade blivit mjuk och försonlig, en tröstande klippa i sorgens tid. ”Jag skall givetvis besöka din gammelmor och ge henne sakramentet. Hur brådskande är det? Kan det vänta till i morgon?”

Hanna himlade inte med ögonen. Det var en lång väg till deras gård, och hon var säker på att prästen hellre skulle gå på sjukbesök hos Anna på hörnet, och få god mat och uppskattning. Så hon sa bara blitt ”Morbror tror inte att hon klarar veckan ut. Men till imorgon borde hon klara sig. Nu när hon vet att hon får själasörjning.” Hon gav prästen sin bästa troskyldiga blick, hon ville vara säker på att han verkligen kom och det inte kom någonting annat emellan.

”Gå du hem då och ta hand om din mormor.” Prästen rörde lätt vid hennes panna, mumlande någonting på latin. ”Gud vakar över oss alla.”