bokutdrag (3)

Lasse trampade upp för backen mot Universitetssjukhuset med andan i halsen och den fuktiga t-shirten klibbandes mot ryggen. Han var mer försenad än han hade velat, men han kunde ju inte gärna lämna Meja ensam med en naken karl i badrummet. Han hade inte velat lämna henne över huvud taget, men ett löfte var ett löfte och han hade lovat Sara att ta hennes skift redan igår. Om han inte dök upp så skulle Narîn få ta ett dubbelpass om de inte kunde ringa in nån annan, och hon hade både man och barn. Regnet hade nästan slutat strila ner över honom där han trampade på, men det gjorde honom inte lyckligare. Han hatade regn nu för tiden. Det hade han inte alltid gjort, ett uppfriskande sommarregn hade legat högt på hans lista över saker och ting som gjorde dagen lite bättre. Om han mindes rätt hade det legat strax efter den där koppen kaffe på eftermiddagen när tröttheten kom krypande längs ryggraden. När han tänkte tillbaka så hade faktiskt tre av de fem översta platserna innehafts av kaffe i olika former. Han borde kanske ta en vit vecka. Under semestern givetvis, för inte en chans att han skulle klara av det när han jobbade, inte efter hur de bytte skift fram och tillbaka. Det hade blivit nästan lika illa som när han varit timanställd. Förbannade besparingar, sjukhuset gick på knäna som det var redan. Och förbannat vare regnet när han ändå höll på, redan när han svängde in cykeln under det lilla skärmtaket utanför sjukhuset kunde han känna stanken. Den oundvikliga.

För nu när regnskuren upphört och molnen långsamt drog vidare från den kubistiska labyrint som sjukhuset utgjorde, så kom stanken. Den hade en nästan fysisk närvaro, en söt, ruttnande odör, tjock och kväljande. Marken var klibbig och bleksiktig, fläckig som ruttnande hud beströdd med mördarsniglar. Och allt var kajornas fel. I åratal hade de massiva flockarna belägrat stadens centrum och täckt både gator och bilar med litervis av träck. Kommunen hade fört en ojämn kamp mot fåglarna, men det ekonomiska hål som bildats under finanskrisen blev bara djupare. Gatukontoret skickade ut slangbil efter slangbil för att tvätta stadens stolthet ren varje morgon. Hur många timmar som hade spenderats på att skrapa skit visste ingen, och ändå klagade alla. De boende klagade för att de var tvungna att leva med stanken och det eviga kraxandet när solen sjönk. Affärsidkarna klagade när de fick sina markiser nedskitna och sönderfrätta. Shopparna klagade, de var ju tvungna att gå i det, för att inte tala om att tvätta sina cyklar och bilar om de haft oturen med sig. Till så slut fick kommunstyrelsen nog och deklarerade krig mot den svarta, befjädrade horden. Högtalare sattes up i träden, och vid valda tillfällen spelades skärande skrin från döende kajor upp. Lasse hade alltid undrat hur de hade fått tag i sådana inspelningar. Fanns det en anläggning någonstans som torterade kajor och spelade in deras dödsskrik? Fågel-snuff? Inte för att det hade hjälpt, fåglarna hade flyttat för ett par nätter, men hade snart lärt sig att det inte var någon fara på färde. Så till slut gav sig helt enkelt en brigad med parkarbetare ut en mycket tidig morgon, ovilliga att erkänna sig besegrade av en skock fåglar. De sågade ner alla träden innan några trädkramare insåg vad som var på väg att hända. Träden hade bedömts vara alltför stora och vildvuxna för en representativ stadskärna och så de ersattes med små taniga sticklingar som ingen kaja med självrespekt ville sitta i. Så, kajorna flyttade till slut. Ut till sjukhuset, ut till den labyrintlika massa av tak, byggnader, träd och torn där de snabbt fann sina nya hem och nattkvarter.

Hem som de tyvärr delade med den mindre arme av anställda och patienter som varje dag strömmade in och ut ur sjukhuset. Södra entrén hölls mer eller mindre ren, men sidoportarna till de mindre byggnaderna, där Lasse jobbade, innebar att man fick trippa genom en såphal sörja som klibbade fast vid skor och dörrmatta. De borde klaga igen, men landstingets budget var inte mer i balans än kommunens, så ingenting skulle ändå hända. Det var bara att hålla andan och trampa på, vilket Lasse blivit expert på vid det här laget. Torka skorna så gott det gick och sen gå direkt in i omklädningsrummet där han kunde skölja av dem, byta om, och bara hoppas att han tvättat sig ordentligt nog för att inte sprida salmonella till hela sjukhuset. Inte för att han tillbringade så mycket tid i huvudbyggnaden nu för tiden, inte sen han äntligen fått ett fast jobb på den lilla palliativa avdelningen. Det var få människor som orkade arbeta med döende hela sin karriär, de flesta såg det som en genomgångsposition i yrkeslivet. Lasse hade haft samma inställning, men ett fast jobb var ett fast jobb, och han hade till sin förvåning upptäckt att han trivdes ganska bra. Det fanns en viss frihet med att arbeta med de döende, när man visste att allt hopp var ute så fanns det plötsligt mer tid att ägna sig åt människan bakom patienten. Givetvis fanns det aldrig nog med tid, neddragningar hade skett här som överallt annars, men man fick göra så gott det gick. Det var något som Lasse var van vid.

radial

a radial symmetry
a glimmer of sanity
no longer dumb duality
we could escape this daft reality
and be like apple kernels circling 'round the core
or starfish holding hands and hands and hands
being jellyfishhappy in our ocean

but then it came
the applecore bore
clearing the path
kernels evicted in preparation
for the bilateral blade
splitting hairs and apples
into dull duality
black and white
wrong and right
our halves eternally at war

rotten to the empty core

bokutdrag (2)

"Meja, du fattar väl att du inte bara kan släpa hit folk hur som helst! Om han inte ville till sjukhus kunde du ha ringt mej eller nåt, du är bara femton, du kan inte bara släpa hem främmande män för att du känner för det. Tänk om han försökt våldta dig? Eller råna oss?" Lasse lät faktiskt rädd, som om hon plötsligt hade talat om att hon brukade bilsurfa eller klättra på tågvagnar för att få en kick.

"Mitt beslut, mitt ansvar” snäste hon tillbaka. ”Är det inte det du har predikat för mej hela tiden? Att bli mer ansvarsfull?" Meja kunde känna hur hon tappade sin tillkämpade behärskning, bit för bit. Det var som en plastkasse som det bara packades ner mer och mer ilska i. Till slut började handtaget ge sig, bli längre, segare, skära in i handflatan. Snart skulle det brista och all ilska och besvikelse skulle rulla ut på marken.

"Min lägenhet. Så länge du bor här och så länge jag är din förmyndare så gör du som jag säger" skällde Lasse. Oron fick honom att höja rösten mer än han menat.

"Jag bryr mig inte jävla idiot, fattar du inte det?" skrek Meja och stampade med foten. Måttet var rågat och kassen tappad och ilskan bet henne i anklarna som arga mopsar. "Jag bryr mig inte om vad du säger, du är inte min farsa så håll käft!" Om blickar kunde döda så vore Lasse ett förtorkat lik vid det här laget.