Djupet

     Att kliva ut ur helikoptern var som att kliva rakt in i en vindtunnel. Peter drog efter andan och skyddade ansiktet med handen när Nordsjöns vindar drog i och slet i deras hår. Jon skrattade och vände ryggen mot så han kunde lägga in en ny snus. Leif såg mest ut som om han hade lust att spy, han hatade att flyga och brukade alltid säga att sätta en dykare på en helikopter var som att sätta vingar på en fisk. Efter det blev han alltid kallad flygfisken av dem som visste om historien.
      ”Välkommen pojkar”, sa Mogens och vinkade in dem i lä. Här kunde de prata utan att skrika, även om en oljeborrplattform aldrig var helt tyst. ”Ni fick en fin dag att flyga på. När jag åkte hit så öste regnet ner så vi knappt såg plattformen.


     De var tre norrmän och en ensam svensk, men Peter hade jobbat på Nordsjöns oljefält i fem år vid det här laget, man blev lite smygnorsk av bara farten. Att vara dykare inom oljeindustrin innebar grova pengar men stora risker. Vattnet var iskallt, vågorna höga, och du var hela tiden omgiven av metall och kemikalier. Men, som Jon brukade säga, den farligaste biten var att ta sig i och ur sjön, när man väl var under vågorna så var det lugnt. Jon var en jäkla lögnare ibland.
     ”Är tryckkammaren på plats?” Leif gnuggade sina händer, han var fortfarande blek, men den friska luften hade fått liv i honom igen.
     De hade jobbat som ett dykteam i ett år nu, och det var Mogens jobb att se till att deras utrustning hamnade på plats och kopplades in ordentligt av landpersonalen. Om teknisk dykning var farligt, så var mättnadsdykning en konstform jämförbar med rymdpromenader. För att spara tid på upp och nedstigningar så levde dykarna under ett tryck som var anpassat för det djup de skulle arbeta på, och hämtades upp och ner i en dykarklocka.
     ”Inkopplad och klar”, kom svaret, ”Vi kan flytta in direkt gubbar.”

     Mogens ledde dem runt hörnet, och vinden slet återigen deras ord i bitar. Fastbultad på ståldäcket stod den, deras hem för den närmaste veckan. Som en rymdbas i miniatyr, inlyft med helikopter och monterad på plats. Två moduler med en sluss emellan, där dykarklockan vilade. Kranen som skulle lyfta den stod säkrad mot vinden, och Peter kunde se hur räcket som normalt skyddade kanten på plattformen hade monterats bort. Han fick en plötslig vision om att plattformen skulle börja rulla i vågorna och folk trilla över kanten som ärtor av en gaffel. Men en SPAR plattform var bland det stabilaste man kunde stå på i en storm. Under själva överbyggnaden sträckte sig en över tvåhundra meter djup metallkonstruktion, ett gigantiskt rör, trettiofem meter i diameter, en motvikt för att dämpa stormarnas kraft. Inne i röret låg borrutrustningen skyddad, och enorma, kilometerlånga kablar kedjade fast plattformen vid havsbottnen flera tusen meter under deras fötter. Om han försökte så kunde han ana sjögången, men han var aldrig säker på om det var inbillning eller inte.
Peter drog med fingrarna över den oljiga ytan på deras lilla bunker. Till skillnad från de flesta plattformar de jobbade på så var Loke helt ny, och deras utrustning såg plötsligt skamfilad och uttjänt ut, med sliten färg och stötta kanter. Men den fungerade, och de litade allihop på att Mogens skulle ha sett till att inga misstag gjordes när modulerna kopplades ihop och tätades.

     Ingen ville ha en upprepning av Deep Sea Driller.

     Allt som hade krävts där var ett enda litet misstag. Dålig kommunikation, ovan personal och en sluss som öppnades när den skulle ha varit stängd. Nio atmosfärers tryck blev ett på ett ögonblick, och fem människor miste livet. Den dykare som stod närmast slussen hade formligen förintats inifrån. De inre organen hade tryckts ut genom bålen, till och med ryggraden hade exploderat ut med våldsam kraft. Armar och ben hade skjutits iväg som missiler, och delar av honom hade sugits ut genom det lilla hålet och sprejat omgivningen röd. De hade hittat delar flera dagar senare, vissa trettio meter upp i själva riggen. De andra hade knappast haft en lättare död, blodet hade kokat och kropparna svullnat som ilandflutna valar. Sedan dess ändrades rutinerna, säkerheten blev viktigare, och den mänskliga faktorn hade i stort sett eliminerats.

     I stort sett. Det var ord som förföljde Peter i hans drömmar. I stort sett eliminerats. Varje gång han gick in genom porten och hörde den förseglas bakom honom så kom tanken. Var det dags idag? För någon att klanta till det? Dåliga dagar blev varje ljud utifrån en öppnad ventil, men så var det ibland. Man hade inte råd att bry sig om dåliga dagar i det här jobbet.

[Den här novellen läsas i sin helhet i antologin 'Vridna Historier' fråm Eskapix/En bok för vuxna. Köp den här.]

Tyst Hunger

När Lovisa väl svängde in på Södergårdens gårdsplan så var den redan full med bilar. Hon försökte parkera så hon inte skulle stå i vägen om slaktbilarna skulle behöva komma fram, men gyttjan gjorde dikesrenarna förrädiska så hon tog inga risker. Det räckte att behöva ringa efter bärgningsbil en gång under sin karriär, speciellt härute där mobiltäckningen var osäker och det var långt mellan gårdarna. Även om bönder i normala fall var hjälpsamma människor och redo att rycka in med en traktor så trampade en djurskyddsinspektör på många ömma tår. Hjälpen kunde vara långt borta om man hade otur, hon hade hört historierna. Leran sög tag i hennes stövlar när hon klev ur bilen, och mer regn hängde i luften. April visade sig just nu från sin brunaste och blötaste sida. En sur, stickande doft av svin omgav gården, och hon tog ett par djupa andetag för att vänja sig. Hönshus var värre att gå in i, men ingenting stank som industriell uppfödning av svin.
”Berndt?” ropade hon och höjde armen i en vinkning när hon klafsade bort över den leriga gårdsplanen mot gruppen av män som samlats runt en av bilarna. En lång tunnhårig man höjde armen till svar och vinkade bort henne till de andra. Berndt Scheele var en fåordig man, som länsveterinär närmade han sig pensionsåldern men Lovisa undrade om han inte var för gift med sitt jobb för att ens tänka i de banorna.
”Bra att du kom Lovisa, jag önskar att jag hade bättre nyheter.” Han tryckte bak glasögonen mot näsroten, och suckade. ”Det ser inte bra ut.”
Hon rynkade på pannan och tittade på resten av gruppen, som undvek hennes blick. Stämningen var tryckt, och Örjansson som ägde Södergårdens Grisar, såg ut som om han helst hade velat klippa till någon.
”Vad är det då?” frågade hon till slut. ”Svininfluensa? Mul och Klövsjuka? Salmonella?”
”Vi vet inte riktigt ännu”, erkände Lennart. ”Vi får se vad proven visar, men det ser ut som influensa.”
”Hur som helst så tar vi inga risker”, fyllde Pål i, en av Berndts yngre kollegor. ”Inte efter vad vi sett därinne. Det blir karantän och destruering av besättningen.”
Lovisa tittade på Örjansson, men han protesterade inte. Det fick henne att inse allvaret, de flesta bönder protesterade vilt när det kom till avlivning av deras djur, även om de fick ekonomisk ersättning. Även en industriell storbonde kunde ha nära band till sina djur. Hon tvekade ett ögonblick, fångad mellan feghet och viljan att veta.
”Kan jag ta en titt?”
Männen runt bilen utbytte tveksamma blickar, men Berndt nickade.
”Kom, du kan få låna en mask av oss.”

Förra gången hon hade varit inne i stallet så hade det varit liv och rörelse, halvvuxna lösdriftssvin hade bökat runt i halmen i de stora boxarna, rört sig omkring i små grupper och samlats i väntan på utfodringen. Nu stod grisarna där, en och en, stilla och orörliga. Inga bökade, många låg ner, och hon hade ingen aning om de levde eller hade dött. Lovisa tryckte masken lite hårdare mot ansiktet och gick fram mot den av grisarna som stod närmast boxväggen. Den stod orörlig och darrande, med rödsprängda ögon och droppande tryne. Hon kunde se saliv och snor bilda långa strängar under hakan, munnen slappt halvöppen så hon kunde skymta de skarpa hörntänderna. Hon viftade på handen i ett försök att skrämma den, men svinet bara stod där och vaggade, med blicken oseende i fjärran. Flugor kröp över dess tryne men den gjorde ingen ansats att skaka bort dem. Den bara stod där. Stilla. Stirrande. Lovisa kunde inte minnas senaste gången hon sett någonting så spöklikt. Pål hade rätt, att avliva djuren var det enda rätta, hon trodde inte de skulle leva länge om de lämnades på egen hand. Avlivning och karantän. Med en rysning vände hon sig om och flydde stallet.

Såna här dagar var det en lättnad att begrava sig i papper och karantänsbestämmelser. Lovisa var glad att det inte var hon som hade makten att bestämma över liv och död, hon hade tagit jobbet för att hon ville skydda djur från lidande, inte för att med ett pennstreck döma dem till avlivning och destruering. Inte för att de hade något val, att Sverige hade så bra djurhälsa som de hade berodde på snabba insatser och hänsynslös kontroll. Att offra de få för att rädda de många. Det var därför hon var här, som djurskyddsinspektör var det hon som hade mest koll på vilka gårdar som hade djur, och vart gränserna för karantänszonen borde dras. Hennes händer luktade skarpt, och stövlarna var renare än de hade varit på flera veckor efter att ha trampat runt i desinficeringsbadet på vägen ut. Hon ville hem och ställa sig i duschen, men istället var hon fast här med listor och kartor. Liv eller död. Ekonomiskt bortfall. Hon sneglade bort mot Örjansson som satt på en motorhuv med uppgivna skuldror och en kaffekopp i handen. Kanske väntade han på slaktbilen. Kanske undrade han vad han gjort för fel.

...

[Den här novellen var publicerad i Eskapix Magazine, bok 1, 2012, där man kan läsa resten.]

Strandhugg

Solen sjönk i havet som ett knytnävsslag och lämnade efter sig en himmel svullen i rostrött och lila. Vinden låg på från fastlandet och vågorna reste sig vita innan de fräste in över stranden som på Hälleskär inte var täckt av sand utan bestod av miljoner stenar som slipats runda av vågorna. En gång i tiden hade inlandsisens utlopp lagt grunden till ön, slipat ner klipporna och täckt dem med flyttblock och småsten. De minsta rasslade i vattenbrynet, medan de större hukade inåt land. Jens hade det ganska bekvämt där han satt i lä bakom en av stenarna, solvärmen låg fortfarande kvar i de släta blocken runt omkring honom och han hade gjort upp en eld av drivved. Den sprakade muntert i skymningsljuset, ett löfte om värme och äventyr. Hur länge hade grenarna drivit omkring innan de strandat just här, undrade han för sig själv. På ön fanns bara taniga små avenbokar utspridda bland slånbärssnåren. Han var tacksam att de flutit iland just här, annars hade det blivit en kall natt invirad i picknickfilten och fuktiga handdukar. Tur att han inte hade gjort allvar av löftet att sluta röka.

"Ibra, kom och sätt dig nu, fryser du inte?" ropade Jens, men vinden slet tag i hans ord och dränkte dem i det dova malande ljudet av tusentals strandstenar som satts i rörelse av vågorna. Hälleskärs södra udde bytte hela tiden skepnad av samspelet mellan vind och vågor, och just nu verkade den vara på marsch. Om inte vinden vände så skulle uddens spets ha vridit sig om några dagar. I normala fall skulle han ha tyckt att det var fascinerande. Nu hade han andra saker att tänka på.

"Ibra”, ropade han igen, och den här gången övergav han elden och gick ned mot strandkanten. Vid horisonten låg fastlandet som en svart strimma, nästan osynlig nu när solnedgången mörknat till ett blåmärke. Ibra avtecknade sig tydligt i mörkret i sin vita t-tröja, Jens log lite för sig själv och smög upp för att ge honom en kram. "Sluta tjura”, sa han, ”vi överlever en natt i det fria, färjan kommer tillbaka imorgon."

De hade anlänt till ön samma morgon, på en liten färja som luktade diesel och fisk. Färjan tuffade kusten runt, en tur på morgonen och en när kvällningen nalkades. Vissa öar den angjorde hade sommargäster, stugor och bryggor, medan andra var öde som Hälleskär. Folk kom hit över dagen för att sola på hällarna och svalka sig i havet, men så här sent på säsongen hade de nästan haft hela ön för sig själva. I en enslig vik hade de älskat hett i eftermiddagssolen och sedan somnat i varandras armar, glömska för omvärlden. Färjan hade lämnat ön utan dem, så nu återstod bara att övernatta i väntan på nästa båt.

"Vinden ligger på från fastlandet”, sa Ibra och tog inte blicken från horisonten. "Jag undrar om den har vänt på sig."
"Sluta oroa dig”, sa Jens med en rysning, men det var hopplöst att försöka följa sitt eget råd.

...

[Publicerad i Eskapix magazine vol 6 2011, där du kan läsa fortsättningen]

Vid helvetets portar

Då.
1995.
Fred bryter ut i ett sargat Jugoslavien, för evigt styckat i sina beståndsdelar. Någonstans därborta brinner mina föräldrars hus, bebott av fel sorts människor på fel sorts plats. Min far var serb och min mor kroat, hon blev skjuten av en krypskytt, han togs av milisen och kom aldrig tillbaka. Jag hamnade på en flyktingförläggning i Sverige med mina kusiner och en bärbar cd-spelare som enda sällskap. Hörlurarna höll världen på avstånd, förvandlade livets jävlighet till någonting man kunde uthärda så länge man hade rätt sorts soundtrack. Men skiva efter skiva förvreds av minnen jag helst ville glömma, manade fram bilder av lastbilsflak och containrar, av iskalla nätter och bilresan genom Tyskland insvept i avgaser och dödsskräck. Musiken höll på att överge mig, lämna mig vind för våg när jag behövde den som mest.

Jag minns inte vad han hette, han som gav mig skivan. En kille på förläggningen, några år äldre och med rysk brytning stack till mig en CD, och jag minns att jag stirrade stumt på omslaget, en förvriden rysk ikon i brunt och guld som stirrade på mig med döda ögon. Vid Helvetets Portar. Jag var inte säker på om det var namnet på bandet eller skivan, för jag förstod inte svenska särskilt bra på den tiden. Hade det varit ett halvår tidigare hade jag protesterat, men världen hade slutat lyssna på mina protester så jag var tyst. Kvar fanns bara passiv acceptans av mitt eget öde. Så jag stoppade in den i spelaren, satte på mig hörlurarna och vred upp volymen. Högt.

Ett elektriskt fräsande fyllde mitt huvud, följt av metalliskt gnissel som förvridits till en spöklik melodi. Nackhåren reste sig när en röst väste i mina öron: “Vi är alla blinda för verkligheten, vi är alla födda för att dö.” Jag drog efter andan samtidigt som trummorna släpptes lösa, ett halvt slag före basen som kämpade för att hålla jämna steg med gitarrerna som föll in ett ögonblick senare. Jag satt förstenad, som en hund med huvudet ut genom sidorutan och hela världens fartvind i ansiktet. Och sen kom sången.

Jag hade aldrig hört något liknande. Den sket i melodin, den morrade och skrek ut textrader jag inte kunde uppfatta eller förstå ännu. Det var inte sång utan rent hat, en förryckt tirad mot alla världens orättvisor, en förbannelse kastad över den avskrädesplats som kallades för mänskligheten. Mitt ansikte värkte, och det tog mig ett ögonblick att inse att det berodde på att jag log för första gången på över ett år. Krampaktigt.

Jag var inte längre ensam.

...

[Novellen publicerades i Eskapix Magazine, Vol 5 2011 där man kan läsa resten.]

Snigelsommar

Snigelspåren rann nedför fönsterrutan. De intorkade linjerna silade skymningsljuset där det föll in över köksbordet. Man kunde nästan ana gallerskuggorna. Joanna tröttnade på att se de brunbleka bukarna glida förbi och rullade bort till kaffekokaren. Det hade kostat en hel del att handikappanpassa mormors gamla sommarställe, men det hade varit värt varenda krona. Det här var hennes tillflyktsort, hon kunde ge sin assistent ledigt hela sommaren och dra sig tillbaka hit, till sitt eget västkustparadis. I normala fall så såg hon knappt en människa tills hon tog bilen tillbaks till Göteborg i september, men den här sommaren hade ingenting varit normalt. Kaffet puttrade förnöjsamt och Joanna kontrollerade torrförråden. Hon hade fortfarande mat för en månad, och bränslenivån i generatorn var vad hon förväntade sig eftersom hon knappt behövt använda värmen alls, vädret hade varit så varmt och fuktigt. Kanske det förklarade snigelexplosionen.

Hade hon märkt att någonting var fel redan när hon kom hit i mitten av maj? Eller hade hon förträngt det? Hade hon varit så ivrig att få sina förnödenheter inburna att hon inte lagt märke till någonting ovanligt? Hon ville ju bara bli lämnad ensam. Hon visste inte hur många fler somrar hon skulle kunna klara sig själv, hennes sjukdom framskred efter sin egen tidtabell. Men hon behövde det här andningshålet, behövde överge radio och teve, behövde lämna datorer och bilar och trappor. Hennes enda livlina var hennes nödtelefon, mobilen som hon lovat att alltid ha med sig. Joanna log lite när hon hällde upp kaffet, det där var ett löfte som hon alltid bröt. Mobilen låg med sin laddare i en låda vid sängen. Där kunde den gott stanna. Hennes läkare brukade skälla på henne, vad skulle hända om hon välte med rullstolen? Om hon blev sjuk? Om hon skadade sig? Han förstod inte att det var det som var poängen. Hon hade inte många år av rörlighet kvar och hon ville göra det bästa av dem. Faran var en del i hennes kamp mot sjukdomen, ett sista finger i ögat på hennes handikapp. När yttervärlden skars bort så kände hon sig nästan normal. Varje sommar var en seger.

Joanna suckade och rullade ut på den inglasade verandan med sitt kaffe. I normala fall så skulle skjutdörrarna stå öppna och släppa in både sol och vind, men sen snigelinvasionen började så hade hon varit tvungen att ha dem stängda. Verandan var varm och kvav även med bambujalusierna nedfällda. Hon sträckte sig efter en av snoddarna, men utsikten var bara deprimerande. Blommorna var uppätna, bärbuskarna var kala och grönskan som återstod var dystert uniform och trist. Inga fåglar sjöng i buskarna, och hon hade inte sett en skymt av igelkottarna som brukade böka på gräsmattan i skymningen. Det var bara hon och sniglarna. Det hade gått så långt att hon fruktade regnet. Förra sommaren hade hon suttit härute för öppna dörrar och lyssnat till regnsmattret mot taket. Men numera så lockade varje skur bara fram sniglarna och förvandlade fönster och grusgångar till ett kryllande inferno. Hon kom hit för att känna sig fri från mänsklighetens blickar och fördomar, men nu var hon satt i husarrest med sniglarna som fångvaktare. Det fick vara nog nu, hon hade läst sina böcker och gjort sina korsord. Imorgon skulle hon fräscha upp sig lite och ta bilen ner till byn. Få lite variation. Köpa lite böcker, ta en glass i hamnen och lyssna på fiskmåsarna. Och framför allt, tänka på något annat än mördarsniglar.


...

[Publicerad i Eskapix Magazine vol 4 2010, där man kan läsa resten]

pestsommar (4)

Hanna bet tillbaka tanken att hon inte kunde förstå vad som var barmhärtigt med att låta någon dö, men istället så släppte hon taget om Larsa och kröp långsamt bort mot britsen, mot sin vilja fascinerad av dödskampen. Hon visste att mormor varit redo att dö, men hennes kropp verkade inte vilja ge upp kampen. Hon höll andan och väntade på nästa andetag som aldrig kom. Hennes lungor sved, och hon var tvungen att dra in en nypa luft långt före mormor. Hade hon dött redan? Just när hon var säker på det så kom ett sista andetag, djupt och fyllt med vätska som hos en drunknande kvinna. Hanna kunde se senorna spännas i den skinntorra halsen, bröstkorgen kämpa uppåt, för att till slut kollapsa och bli stilla.

Axsel tryckte försiktigt fingertopparna mot hennes hals. Han höll dem kvar, länge och väl innan han viskade ”Gå i frid.”

”Så hon är borta nu.” Larsas röst darrade okontrollerat. ”Hon är död.” Han sade orden som om han inte riktigt trodde på dem, som om det hela var en ond dröm som han inte kunde vakna ifrån. Han kröp bort till britsen, som om han var rädd för att väcka henne. Men spänningen hade släppt i rummet, någonting hade gett sig av och lämnat dem alla ensamma. ”Hon är verkligen död.”

”Hos Gud” sa Hanna tröstande, men hon hade dragit sig tillbaka till härden igen, lite rädd för liket som nu låg där mormor hade legat. Hon hade inte trott det skulle vara sån skillnad, mellan en levande kropp och ett död. Mormor hade knappast rört sig förut, och innan dödskampen så hade man knappt sett att hon andades. Hon hade tänkt att hon redan såg död ut, men nu när hon såg den verkliga döden så förstod hon inte hur hon någonsin skulle kunna ha tagit miste. Döden hade gjort mormor till en främling.

Larsa tittade ner på det som varit hans mor, på kroppen som låg där, stilla och tyst. För ett ögonblick såg det ut som om han ville brista ut i förbannelser över livet, förneka döden som tagit vad han älskade och behövde ifrån honom. Men sen brast fördämningarna och han brast i gråt, desperat, hulkande gråt. Axsel sade ingenting, han bara lade handen försiktigt på Larsas axel, och när den inte skakades bort så omfamnade han den gråtande mannen, drog honom försiktigt bort från britsen där liket vilade.

Hanna tittade på de två männen, och på mormor. Hon visste att hon borde gråta, att hon borde vara den som Axsel tröstade. Men hon kände det som om allting hände någon annan, som om det här inte var hennes mormor, inte hennes morbror. Bara nästan, bara någonting till förväxling likt. ”Vad ska vi göra nu?” frågade hon till sist, när Larsa hade lugnat ner sig tillräckligt för att dra sig tillbaka från Axsels omfamning.

”Vi sveper henne” sa Axsel med en suck, ”och imorgon tar vi henne till kyrkan.”

”Det var inte det jag menade.” Hanna rös lite vid tanken att tillbringa natten i sällskap av ett lik, men mormor hade inte velat dem något illa i livet, så varför skulle hon vilja det i döden? ”Larsa?”

”Jag vet inte” suckade Larsa medan han torkade bort tårarna. ”Jag antar att vi fortsätter som innan. Det här är det enda vi har.” Hans röst var blygrått tung, fylld av sorg och hopplöshet.

”Du är en idiot!” Hanna förvånade sig själv med sitt utbrott, men minen av hopplös acceptans på hans ansikte förbytte sorgen till ilska. ”Byrådet hatar dig sen du satte dig upp för Jens skull. Vi har ingen ätt bakom oss, ingen annan framtid än att stanna här och nätt och jämt överleva vintrarna.” Tanken på bara hon och Larsa, ensamma i stugan med hålet som mormor lämnat efter sig gjorde henne skräckslagen.

”Hur…” Larsa skakade på huvudet. ”Hur kan du tänka på det här nu?”

”Därför att ingenting nånsin kommer att bli som förut!” Hanna hade nära till tårarna, hon kände hur de brände bakom hennes ögon. ”Mormor är död. Hon kommer inte tillbaka, det är bara du och jag nu. Och du hatar livet här lika mycket som jag.”

”Jag hatar det inte” protesterade Larsa lamt.

”Så alla gånger vi pratat och drömt om hur underbart det vore att se världen, har du glömt det nu?” Hanna visste inte vad som kändes mera hemskt, att se Larsa så här uppgiven eller att föreställa sig hur framtiden skulle bli nu, utan mormor, ensamma.

”Jag är så illa nödd och tvungen!” Larsa höjde rösten, ilska och irritation kämpandes med sorgen om att ta överhanden. ”Någon måste vara en man nu och ta ansvaret.” Som för att illustrera det reste han sig up, man kunde inte ta ansvar om man satt ihopkrupen i en hög på golvet och grät.

”En man?” Hanna fnös och reste sig också upp, ilskna små knytnävar på hennes höfter när hon stirrade anklagande på honom . ”Du har inte tagit mer ansvar än nödvändigt och rännt omkring i markerna. Jag vet inte vilka du ränt hos, men inte lustigt om dom skäller dig för skamlös i byn. Har du legat med deras fruar också?”

”Hanna!” Larsas hand flög ut och träffade henne rakt över kinden, en rungande, reflexmässig örfil. Han såg nästan lika chockad ut som hon över sin reaktion.

”Jag hatar dig” skrek Hanna, handen pressad mot sin blossande kind. Hon sög ut som om hon var på vippen att säga någonting mer, men pressade ihop läpparna och duckade förbi honom så hon kunde springa ut genom dörren. Smällen när hon smällde igen den efter sig fick båda männen att hoppa.

”Hon har rätt” sa Axsel efter en stunds tystnad. ”Livet kommer aldrig att bli detsamma igen. Inte för någon.” Han hade draperat den gamla kvinnans armar över bröstet och placerat hennes enkla kors i händerna.

Larsa suckade djupt och slutade stirra på den stängda dörren som om han kunde få Hanna att komma tillbaka och be om förlåtelse med enbart viljekraft. Han gav den andre mannen en trött blick och kliade sig i nacken. ”Har någon sagt till dig att du är en dystergök?”

”Många gånger” erkände Axsel med en axelryckning. ”Man blir det när man ser världen.”

”Och ändå vill du dra ut oss där?” Larsa såg misstrogen ut, det var inte det att han inte hade drömt om det själv, men just nu kändes det som om han ville försöka hålla fast vid allt hemtamt för glatta livet.

”Döden har kommit hit, det är dags att fly.” Axsel rättade till filten, och strök ömsint den gamla kvinnan över håret. Det här var en god död, en gammal kvinna som kallades hem i rätt tid, fridfullt, utan vare sig strid eller sjukdom.

”Du skulle kunna resa enklare ensam.” Larsa såg nästan lite avundsjuk ut över hur lätt Axsel verkade ha att hantera liket efter hans mor, själv hade han stora problem att ens titta på henne där hon låg. ”Om du nu är rädd.”

”Ni har varit goda mot mig. Ni förtjänar en chans att överleva.” Axsels svar var lakoniskt, som om han inte tvivlade på vad som komma skulle, utan bara på när det skulle ske.

”Tycker du inte vi förtjänar mer än vaga antydningar?” Larsa gick bort till elden, och stirrade stint in i den som om den kunde bränna bort tårarna som hela tiden hotade att välla upp när han såg på sin mor.

”Det kanske är dags nu.” Axsel nickade eftertänksamt. ”Hämta in Hanna. Ni förtjänar att höra hela historien nu.”

pestsommar (3)

Den lilla stenstugan kändes större än var den egentligen var, nu när fåren gick ute under sommaren. Fädelen var sopad och stampad, Axsel hade sovit där när han väl hämtat sig från sitt sår. Det var en liten stuga, bara ett rum, och även om fädelen låg en arm lägre än bodelen så skiljde bara ett staket den från resten av stugan. På vintern hjälpte det att vara många, och lukten av får vande man sig vid snabbt när nordanvinden ven om knutarna. Hanna hade hållit eld i härden, och stugan var behagligt varm. Det var inte det att det var kallt ute, men hon behövde någonting att hålla händerna sysselsatta med, och att sitta och peta i glöden var bättre än att sitta och titta på mormor.

Hon såg så tunn ut där hon låg på bädden, en liten skrynkla av den fordom starka kvinna som fött fyra barn och uppfostrat två av dem till vuxen ålder. Hon hade inte varit vaken på flera dagar nu, och även om Larsa hade försökt att tvinga lite soppa över hennes läppar så var det uppenbart att hon hade intagit sin sista måltid. Hanna försökte komma ihåg vad det varit, men kunde inte dra sig det till minnes och översköljdes av skamsen panik. Hon borde minnas det här, eller hur? Varje stund var viktig nu på slutet. Hon borde be till Herren att ta hand om hennes själ, hon borde… det var så mycket som hon borde göra, men allt hon kunde förmå sig till var att sitta här och raka i glöden och försöka låta bli att tänka på att hon aldrig skulle få prata med mormor igen.

”Var är han?” Larsas röst var sprucken, på gränsen till gråt. Han hade tagit en lov runt stugan ännu en gång, men ingen präst hade synts vid horisonten, och nu nalkades kvällningen. Trots nervositeten tvingade han sig att sitta ner vid bädden, knäböjandes som inför ett altare. Han drog händerna genom det rågblonda håret och suckade frustrerat.

”Han lovade att han skulle komma.” Hanna försökte låta lugnande och trygg, som mormor hade låtit. Hon trodde inte hon lyckade speciellt bra. ”Jag sa hur allvarligt det var till honom, jag svär.”

”Värdelösa prästskrälle” muttrade Larsa bittert, innan han och Hanna båda kastade en orolig blick mot den döende gamla kvinnan, som om hädelsen skulle få henne att vakna till liv och ge dem en sträng blick.

”Tur för dig att hon inte hörde” viskade Hanna och korsade sig.

”Jag önskar att hon gjorde det” sa Larsa hätskt, även om det var döden han var arg på och ingen annan. ”Jag saknar hennes förmaningar” tillade han med en mjukare stämma.

”Jag saknar henne” nöjde sig Hanna med att säga. Hon saknade inte bannor för att hon hädade eller uppförde sig illa. Men hon saknade någon som kunde göra allting bättre, som kunde se till att världen kändes förutsägbar och trygg. Hon saknade mormors famn. ”Andas hon fortfarande?”

Larsa svarade inte, han verkade frukta vad svaret skulle bli. Istället lutade sig Axsel fram över den gamla kvinnan, och placerade sin kind nära hennes mun för att känna de nästan omärkliga andetagen. Han var ingen främling inför döden. ”Hon andas.”

”Vad skall vi göra om han inte kommer?” Hanna satt och pillade med en av de små pinnarna istället för att lägga den på elden. Varför kom inte prästen? Hade Gud talat om för honom vad hon tänkte? Tyckte han det var för långt? Var han för lat? Var de för fattiga? Hade de inte gott i kyrkan tillräckligt ofta?

”Jag vet inte” erkände Larsa med en suck. Han kunde vara nog så handlingskraftig i vanliga fall, men när det gällde det här såg han förstelnad, nästan lamslagen ut. Han hade kanske förträngt hennes försämrade hälsa så länge att ny när hon låg på sitt yttersta så var det alltför plötsligt, som om döden legat på lur för att ta henne när han minst väntade sig det. Helt plötsligt var det så mycket kvar att säga. Så mycket kvar att göra.

Axsel tvekade lite medan han gjorde korstecknet över hennes bädd. Sedan harklade han sig och sa ”Jag kan be för henne. Hon vore inte den första döende som jag tröstat på det yttersta.”

Hanna kunde inte hålla sig utan utbrast ”Hon är väl ingen soldat!”

Axsel gav henne en förebrående blick ”Hon är en människa som vi alla. Jag tror att Gud förstår.”

Hanna rodnade lite och tittade in i elden igen och viskade tyst. ”Jag hoppas det.” Veden hon just lagt på sprakade uppmuntrande, små gnistor fyllde luften när kvisthålen knäppte i hettan.

Larsa lutade sig ner över britsen, hans ansikte stelt av oro och sorg. ”Hon…” han fick inte chansen att avsluta meningen innan den gamla kvinnan drog efter andan, och fyllde lungorna med ett obeskrivligt rosslande ljud som ekade mellan väggarna i den lilla stugan. Han nästan kastade sig bort från britsen, som om han var rädd att hans närvaro hade stört den döende kvinnan.

Axsel skakade lugnande på huvudet till de båda, det var svårt att bedöma om Hanna eller Larsa såg mest skräckslagen ut. ”Det är så det är mot slutet. De sista andetagen är alltid svåra. Det är inte långt kvar nu.” Han la sin grova näve över den gamla kvinnans lilla skinntorra hand och mumlade en tyst bön.

Hanna, som hade hållit andan själv, kröp bort från elden och bort till Larsas sida. Hon hade aldrig sett honom så här förut, och kände ett skamset hugg i magen över att hon inte var lika förstörd. ”Hon kommer till himlen” försäkrade hon, ”hon var en god människa.”

”Jag skiter väl i himlen, jag vill…” Larsa avbröt sig när han kände Hannas hand på sin arm. ”Nej, förlåt, jag menade inte det… Gud…” Han snörvlade, och hade det inte varit för ännu ett djupt, rosslande andetag från hans mor, så djupt att det verkade som om hennes bröstkorg skulle rämna under trycket, så hade tårarna kommit. ”Jag vill inte att hon skall dö.”

Axsel tittade upp från sitt mumlande. ”Det är Guds vilja och barmhärtighet, att ta henne nu, när hon kan dö lycklig.”

pestsommar (2)

”Anna på hörnet spydde utanför kyrkan idag.” Hanna lät jordkrattan vila för ett ögonblick. Hon var redan genomsvett i vårsolen, men de var sent ute med sådden det här året så hon hade get sig ut på tegen så snart hon kommit hem från kyrkan och gett sitt budskap till en mormor som inte längre svarade på tilltal. Sen Larsa kommit ihop sig med byrådet ville ingen längre låna ut ett årder och några dragare till honom. Så de var hänvisade till hacka och räfsa som några andra fattighjon. Inte för att de var rika, mormor hade ofta berättat att hon var född som träl och blivit fri först när både lagen och Vite Krist höll med om att alla var lika inför Gud. Hon och hennes man hade blivit tilldelade jord i utkanten av det lilla samhället, hård, oförlåtande jord, men den var deras. Och hade inte Gud fader själv sagt att man skulle förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett? Om det var fallet så visste Hanna att de hade sitt på det torra.

Axsel lät hackan falla i ännu ett hugg ner i den hårda tegen. Jordkokan splittrades och han ruskade runt med hackan för att skaka sönder den. Hanna tittade beundrande på hur hans svettiga särk klibbade fast vid huden. Han attackerade jorden som om den vore hans fiende, högg in på den med hackan som vore den en yxa. Hanna log lite i mjugg, hon hade sagt till Larsa att Axsel jobbade mycket hårdare än han någonsin gjort. Larsa hade bara skrattat och bett henne se efter hur mycket som blev gjort. Det var skillnad på att hantera en hacka och ett svärd. ”Så det börjar nu” var Axsels svar, en lakonisk liten mening som slank ut när han lyfte hackan till nästa hugg.

”Vad börjar? Undergången som du yrade om?” Hanna skrattade och kastade bak flätan på ryggen igen. ”Hon kanske är gravid, det skulle vara rätt åt henne. Jag vet hur hon har slagit sina lovar runt Henrik, tyskättad som han är. Det var inte det att Hanna var avundsjuk, men Henrik hade varit i Visby, och Hanna hade aldrig kommit längre än till kyrkan på söndagarna annat än i fantasin.

”Du kommer att få se” muttrade Axsel. ”Det är så här det börjar. Din mormor har tur som ligger för döden nu. Snart finns det inte tid för varken präst eller vigd jord.” Hans fårade ansikte var förvridet i en oläsbar mask, ögonen mörka som havet på natten. ”Du och Larsa borde förbereda er på flykt istället för att så.”

Hanna torkade bort lite svett från ansiktet, hennes fingrar lämnade bleka linjer över hennes kinder, hon var täkt av ett tunt lager dammig jord. Det hade inte regnat på länge, inte sen stormen som sänkte Axsels skepp med man och allt. Nåja, inte alla män och inte riktigt allt. Bara nästan. Hon visste fortfarande inte varför han vägrade att gå och kräva tillbaka det lilla av lasten som bärgats. Visst, det hade gått en vecka innan han vaknade från sin medvetslöshet, och hon hade trott han skulle dö, men döden hade lämnat honom ifred. ”Du måste ha slagit i skallen när du kastades i land.”

Axsel begrundade detta och suckade sedan ”Kanske har du rätt. Jag hoppas det, för allas vår skull. Men han har inte haft fel ännu.” Han lyfte åter hackan, men satte ner den innan slaget föll. Hans ögon smalnade när han kisade mot den flata horisonten.

”Han?” Hanna visste att det inte var lönt att fråga, Axsel var pratglad när det gällde det mesta, men vissa saker höll han tyst om. Den mystiske ’han’ som dök upp ibland var en av dessa.

”Bry dig inte om det du” kom svaret, nu som alltid.

”Larsa tycker du skall stanna.” Hon bytte ämne och attackerade jordkokorna igen med räfsan. ”Med två mäns arbete så tror han att han skulle kunna få in så mycket hö att fler får skulle överleva vintern. Då skulle vi kunna så mer mark nästa år, och inte ens byrådet kan vara ilskna på honom så länge.”

Axsel skrattade och bröt upp mer jord för henne att luckra. ”Är du säker på det?

”Jo, jag vet att han kan vara frispråkig,” erkände Hanna, ”men folk glömmer.”

”Vi får väl hoppas att han håller sig i skinnet då” sa Axsel allvarsamt. Han hade en bekymrad uppsyn som om han tvivlade å Larsas förmåga att undvika att mucka gräl eller säga vad han verkligen tyckte.

”Jag tror att mormor…” Hanna tvekade, hon hade tänkt säga mormors dödskamp, men plötsligt blev allting så verkligt för henne. Mormor var inte bara lite sjukare än vanligt, hon var på väg att dö. Verkligen dö. Dö och lämna dem ensamma för gott. ”… att hon är sjuk är jobbigt för honom.”

”Du verkar ta det bättre?” Axsel delade en liten rot med ett träffsäkert hugg. Han böjde sig ner och drog upp den, vilket var svårare än han räknat med.

”Alla dör, och mormor var inte rädd för det” konstaterade Hanna. ”Jag kommer att sakna henne, men vi ses i himlen.” Hon tittade på Axsels kamp med roten, hon borde kanske ha skrattat, men ämnet var för allvarligt.

”Amen” fyllde Axsel i. Han kastade bort rotstumpen mot kanten på tegen, nöjd med sin seger, men inte nöjd med att han inte hunnit mer på en dag. Jordbruk var svårare än han mindes. ”Och Larsa har inte lika stark tro?”

Hanna ryckte på axlarna medan hon luckrade. ”Jag tror han är räddast för att vara äldst. Han borde ha gift sig vid det här laget. Han är ju över tjugo! Mycket över” lade hon till efter ett ögonblicks eftertanke.

Axsel hade slutat hacka igen och betraktade henne tankfullt. ”Jag trodde ni var bror och syster först. Inte morbror och systerdotter. Det måste vara stor ålderskillnad mellan honom och din mor.”

”Varit. Hon dog i hostan när jag var liten, jag minns henne knappt.” Hanna kunde mana fram bilden av en blekblond, allvarlig kvinna men hon visste inte om hon verkligen mindes, eller om det var alla mormors historier som hade etsats sig in i hennes ögon. ”Och jo, ingen trodde mormor kunde bli gravid igen när gud välsignade henne med Larsa.”

”Borde du inte se dig om efter en man också?” Axsels allvarliga, fårade ansikte röjde inget mer än neutral nyfikenhet.

Hanna rodnade ändå, och stirrade ner i marken medan hon räfsade. ”Jo, men jag har precis blivit kvinna” erkände hon som om det var något att skämmas för. ”Och vi har ändå ingen hemgift. Och Larsa får marken, så man kan inte ens gifta sig till den.” När man såg det på det viset så var läget ganska hopplöst för henne. ”Kanske skulle jag dra iväg och bli nunna som min mor.”

Axsel skrattade och skakade på huvudet. ”Du hade blivit en hemsk nunna.” Han fortsatte skrocka medan han hackade, som om tanken var för underhållande för att låta fly alltför snabbt. ”Hur kommer det sig att en nunna fick en dotter?”

”Djävulen” sa Hanna fräckt. ”Har du inte hört vad dom säger?”

Han gav henne en road blick under buskiga ögonbryn. ”Hanna, jag har varit här i tre veckor, och i byn hela två gånger.” Och en av veckorna hade han legat till sängs med ett djupt sår i skalpen. Han kunde fortfarande känna ruvan när han drog fingrarna genom det korta håret.

”Det är hur som helst inte sant” Hanna ryckte på axlarna som om det inte hade varit en självklarhet. ”Jag har brunt hår, inte rött.” Hon kastade tillbaka sitt mörkbruna hår, trälbrunt som mormors, nej, ännu brunare, nästan svart. ”Och hon blev våldtagen säger mormor, men jag tror hon kanske hade en älskare och blev utkastad ur klostret och inte vågade berätta när hon kom hem.” Hanna trodde att om hon hade varit nunna hade kanske hon också haft en älskare. Klostret låg i Visby så det måste finnas många unga män att titta på. Hon ville inte ha tillkommit under en våldtäkt.

”Så du är en löskeunge?” Axsel hade slutat att le nu, det här var ett allvarligt ämne. Utan ätt och ättelängd fanns inte mycket framtid.

”Oja” nickade Hanna, hon hade sen länge lärt sig att anfall var bästa försvar. Hon vägrade skämmas över saker och ting hon inte kunde rå för. ”Så det är inte så lätt att hitta någon för nån av oss.”

”Du låter inte så nedslagen” påpekade Axsel godmodigt.

”Jag vill inte ha en man ännu, jag vill se världen först” utbrast Hanna, innan hon rättade sig ”eller i alla fall Visby.” Visby var nästan världen, det var där skeppen kom, det var där som Gotland sträckte sina armar över östersjön. ”Kanske jag hittar en köpman som inte bryr sig om hemgift och släkt utan blir förtrollad av min skönhet och som tar med sig hela världen hem till mig.” inte för att hon såg sig själv som skön, snarast ganska alldaglig, mager och tanig som hon var. Men skulle man drömma så skulle man.

”Vill du inte resa själv?” Axsel såg frågande ut, som om han hade väntat sig det efter hennes brinnande inledning.

Hanna suckade och vilade på räfsan. ”Inte som lekare eller lösdrivare, och det är det jag skulle bli.”

Axsel nickade tyst för sig själv. ”Det kan inte vara lätt att vara kvinna.”

”Nej, vi kan inte dra ut i krig som ni.” Hanna lät nästan sorgsen vid tanken.

”Krig låter alltid bättre när man är långt ifrån det” sade Axsel filosofiskt. ”Vi var sex som drog söderöver för att söka lyckan och bara jag är i livet. Varken rik eller lycklig, och utan kvinna och härd.”

Hanna begrundade detta under tystnad innan hon gav honom en lång, längtansfylld blick. ”Men du har sett världen.”

”Jo”, svarade Axsel med en nickning ”jag har sett världen.”

”En dag skall jag säga detsamma.” Hanna lade handen på sitt hjärta för att understryka allvaret i hennes löfte.

Axsel var tyst ett ögonblick innan han skakade på huvudet. ”Akta dig för vad du önskar Hanna, det kan slå in.”

pestsommar (1)

Litanian slingrade sig sin vanliga väg, och Hanna lät sig driva bort på de obegripliga latinska irrvattnen. Hon gungade sakta från sida till sida där hon stod, blicken fäst i kyrktaket. Det var en liten kyrka, Axsel hade berättat om kyrkorum där taket var lika långt borta som himmelen, men bemålat med bilder starka nog att väcka den värsta syndaren till insikt om sitt liv. Men det här var en liten kyrka med en liten präst i en liten by med en liten hamn och Hanna drabbades plötsligt av den hädiska tanken att Gud fader skulle plocka upp den med en hand och börja leka med dem alla som små dockor. Hädiska tankar, men hon trodde inte att Gud fader skulle missunna henne dem. Hon stod ju bara här och tänkte på hur vackert allting var i skapelsen, hur våren var här, hur åkrarna såddes och svälten hade missat sitt mål ännu ett år. Hon blev jämt så drömsk när prästen började läsa sina besvärjelser och latinet väckte bilder av fjärran länder och den heliga staden. Den måste vara minst lika stor som Visby själv, kanske ännu större. Vit som kalksten och gyllene som solen.

Prästens besvärjelser närmade sig slutet, och just nu kändes Axsels illavarslande profetior så långt borta. Målningarna som Mäster Erik hade gjort var klara och levande, hon kunde se ansiktena på helgonen och kunde till och med namnen på många av dem. Hon visste vilka man bad till när man ville ha en son, och vilka som skyddade mot röta i höet och vilka man skulle åkalla när lammningen började. Mormor visste mer än prästen där, för som hon sa, präster ser till himlen, men vi andra måste leva här på jorden tills vår herre kallar hem oss. Hanna saknade henne, men mormor hade inte varit frisk på långe, och att vandra två timmar fram och tillbaka till kyrkan i Västergarn var inte att tänka på. Om de hade varit rika så hade de haft en häst, så mormor kunde åka fram till kyrkbacken och ta del av prästens välsignelse. Men de hade ingen häst, bara en handfull magra får och tak över huvudet. Och Hanna var den enda i hushållet som gick till kyrkan idag.

En rossling ekade genom folkmassan, en kvävd hostning som släpptes ut först när prästen tystnat med sin välsignelse. Anna på hörnet såg det ut som, Arnes syster. Den bästa sömmerskan i byn. Hanna kikade lite förstulet åt henne när de gick ut genom norrporten, hon såg verkligen inte frisk ut. Hon borde inte ha kommit hit alls, men kanske hoppades hon att prästens välsignelser skulle hjälpa vad som fattades henne. För ett ögonblick hoppades Hanna att hon inte skulle bli bättre, att Arnes familj skulle hemsökas av samma saker som hennes egen. Dom hade inte haft rätt att lägga beslag på hela den ilandflutna lasten, hon var den som hade sett vraket först. Kanske var det Guds straff för deras girighet. Kanske var det straffet för deras synder. Anna vacklade till och spydde på marken, hennes kinder blossade av feber, och det var bara med några väninnors hjälp som hon höll sig uppe. Bra, tänkte Hanna, rätt åt henne.

Folk hade börjat samlas utanför kyrkan nu, och där kom prästen farande som en orolig sugga vars kultingar var i fara. Hon visste det var hädiskt, men den lille rödmosige mannen hade alltid påmint henne om en gris. Guds gris. Hon var tvungen att hålla handen för munnen för att inte fnittra, men alla tittade på Anna och prästen. Hon var osynlig och osedd, som alltid. Hon lät blicken glida upp mot skyn och bad Gud om ursäkt för sina tankar. Hon skulle botgöra dem senare, som hon alltid gjorde. Anna var på fötter nu, men såg ut som hon sprungit med huvudet före in i ett nässelsnår. Huden blossade och ögonen såg otäckt glasartade ut. Hanna korsade sig som de andra, och tittade på när folkmassan delade sig så de kunde dra sig hemåt. Prästen stod kvar, baddande sin panna med en bekymrad min. ”Ursäkta” pep Hanna och neg djupt. ”Jag kommer med bud från gammelmor.” Hon kunde se prästen kämpa med att försök placera henne, så hon tillade ”Gammelmor Elsbet ute mot hallarna”

”Ah, jo, jo, givetvis. Det var länge sen man såg henne på söndagarna, jag såg inte din morbror heller.” Prästens röst var vagt förebrående, men hans blick och tankar var redan någon annan stans.

”Hon är döende” förklarade Hanna nyktert. ”Hon tar sig inte upp ur sängen längre, men hon skulle önska att hon fick göra syndernas bekännelse en sista gång innan Vår Herre hämtar hem henne. Och morbror ville inte lämna henne ensam hemma när det är så långt hit.” Hanna visste att det inte var rätt att ljuga för en präst, men det var en liten vit en och besparade dem en massa problem. Att säga att Larsa stannade hemma för att han inte var klar med vårbruket ännu skulle bara ha lett till förmaningar.

”Ah, jo, så tråkigt att höra.” Prästens röst hade blivit mjuk och försonlig, en tröstande klippa i sorgens tid. ”Jag skall givetvis besöka din gammelmor och ge henne sakramentet. Hur brådskande är det? Kan det vänta till i morgon?”

Hanna himlade inte med ögonen. Det var en lång väg till deras gård, och hon var säker på att prästen hellre skulle gå på sjukbesök hos Anna på hörnet, och få god mat och uppskattning. Så hon sa bara blitt ”Morbror tror inte att hon klarar veckan ut. Men till imorgon borde hon klara sig. Nu när hon vet att hon får själasörjning.” Hon gav prästen sin bästa troskyldiga blick, hon ville vara säker på att han verkligen kom och det inte kom någonting annat emellan.

”Gå du hem då och ta hand om din mormor.” Prästen rörde lätt vid hennes panna, mumlande någonting på latin. ”Gud vakar över oss alla.”