Vid helvetets portar

Då.
1995.
Fred bryter ut i ett sargat Jugoslavien, för evigt styckat i sina beståndsdelar. Någonstans därborta brinner mina föräldrars hus, bebott av fel sorts människor på fel sorts plats. Min far var serb och min mor kroat, hon blev skjuten av en krypskytt, han togs av milisen och kom aldrig tillbaka. Jag hamnade på en flyktingförläggning i Sverige med mina kusiner och en bärbar cd-spelare som enda sällskap. Hörlurarna höll världen på avstånd, förvandlade livets jävlighet till någonting man kunde uthärda så länge man hade rätt sorts soundtrack. Men skiva efter skiva förvreds av minnen jag helst ville glömma, manade fram bilder av lastbilsflak och containrar, av iskalla nätter och bilresan genom Tyskland insvept i avgaser och dödsskräck. Musiken höll på att överge mig, lämna mig vind för våg när jag behövde den som mest.

Jag minns inte vad han hette, han som gav mig skivan. En kille på förläggningen, några år äldre och med rysk brytning stack till mig en CD, och jag minns att jag stirrade stumt på omslaget, en förvriden rysk ikon i brunt och guld som stirrade på mig med döda ögon. Vid Helvetets Portar. Jag var inte säker på om det var namnet på bandet eller skivan, för jag förstod inte svenska särskilt bra på den tiden. Hade det varit ett halvår tidigare hade jag protesterat, men världen hade slutat lyssna på mina protester så jag var tyst. Kvar fanns bara passiv acceptans av mitt eget öde. Så jag stoppade in den i spelaren, satte på mig hörlurarna och vred upp volymen. Högt.

Ett elektriskt fräsande fyllde mitt huvud, följt av metalliskt gnissel som förvridits till en spöklik melodi. Nackhåren reste sig när en röst väste i mina öron: “Vi är alla blinda för verkligheten, vi är alla födda för att dö.” Jag drog efter andan samtidigt som trummorna släpptes lösa, ett halvt slag före basen som kämpade för att hålla jämna steg med gitarrerna som föll in ett ögonblick senare. Jag satt förstenad, som en hund med huvudet ut genom sidorutan och hela världens fartvind i ansiktet. Och sen kom sången.

Jag hade aldrig hört något liknande. Den sket i melodin, den morrade och skrek ut textrader jag inte kunde uppfatta eller förstå ännu. Det var inte sång utan rent hat, en förryckt tirad mot alla världens orättvisor, en förbannelse kastad över den avskrädesplats som kallades för mänskligheten. Mitt ansikte värkte, och det tog mig ett ögonblick att inse att det berodde på att jag log för första gången på över ett år. Krampaktigt.

Jag var inte längre ensam.

...

[Novellen publicerades i Eskapix Magazine, Vol 5 2011 där man kan läsa resten.]

göteborgskravallerna (1)

-folk och fä-

Folk.
Jag är som folk är mest.
Och å deras vägnar skriker jag:
Att folk inte lyssnar!
Att folk inte ser!
Den tråd som binder allting samman.
När röster höjs i ilska emot makten.
Suffragetthynda.
Ådalssocialist.
Antiaktivist.
Det vore nästan komedi på hög nivå.
Om det inte hade varit för att faktiskt ingen vet.
Därför att manuset lärs inte ut nåt mera.
Därför att det stoppas in i tvätten
med spermafläckiga lakan
och kommer ut igen.
Rent som snö.
Rent som samvetet.
Samvetet säger: ’kvinnorna Fick rösträtt’.
Samvetet säger: ’arbetarna Fick bättre villkor’.
Efteråt… när svaren redan är givna är allting så enkelt.
Men folk är som folk är mest.
Och folk glömmer.
Därför att ingen vill komma ihåg.
Att här handlar det inte om att Få.
Utan om att Ta.
Och svaret ifrån makten är alltid detsamma.
Våld. Demonisering. Stämpling.
Lagens fulla möjlighet att så tillbaks.
Mot dom som är fräcka nog att tro
att man faktiskt kan protestera emot verkligheten.
Bara tänk tanken:
En 'socialdemokratisk', 'jämlik' regering
som behandlar protester
likadant som de konservativa gjorde
i början av vårt århundrade.
Bara tänk tanken.
Visst svindlar den?
Visst hade det varit en vacker löpsedel?
Men ingen vet.
Ingen tänker.
Ingen ställer frågan om vad detta säger om vårt samhälle?
Jag vet vad det säger mig.
På hundra år har vi inte kommit särskilt långt.
Folk är trots allt som folk är mest.

(en av de dikter jag skrev i samband med Göteborgskravallerna för länge sedan)

alla vill vinna

Ibland undrar jag om jag läser samma saker i tidningen som andra människor. Jag kan suga mig fast vid en debatt och fläka upp den för mitt inre igen och igen, men när det kommer till kritan så verkar jag inte alltid läsa samma sak som många andra. Ord kan kännas enkla, men när det kommer till tolkningen så blir det komplicerat.

Jag håller med Hanna Hallberg när hon frågar om kritiken inte ska ställa frågor om estetik och politik? Det är klart den ska, det är ju det som är själva poängen med den. Men därav kommer inte alltid att alla ska hålla med vad kritikern kommit fram till, lika lite som kritikern kanske håller med författaren om att deras bok är den bästa den kunnat vara.

Men sen börjar vi glida ut på hal is. Plötsligt blir Göran Greider populist för att han har ifrågasatt, och hans ord vänds till bra mycket vassare än dom jag läste. Nu vet jag ju att man alltid blir känsligare när någonting man själv har skrivit recenserats, men jag vet inte om jag känner igen hur Greiders inlägg i den här debatten framställs.

De riktiga råsoparna riktas dock mot Anneli Jordahl. Finns personligt groll i bakgrunden kanske? Här är det helt plötsligt fråga om vitsvenska rena klassbegrepp som inte ska smutsas ner av kön eller ras, och det insinueras så till den milda grad att om jag inte själv hade läst inlägget det refereras till så hade jag trott att det handlade om någon högerextrem.

Och så, helt plötsligt så har debattjudon slagit till igen. Nu är det Greider/Jordahl som anklagas för att vara invandrar fientliga bakåtsträvande antiglobalister som slagit sig till ro vid förra sekelskiftet. Men var det inte det här som Greider/Jordahl på sätt och vis anklagade Hallberg för? Helt plötsligt så verkar alla sidor enas om vad det är som behövs, men alla vill vara på den rätta sidan.

Alla vill vinna.

Kan vi inte ta och ena oss om att det behövs ett nytt uttryck? Kan vi inte använda det sociala berättandet? Där kan både klassisk arbetarklass, tjänstemannaslavar, timdaglönare, arbetslösa, fattiga och flyktingar få plats, oavsett ursprung eller kön. Då slipper vi ha diskussioner om vilka som vill bygga murar för vad som får kallas arbetarlitteratur och hur den ska se ut.

Jag är verkligen tacksam mot Hallgren. Om hon inte hade lagt till de där sista raderna i sin recension så hade det nog aldrig blivit någon debatt. Jag citerar:

"Jag skulle faktiskt önska att den samtidsprosa som önskar gestalta samhälleliga orättvisor tog till uppgift att odla litterära stilar som varken nöjde sig med att vila i det igenkännbara eller att anpassa sig efter marknaden.

För vad händer med de viktiga emancipatoriska berättelserna när de kan läsas utan motstånd? Troligen att deras läsare i stället övergår till att konsumera dem. Om läsaren förvandlas till konsument, kan man fråga sig för vem de emancipatoriska berättelserna egentligen skrivs?

Varför?

Och på vems premisser?"

Jag tycker faktiskt att debatterna har fört oss lite närmare dom här svaren. Och jag tycker också att det här verkligen bevisar vikten av att ta en debatt om recensioner. För antingen man håller med den eller inte så kan ju en recension som ger upphov till en debatt om de frågor den ställer sig inte vara så dålig. Och jag håller till största delen med. Jag gillar stilar som sticker ut, som vågar vara egna eller bjuda motstånd. Men, för vem? En sak som bjuder motstånd för mig kan vara ogenomtränglig för någon annan. Språk som jag tycker känns för enkelt och tråkigt kan hyllas som avskrapat och stilistiskt av andra. Det är en viktig frågan men den har inget enkelt svar.

Men tack ändå Hanna Hallgren för att du har fått oss att prata om det!

att missa poängen, del två

I en nyligen genomförd undersökning (som jag gärna skulle se detaljer om), påpekas att välbeställda personer jobbar mer än fattiga.

Hmm... jag undrar om det här kanske har någonting att göra med arbetslöshet? Eller med det gamla fackliga kravet om rätt till heltid? Eller med att så många utan pengar hankar sig fram med timanställningar och tillfälliga påhugg? Eller kanske att låginkomsttagare generellt blir utslitna och sjukskrivna? Eller om man vänder på steken, kanske det faktum att vanliga löntagares arbetstid är reglerad med vilken övertid man får arbeta, medan cheferna ofta avtalar bort övertidsersättningen mot mer semester och jobbar livet ur sig?

Jag förnekar inte att personer i ledande ställning jobbar mycket. Men jag förnekar insinuationerna i artikeln om att folk skulle vara fattiga för att dom inte vill jobba. Att som artikelförfattarna hävdar tro att allting bara handlar om prioriteringar är ren och skär idioti. Men det är klart, har man aldrig jobbat inom hemtjänsten och försökt få fler timmar så kanske man inte förstår begreppet att vilja jobba mera men inte få...

valfrihetens tyranni

Dagens samhälle har gjort oss till kung i våra egna liv. Vi har valen, och det är upp till oss att ta dem. Väljer vi fel är det vårt eget fel, men vi kan aldrig välja att inte välja. Det här är valfrihetens tyranni, vi får skulden för misslyckanden som vi aldrig haft några alternativ till. Jag gillar frihet. Men för mig är det inte friheten i att få välja läkare eller skola eller apotek eller pensionsform. Frihet är det mest missbrukade ordet i politiken. Vad är frihet? Frihet från inblandning av andra? Frihet att få sköta sig själv? Givetvis, har man några smaker som kryper utanför mittfåran så inser man snart att den största friheten är att få bli lämnad ifred. Men hur mycket jag än gillar den här typen av frihet så finns det någonting som är större. Viktigare.

Frihet ifrån skräck och oro.

Jag sitter med ena benet i Sverige och det andra i USA och slås av tanken på hur givet det ändå var att jag och min älskade skulle bosätta oss här och inte i hans hemland. Vi ville bli fria från oron över vår egen trygghet och säkerhet. Jag tror att det här kanske är någonting man inte tänker på om man inte drabbats av det själv. Oron över vad som skulle hända om någon blev sjuk. Oron vad som skulle hända om någon förlorade jobbet. Oro över om man skulle ha råd till skolor och utbildning, eller att ha kvar bilen man behövde för att leva. Vi valde trygghetens frihet, friheten att vara en del av ett samhälle. Att betala våra skatter och veta att vi fick någonting för dem. Inte ett perfekt system, inte en hög ersättning, men det fanns där. Gatan var inte det enda alternativet.

Jag undrar hur många som sjunger den liberala frihetens lov som verkligen har varit fattiga? Som inte alltid haft en familj som kunnat backa upp dom? Hur många har levt två personer på en a-kassa som snart är på väg att ta slut? Hur många har varit långtidssjukskrivna? Hur många har sökt jobb efter jobb bara för att inte ens få ett svar? Som inte har kontakterna? Dessa människor är de som behöver frihet. Som behöver känna att det finns en trygghet även när allting annat rasar. Det är inte den frihet som politikerna oftast pratar om.

För mig så finns det en skala. De viktigaste friheterna är givetvis friheten från att bli förföljd, att få leva i fred, att få säga vad man vill, att få älska vem man önskar och se ut som man gör. Men därefter så kommer friheten att få vara trygg. Att få vara en del av samhället även när man inte är på topp. Jag vill ha frihet under ansvar, och ansvaret måste komma från båda håll. Både från individen och samhället. Och eftersom samhället är den starkare parten så måst eden ta det största ansvaret. Det är bara naturligt.

Det är mycket man börjar fundera på när man surfar runt i blogglandet.

och mönstret blir synligt...

Anneli Jordahl fortsätter diskussionen om klass på aftonbladet med en reflektion jag inte tänkt på förut: Att kanske klass behandlas lite styvmoderligt på den tidningen.

Jag måste erkänna att jag sällan läser recensioner för att korsreferera dom. Jag snubblar över en och annan när jag läser kultursidor här och där, men det är inte så att jag har möjlighet att jämföra. utom i ett fall: Fjärilen från Tibet av CJ Håkansson. Eftersom jag känner författaren så var jag naturligtvis nyfiken på att se vad folk hade att säga om hans bok. Överlag så var de flesta recensioner positiva, många mycket positiva även om några var lite äcklade av våldet. Vilket var helt naturligt. Men, på det stora hela så gick de flesta på HDs linje och såg samhällskritiken däri. Jag citerar:

"Känslan är omisskännlig. Någonting har hänt. Något har förändrats även om de synliga skillnaderna inte är stora eller påfallande, bara tydliga. Samhället håller på att förvandlas till en social sophög där andrarangens invånare tvingas leva sina utarmade liv. De är marginaliserade och utstötta. De lever sedan sida vid sida med de välordnade och lydiga. Men de är parias."

Vissa gillade skräcken mer, andra verkade beklaga att skräcken överskuggade den mörka samhällsvisionen, men det var mest grader på en skala.

Och sen kom Aftonbladet. Det intressanta här är inte att hon inte gillar boken, det vore väl en lustig bok som dyrkades av alla. Nej, det är att hon ser en trygghet i den, för att citera: "...allihop varianter av den konservativa grundsagan Naturens hämnd. Gamla helvetesmönster ger trygghet". Till skillnad från de flesta andra recensenter så missas här helt och hållet samhällskritiken. Istället så erkänns på slutet att den är "förvisso välskriven". Lite som en omvänd Håpas du trifs bra i fengelset, innehållet faller inte i smaken men språket gör det.

Jag kommer nu nog att hålla ett extra öga på aftonbladets recensioner i fortsättningen...

det sociala berättandet

Jag är inte precis arbetarklass. Jag är inte precis medelklass heller, jag är som så många andra fångade i suddet däremellan. Där strecken inte är dragna med linjal utan med målarroller på fri hand. Ibland är jag det ena. Ibland är jag det andra. Min klassresa har gått både upp och ned, men det enda som alltid har varit där är böckerna. När jag var liten så tyckte jag arbetarlitteratur var hemskt. Vem ville läsa om verkligheten man lever i? Nej, jag ville ha fantasy och historia, science fiction eller absurdism. Jag ville bort och ut, vart som helst som inte var hemma i Sverige.

Jag ville inte läsa det.

Nu har jag gått varvet runt. Jag har insett att arbetarlitteratur inte behöver vara bara Ivar Lo. Det är böcker skrivna av dem som inte har. Men, det finns en linje där också, en linje som folk tvingat dit, en skiljemur lika stor som vilken palestinabarriär som helst. Den som skiljer mellan böcker som är skrivna för folk som har, och dom som är skrivna för folk som inte har. Det är där ironin ligger, vilket är egentligen det rätta? För vem är arbetarlitteraturen skriven? Är det för den som lyckats tillkämpa sig ett avancerat språk för att fly ur skiten? Och vem bestämmer vilket språk som är det rätta? Det fina? Är en bok bättre för att den skrivits för någon annan eller är den mer äkta för att den inte har det? Fångar en bok med dåligt språk arbetarklassen i en fälla där den inte tillåts utvecklas?

Jag hoppas att ni hör precis hur nedvärderande det här låter. Som att folk inte har makten att välja själv- Som om dom behöver lura någon att läsa bättre. Ett bättre som dom har bestämt, som dom tycker är bra. Vad är det som gör språket i till exempel ’Ett öga rött’ så mycket bättre än ’Jag håpas du trivs bra i fengelset’? Språket är bara en del av historien, det kan bjuda in likväl som skapa en barriär. Det är därför som jag kommer att haka på ett yttryck som Göran Greider använder: det sociala berättandet.

Jag gillar det här bra mycket mer än arbetarlitteratur som fångats in och tämjts som begrepp alltför länge. I det sociala berättandet kommer berättelserna från samhällets skuggsida, där är det inte bara arbetaren utan alla maktlösa som kan komma till tals. De arbetslösa, de som är utanför, de som är fångade i maktlöshetens ekorrhjul vad än anledningen må vara.

De som inte har. Det är dem jag vill läsa om.

creative magic in the real world

You think it is hard to do magic?

Far from it, one touch is all that it takes, anybody can do it.

Magic is not science. It does not need hard evidence to make it true, and its laws changes with the perspective of the viewer. In science, even something as vastly out of the realm of human understanding as the very beginnings of the universe can be charted and foreseen. Theories can be crafted with mathematical formulas that can be proven and disproven according to what scientific paradigm that currently is closest to the truth. Magic has no proof of its existence.

Magic is not religion. There is no praying to a higher authority, no sense that when something beneficent happens, it is because prayers have been granted or our karma has been good. In magic, there is no faith that there is some greater goodness out there that, as long as we follow the rules, will take care of us. In a way, religion is socialism for the soul, if one believes that either of those concepts exists. In magic, there are just us.

Magic is Art, and has been such since our ancestors painted cave walls with dirt and ashes and named the patterns for animals and had others agree that it was so. Their act was to tame the world and draft it onto stone, their palm prints forever reaching for more. But today, the true Art, the powerful Art is not done with brushes and paint any more than it is done with wands or cauldrons.

No, magic lives in our collective subconsciousness, existing only because we have agreed that it does. As an Adept you do not pray, you make things happen. You can rely on nobody but yourself, and when you fail, it is because your reach has been larger than your grasp.

The laws of magic are laws in word only. They are crafted with a singular purpose in mind; to make others believe in them as well. They are viral ideas out to infect the human subconsciousness, leaving us Adepts with the advantage because we know in our hearts that the rules are false. They are there because we, or someone much like us, made them, committed them to paper because people are followers at heart. If we have made the rules that they follow, we will be able to predict what they will do.

We dress our Art in clothes of science, craft mathematical formulas of such intricacies that none but the scientists themselves understand that they are lies, based on false presumptions. They decry us for false imitators, but lack the words to explain what the difference is between us and them as the surface is indistinguishable to everybody else.

We cover our Art in the guise of faith; we make it desirable, something to replace or complement the true gods while asking for so very little in return. Our path is a simple one, and though priests and proselytes rail against our words, more and more of them are turning to our path, where the rewards are in this life, and not the next.

There is not a single path of magic out there, but there are some that are more powerful than others. I am an Adept of the engine that turns the world, the most powerful of them all, its history ranging back hundreds of years. Billions of people worldwide feed into our power, all agreeing upon one thing; our system is real. This belief supports us, gives fuel for me and my fellow Adepts. This agreement between the rest of humanity and us bestow upon me my powers of creation and destruction. Without the belief of others, I am nothing.

Every morning, when I prepare for the day ahead of me, I take a moment to give thanks to my forerunners. Did they know what they begun, all those hundreds of years ago when they managed to convince the world that a simple piece of stamped metal could represent something other than what it appeared to be? Did they understand that they were giving birth to a system, where arbitral values would suddenly be assigned to objects that were useless outside of it? What act of faith and power was needed to make the first person accept a piece of paper in exchange for a bull? Think about it. That is magic.

Today, things are different. We weave our Art on a grand scale, my fingers on the keyboard control the sorcerers’ stone itself, or as we Adepts call it, the stock market. With a few keystrokes I can make currencies crumble, or raise them to the skies. I can weave a web that will cripple companies or indeed make gold from what is worthless. We can dress ourselves in the guise of good deeds. This is my Art, what some call Economics, and others Capitalism. But those are just names we use to cloth our true purpose.

We name it the science of Economics, and make imaginary connections to true science, by giving prizes of pretension and write books with rules that is said to guide our progress.

We name it Capitalism, the new faith of freedom and progress, what one can believe in when the gods no longer shower us with miracles.

And then, when the rules that we have created enable too many to profit from them, we simply rewrite the very laws themselves, and people let us do so because they do not understand what we are doing. They call it a failure and a crisis, but for who? For them, not us, we have entrenched our positions and thrive on the losses of everybody else.

So I name it Magic, because what else can it be? With one touch of my finger I can make interest rates soar, and make you lose your house. With one touch I can sell all my shares in the company you work for, and send my fellow Adepts scurrying for cover, and leave you without a job. With one touch I can ruin you, because you foolishly believe the rules we have told you, and you have agreed that I do have this power over you. Everybody does. If that is not magic I don’t know what is.

Just one touch.

att ha rätt men missa poängen

Jag hatar att ta en mening från en artikel, plocka ut den och polera den tills den säger bara vad jag vill säga. Men jag känner mig nästan tvungen nu. Vi är tillbaka i diskussionen om arbetarlitteratur igen, och Hanna Hallgren ifrågasätter Göran Greider:

När Göran Greider hävdar att en bok som får förstadagsrecensioner, diskuteras i radio och tv tillhör en mobbad genre har jag svårt att förstå vad han menar.

Tillåt mig att svara på den frågan.

Därför att EN bok inte är en genre, den är ett alibi!

Bara för att en bok plockas upp och hyllas betyder inte det att en genre behandlas väl och får uppmärksamhet mer än att det faktum att vi har en utlandsfödd som integrationsminister innebär att vi löst alla integrationsproblem. Med jämna mellanrum så händer det här med alla saker som befinner sig i utkanten av samhället, man väljer ut ett eller två objekt och hyllar/åtgärdar dom och sen är allting som vanligt igen. Jag unnar verkligen Alakoski all framgång, men jag har då inte märkt att det finns någon plats för vad man nu ska kalla arbetarlitteratur på andra ställen.

Hon har dock en viktig poäng. Det är en svår väg att gå när man väljer sitt språk. För svårt eller för lätt? Det är en debatt som är väl värd att tas. Jag kanske skriver lite om det när jag väl fått lite mer te i kroppen.

arbetarlitteratur

Det här är nog en av dom intressantare debatter jag läst på länge. Vad är arbetarlitteratur? För vem skrivs den? När jag läser kritiker ock kultursidor så känns det många gånger som om man hade läst en skivrecension av en klassiskt skolad violinist som försöker recensera dödsmetall. Det blir bara fel om man försöker tolka boken enbart utifrån sin egen horisont och smakklausuler.

Och vad hände egentligen med facket och litteraturen? Som fackligt aktiv till och från så känns det jävligt sorgligt att litteraturen verkar ha satt sig i knäet på kommersialismen. Men, vid närmare eftertanke kanske det är en ganska orättvis jämförelse. Den finns därute, arbetarlitteraturen, underdogperspektivet och utanförskapet. Det växer och frodas och sprids som kvickrot i gräsmattan, men det får inte plats. Det är ju per definition utanför systemet, så få plockas upp av förlag, och ännu färre får den publicitet som de förtjänar. Vad har hänt med alla arga böcker och författare? Får de inte komma in? Är de som hunden i David Lynchs seriestripp ’the angriest dog in the world’ helt fastfrusna i frustrerad ilska? Mår de så dåligt att de inte ens orkar skicka in manusen? Är de kanske arbetslösa så de inte vågar publicera någonting utifall att a-kassan eller arbetsförmedlingen penaliserar dem? Har förlagen helt gett upp att ge ut någonting annat än deckare? Jag har faktiskt ingen aning.

Eller är det som Magnus Ringgren säger i sin artikel, att man har byggt en stor hög mur med taggtråd runt för att skydda begreppet arbetarlitteratur. Där slipper ingen som inte är ideologiskt renlärig över bron. Där räknas man inte om man avviker från utanförskapsmallen, och blandar sin socialrealism med t.ex. skräck som CJ Håkansson gör.

Det verkar som om Göran Greider har en poäng. Det sociala berättandet är föräldralöst, och vad mer är, det är som alltid udda, annorlunda och utanför de ramar som folk vill ställa up för det. Men, hur ska den då bli läst? Vem ska ge ut böckerna? Vem ska skriva om dem på kultursidorna? Vem ska ta chansen och stötta folk som inte har kontakterna eller kunskapen om hur förlags/kultursystemet fungerar? Det är där som Greider har fel. Det räcker inte med att den finns till för läsarna, det behövs en fosterförälder. Det behövs ett forum, någonstans där sådan här litteratur får chansen att synas för vad den är. För hur ska den annars finna sina läsare?

Svara på det den som kan.