När det regnat så skvalar det...

För ett bra tag sen så skickade jag in en deckarnovell till en tävling i Året Runt. Eftersom ingenting hände så glömde jag nästan bort det, det är ju inte så att deckare är det jag oftast skriver. Men, till min förvåning så fick jag veta idag att även om jag inte vann så ville dom köpa in min novell till det facila priset av 3000kr. Och, dom ville gärna ha in fler noveller om jag skrev dom.

Augh, det finns nog inget val numera, jag måste börja skriva igen.

Ur Kvinnan under ytan:

Luften var fylld med ljudet av svärmande trollsländor. Vera tittade ner på sina gummistövlar där hon stod i strandkanten. Varje gång som vågorna gled in så sögs de lite djupare ner. Hur länge skulle sanden dölja gyttjan som låg därunder? Sommaren var långtifrån över, men insjön hade redan sugit med sig det mesta. Lind förde en ojämn kamp mot elementen när han körde dit lass efter lass med traktorn på vårkanten, allt för att kunna säga att här fanns minsann en sandstrand när han annonserade för sina stugor nere i Tyskland. Vera hade sett bilderna, sjön som glänste i solskenet, röda stugor med vita knutar, träbryggan med sina båtar och så möjligheten att få bo på en egen ö. Hon undrade vad som hände när turisterna kom och såg bilvraken och skrothögarna runt Linds gård? Mannen hade aldrig slängt någonting som kunde sparas. Kanske tyckte de bara att det var pittoreskt. Hon slet sig från utsikten och drog upp sina stövlar ur sanden. Någonting guppade ute vid bryggkanten och fångade hennes uppmärksamhet. Hade någon dumpat sopor i sjön igen? Det var inte första gången hon dragit upp gamla plastdunkar som blåst ut i sjön. Inte för att det var hennes jobb, men en gång mullefröken alltid mullefröken. Kanske borde hon börja med det igen nu när barnen flugit ut för gott. Kvällarna var hemska i sin ensamhet.

Bryggan gungade lätt under hennes vikt, pontonerna som höll den flytande var inte jämt fördelade så den lutade lite drucket åt ena sidan. Vera knäböjde försiktigt för att dra upp ryggsäcken som låg och guppade i vattnet. Ögonen som stirrade tillbaka på henne under vattenytan fick henne att dra tillbaka handen som om hon blivit biten av en orm. För ett ögonblick så trodde hon att hon sett sin egen spegelbild, men kvinnan under ytan var ung och död. Vera svalde och tittade ner på hennes långa hår som vaggade som sjögräs runt ansiktet. Händerna guppade som näckrosblad på vattenytan. Hon såg ut att ha rotat sig i bottnen, för trots att vågorna vaggade henne fram och tillbaka så flöt hon ingenstans. Hon bara hängde där, fångad mellan botten och yta.

Skräcken som paralyserat henne släppte och Vera böjde sig fram, greppade de kalla händerna och drog. Vattnet skvimpade över bryggkanten och vätte hennes knän. Kvinnan satt fast och händerna var iskalla. Lika kalla som Mikaels händer när han kastat snöboll utan vantar och hon hade tagit hans små händer mellan sina stora varma och andats på dem. Bryggan gungade och hennes byxor sög åt sig mer vatten. Solskenet kändes som ett hånleende i nacken när hon gjorde ett sista ryck, hårt och brutalt som om hon dragit upp ett ankare. Bottnen släppte greppet och den unga kvinnan hävdes upp på bryggan så häftigt att Vera nästan välte bakåt. Hon ville fråga hur det var med henne, men orden fastnade på hennes tunga. Svaret låg där framför henne, kallt och livlöst med brustna ögon. Det var för sent, hade nog varit för sent redan när hon gått ned till strandkanten för att lyssna på trollsländorna. Hennes händer darrade när hon drog upp mobilen och gjorde det enda hon kunde. Ringde 112.

In i mörkret

Jag hoppades inte på mycket när jag skickade iväg den, men min lilla novell "In i mörkret" har blivit antagen till Catahyas fjärde novellsamling med temat galenskap och förändring!

Ett litet utdrag:

Koloniskeppet gled ensamt vidare genom världsrymden. Solseglen hade sedan länge fällts in när solvinden falnat och nu färdades det genom tomheten med släckta lyktor. Marschhastighet hade uppnåtts och skeppet gick på tomgång och sparlåga. Bortom odlingsdäckens simulerade solsken sträckte sig en värld av skuggor, fylld av lågenergiglöd och det konstanta mullret från fläktarna som styrde luftcirkulationen. Ingen märkte längre rotationen som skapade känslan av tyngd, lika lite som någon saknade den sol de flesta aldrig sett. Ljuset dirigerade skeppslivet med fast hand, från de mörka sovkuberna till de gulskuggiga arbetsplatserna och djupröda rekreationsklubbarna. Man vandrade sin egen dag på skeppet, förflyttade sig mellan gryning och skymning med sina fötters hjälp. Tid var relativt och mätt med atomur, inte med himlakroppars gång över himlavalvet. Natten var personlig och behövde inte delas med andra.

bokutdrag (6)

Det var inte förrän de närmade sig centrum igen som Alise stannade upp och sniffade lite i luften.
- Det luktar rök.
Lasse drog in ett djupt andetag.
- Jo det gör det... va fan nu då?
Rök hade hemsökt hans mardrömmar efter tågolyckan, och det tog ett ögonblick innan han insåg att sirenerna han hörde var verkliga och inte inbillade. Han ökade på steglängden och började nästan springa igen. Människor var inte lite galna, vilket annat djur som helst hade flytt för livet från olyckor och våld, men människor de sprang mot sirenerna för att titta. Kanske var det morbid nyfikenhet eller kanske var de lika övermodiga som igelkottar som blev överkörda. Taggar skyddade inte mot bilar, och civilisationens välsignelser sträckte sig inte hur långt som helst.
Alise ryckte Lasse i armen när de svängde runt hörnet till stortorget. Det brann där, brann i hotell och caféer, fönsterrutor hade slagits in och uteserveringarna som ockuperade torget så här års hade slagits till spillror. En hundrahövdad folkmassa vällde fram och tillbaka mellan byggnaderna som vågor i en bassäng. Ända härifrån kunde han se hur någon hade klättrat upp på Folke Filbyters staty och viftade med vad som såg ut att vara en tidning. Det tog ett ögonblick för honom att se lågan i hans hand när tidningen flammade upp och han tappade den rakt ner i fontänen. Istället för att slockna så slog ett hav av lågor upp och omfamnade man och staty. Någon hade fyllt fontänen med bensin och mannen störtade brinnande ner i den. Statyn stod ensam kvar i sin hemska brinnande majestät. Lasse kunde se den avtecknas inne i lågorna, en förvriden man på en folkilsken häst, ett ärgat bronsmonument över ett påhittat förflutet.