framsteg

Skrev ut min deckarnovell idag, och om ingenting behöver åtgärdas så går den också iväg för påseende. Resten av veckan får jag ägna till att söka mera jobb och byta språk till engelska igen. Jag har ju en översättning som måste bli klar, och en halvfärdig engelsk novell. Det är fantastiskt hur hårt jag jobbar med en deadline...

Har inte fått någon feedback tillbaka ännu, men jag fick en liten uppmuntrande nyhet. Jag vann en liten tävling på Författarcentrum Öst som gick ut på att skriva en mening. Bästa meningen vann en bok, och jag fick två. En antologi samtidspoesi, Orden brinner i hjärnan, och Jentl, Jeshivapojken av Isaac Bashevis Singer som jag inte läst någonting av sedan högstadiet.

Meningen jag vann med var:

Om han märkte att skyltdockorna iakttog honom så påpekade han det inte.

Den var faktiskt knyckt från min roman, så jag får ta det som ett gott omen.

göteborgskravallerna (1)

-folk och fä-

Folk.
Jag är som folk är mest.
Och å deras vägnar skriker jag:
Att folk inte lyssnar!
Att folk inte ser!
Den tråd som binder allting samman.
När röster höjs i ilska emot makten.
Suffragetthynda.
Ådalssocialist.
Antiaktivist.
Det vore nästan komedi på hög nivå.
Om det inte hade varit för att faktiskt ingen vet.
Därför att manuset lärs inte ut nåt mera.
Därför att det stoppas in i tvätten
med spermafläckiga lakan
och kommer ut igen.
Rent som snö.
Rent som samvetet.
Samvetet säger: ’kvinnorna Fick rösträtt’.
Samvetet säger: ’arbetarna Fick bättre villkor’.
Efteråt… när svaren redan är givna är allting så enkelt.
Men folk är som folk är mest.
Och folk glömmer.
Därför att ingen vill komma ihåg.
Att här handlar det inte om att Få.
Utan om att Ta.
Och svaret ifrån makten är alltid detsamma.
Våld. Demonisering. Stämpling.
Lagens fulla möjlighet att så tillbaks.
Mot dom som är fräcka nog att tro
att man faktiskt kan protestera emot verkligheten.
Bara tänk tanken:
En 'socialdemokratisk', 'jämlik' regering
som behandlar protester
likadant som de konservativa gjorde
i början av vårt århundrade.
Bara tänk tanken.
Visst svindlar den?
Visst hade det varit en vacker löpsedel?
Men ingen vet.
Ingen tänker.
Ingen ställer frågan om vad detta säger om vårt samhälle?
Jag vet vad det säger mig.
På hundra år har vi inte kommit särskilt långt.
Folk är trots allt som folk är mest.

(en av de dikter jag skrev i samband med Göteborgskravallerna för länge sedan)

fragment

så byggs en framtids illusion av bilder
stumma, föremål för tolkning blott
sprickorna i spegeln krackelerar
när verkligheten ser sitt hår bli grått

Jag har inte hunnit blogga mycket dom senaste dagarna, eftersom jag just skrivit färdigt en novell till Catahya, och just håller på med en annan med deadline nästa vecka. Med skrivande och jobbsök så har hjärnan mycket att hitta på.