Att kliva ut ur helikoptern var som att kliva rakt in i en vindtunnel. Peter drog efter andan och skyddade ansiktet med handen när Nordsjöns vindar drog i och slet i deras hår. Jon skrattade och vände ryggen mot så han kunde lägga in en ny snus. Leif såg mest ut som om han hade lust att spy, han hatade att flyga och brukade alltid säga att sätta en dykare på en helikopter var som att sätta vingar på en fisk. Efter det blev han alltid kallad flygfisken av dem som visste om historien.
”Välkommen pojkar”, sa Mogens och vinkade in dem i lä. Här kunde de prata utan att skrika, även om en oljeborrplattform aldrig var helt tyst. ”Ni fick en fin dag att flyga på. När jag åkte hit så öste regnet ner så vi knappt såg plattformen.
De var tre norrmän och en ensam svensk, men Peter hade jobbat på Nordsjöns oljefält i fem år vid det här laget, man blev lite smygnorsk av bara farten. Att vara dykare inom oljeindustrin innebar grova pengar men stora risker. Vattnet var iskallt, vågorna höga, och du var hela tiden omgiven av metall och kemikalier. Men, som Jon brukade säga, den farligaste biten var att ta sig i och ur sjön, när man väl var under vågorna så var det lugnt. Jon var en jäkla lögnare ibland.
”Är tryckkammaren på plats?” Leif gnuggade sina händer, han var fortfarande blek, men den friska luften hade fått liv i honom igen.
De hade jobbat som ett dykteam i ett år nu, och det var Mogens jobb att se till att deras utrustning hamnade på plats och kopplades in ordentligt av landpersonalen. Om teknisk dykning var farligt, så var mättnadsdykning en konstform jämförbar med rymdpromenader. För att spara tid på upp och nedstigningar så levde dykarna under ett tryck som var anpassat för det djup de skulle arbeta på, och hämtades upp och ner i en dykarklocka.
”Inkopplad och klar”, kom svaret, ”Vi kan flytta in direkt gubbar.”
Mogens ledde dem runt hörnet, och vinden slet återigen deras ord i bitar. Fastbultad på ståldäcket stod den, deras hem för den närmaste veckan. Som en rymdbas i miniatyr, inlyft med helikopter och monterad på plats. Två moduler med en sluss emellan, där dykarklockan vilade. Kranen som skulle lyfta den stod säkrad mot vinden, och Peter kunde se hur räcket som normalt skyddade kanten på plattformen hade monterats bort. Han fick en plötslig vision om att plattformen skulle börja rulla i vågorna och folk trilla över kanten som ärtor av en gaffel. Men en SPAR plattform var bland det stabilaste man kunde stå på i en storm. Under själva överbyggnaden sträckte sig en över tvåhundra meter djup metallkonstruktion, ett gigantiskt rör, trettiofem meter i diameter, en motvikt för att dämpa stormarnas kraft. Inne i röret låg borrutrustningen skyddad, och enorma, kilometerlånga kablar kedjade fast plattformen vid havsbottnen flera tusen meter under deras fötter. Om han försökte så kunde han ana sjögången, men han var aldrig säker på om det var inbillning eller inte.
Peter drog med fingrarna över den oljiga ytan på deras lilla bunker. Till skillnad från de flesta plattformar de jobbade på så var Loke helt ny, och deras utrustning såg plötsligt skamfilad och uttjänt ut, med sliten färg och stötta kanter. Men den fungerade, och de litade allihop på att Mogens skulle ha sett till att inga misstag gjordes när modulerna kopplades ihop och tätades.
Ingen ville ha en upprepning av Deep Sea Driller.
Allt som hade krävts där var ett enda litet misstag. Dålig kommunikation, ovan personal och en sluss som öppnades när den skulle ha varit stängd. Nio atmosfärers tryck blev ett på ett ögonblick, och fem människor miste livet. Den dykare som stod närmast slussen hade formligen förintats inifrån. De inre organen hade tryckts ut genom bålen, till och med ryggraden hade exploderat ut med våldsam kraft. Armar och ben hade skjutits iväg som missiler, och delar av honom hade sugits ut genom det lilla hålet och sprejat omgivningen röd. De hade hittat delar flera dagar senare, vissa trettio meter upp i själva riggen. De andra hade knappast haft en lättare död, blodet hade kokat och kropparna svullnat som ilandflutna valar. Sedan dess ändrades rutinerna, säkerheten blev viktigare, och den mänskliga faktorn hade i stort sett eliminerats.
I stort sett. Det var ord som förföljde Peter i hans drömmar. I stort sett eliminerats. Varje gång han gick in genom porten och hörde den förseglas bakom honom så kom tanken. Var det dags idag? För någon att klanta till det? Dåliga dagar blev varje ljud utifrån en öppnad ventil, men så var det ibland. Man hade inte råd att bry sig om dåliga dagar i det här jobbet.
[Den här novellen läsas i sin helhet i antologin 'Vridna Historier' fråm Eskapix/En bok för vuxna. Köp den
här.]
Inlägg
